tisdag 23 mars 2010

När Ove blev vuxen

Förra veckan fick jag tillbringa ett dygn i Stockholm, huvudstaden. Det kan inte hjälpas men jag är väldigt lättimponerad när det gäller stadsliv, längtar liksom dit och njuter särskilt av "lägenhetsboende". Jag ska flytta till en lägenhet en gång till i livet - och så har jag ju obott vid en sjö så här får pålarna sitta löst om dessa drömmar ska bli verklighet.
Men det som hände var; jag bodde hos min sommarlillebror Ove i hans lägenhet på Söder, verkligen centralt. Han mötte mej vid t-banan för han tror inte på att jag bott i Stockholm i två år. Jag tror å andra sidan inte att han klarar sig själv vid 44 års ålder... Men så kommer jag in i hans lägenhet och får se en mycket trendigt och proffsigt inredd lägenhet. Han har gjort det själv säger han. Det kallas att få ett nytt perspektiv, världen förändrades där i hallen och sen genom hela dygnet. Avundsjuk heter det också.
......Att Ove är vuxen har jag ju anat, han har ju två barn, 19 och 10 år, men inte trott förrän jag såg hans nya hem.
Apropå otroligt - Kennetklubben, jag säger bara det, kan man skapa en klubb kring ett förnamn och dessutom få ST att skriva om den varje gång de rör sig, ja då finns det hopp. Berlinmuren föll, Obama blev president, nog ska det väl gå att få till både pelargoner och fönsterröj på en lördag?

söndag 21 mars 2010

Säkert vårtecken i Gårdtjärn

Vilken helg det blev! Solen i två dagar - och jag fick se pappa vakna till liv och vilja vara ute igen. Han satt på altan och solade i timmar och det gjorde verkligen gott.
Ett säkert vårtecken i Gårdtjärn, just här på gården, är att flugorna återkommer. Någon enda än så länge, men tyvärr så påminns jag om hur det blir sen.... då gäller snits och kvickhet i köksbestyren. Det sinnrika med vårt boende återupptäcker jag också - det kök som ligger i solen blir ett kärt tillhåll för de svarta,små. Kanske en av orsakerna till att sommaren tillbringas i ett kök 10 meter nedåt gården. Ett kök med kvällssol och svala dagrar genom köksfönstret. Men än är det några månader bort, men tanken är inte helt oangenäm.
Korna är ännu ett vårtecken - de "bälar" så fort man öppnar dörren, och jag förstår att de längtar ut. Hela vintern ser jag väldigt orättvis på dem, juver och baken, mjölk och brunst är mitt intresse. Kommer på mej att inte titta riktigt på dem förrän de ska ut och in, då måste jag ta helhetsblicken igen. Då upptäcker jag återigen vilka ståtliga djur de är, hur deras egenheter framträder och hur lätta de är att känna igen och att se hur de mår då.
Apropå det ska jag nu ut och kvällspassa. Om det inte dyker upp en mus först så ska jag titta ordentligt ikväll. På hela kon - för vårens skull. Den dan jag dessutom kan stanna till och betrakta en mus - då har nog den Maria som löser upp alla vardagens knutar varit här och hjälpt till med ett mirakel. Se länk http://www.avemariapublikationer.com/maria-som-loser-alla-livets-knutar.htm

lördag 20 mars 2010

Snygg bild

Se här så snyggt det ser ut

Sonen tog lägligt kort på den enda skidtur vi tog denna vinter - ihop alltså. En underbar dag med snö som grus. Bilden förtäljer inte den nordanvind som gjorde det rätt kallt solen till trots. Men ändå - visst ser det snitsigt ut, jag kanske ändå liknar C Kalla?
Maria, Jesu moder, är fokus för imorgon - jag ska leda gudstjänst och har tänkt på henne hela dan. När jag letade fanns det en massa skrivet om henne. en underbar bild jag fann var den där Maria sitter med ett band med knutar på - hon löser upp dem en efter en. I en text står det att den norska nyöversättningen av Bibeln också säger att det står inte "jungfru" utan ung, flicka. Så, då var det flertusenåriga mysteriet löst.

onsdag 17 mars 2010

Kodur Kodur Kodur

Kodur spex, sång och närodlad gemenskag. Jag gör ett test om jag kan få upp Kodur på Google-sökning. Det går inte att hitta alls - synd på en så trevlig företeelsen, som ikväll då jag kommer direkt från jobbet, stoppas av polisen för körkorts- och alkotest och borde gå direkt hem . Men på övre våningen i Missionshuset så sitter vi drygt en timme kring våra texter och ständigt omändrade planer - och så går jag hem i nyhopp och leende trav. Allt det hemma stod kvar och jag hann väl ungefär lika mycket som vanligt.

tisdag 16 mars 2010

Långt om länge

Det är märkligt med komplimanger - de vill liksom inte fastna trots att jag blir smickrad. I lördags skidade jag omkring på Gårdtjärnssjön bland angelfiskare och skoteråkare - någon ropade uppmuntrande Heja Kalla. Tro honom inte- sa Pekka Langer - och det är klart att jag vet att jag inte är speciellt lik Kalla vare sig i åkstil eller hur jag klär i skiddressen, men visst var det snällt ropat? Men att ta det på allvar, nej, där går gränsen.
Men en liten stickreplik när jag beklagade mig om min tidsbrist "men blogga det hinner du" tog hårt och jag tappade helt lusten att då blogga. Den negativa "komplimangen" den kunde jag ta på blodigt allvar och inte alls ha samma distans till som när Kung Helly Hansen ropade "heja Kalla". Konstigt och tänkvärt. Men jag har en egenhet att ganska snart se mig om i hopp och tillförsikt igen trots att surheten sitter hårt ibland.
Den kloke Simonsson sa dock "det är inte hur man har´ne utan hur man tar´ne - så nu är jag tillbaka igen.
Dagens tanke går till att jag för 28 år sedan födde min förstfödde Kalle. Vilken total överraskning den dagen var. Det började kvällen innan, jag ringde till Östra sjukhuset för att fråga om råd. Det var en man som svarade och hävdade att han var barnmorska - men jag kunde inte fråga honom, gick inte in liksom och han var vidsynt och förstod och skickade luren vidare till en "riktig" barnmorska. Sen var hela dygnet fullt av oförutsägbara minuter, allt omöjligt att föreställa sig. En stående tanke var men Mamma - hur kunde du genomgå detta sex gånger???? Inte anade jag då att det skulle bli fyra till. Men aldrig förr hade jag upplevt nåt så totalt uppslukande och kroppsligt naturnära - så här i efterskott så är det bara ridningen på Islandshäst som kan slå det i fysisk totalupplevelse. Ja, den allra största överraskningen var att det faktiskt var en levande varelse som kom ut - och när vi fick veta att det var en pojke så var det som om det fanns hundra olika kön att välja på - så överrumplade blev vi. Grattis Kalle - och tack för att du uppfostrat oss till föräldrar. Att han 28 år senare skulle kunna hantera en svets och sjunga i kör - ja livet är verkligen fullt av överraskningar.