Gunillas Gårdtjärnsperspektiv

Festernas folk

2011-10-25T13:50:00.000-07:00

Vi hade redovisning om fester i religion, kommit till hinduismen. De har verkligen skapat fest och firande kring allt, både stora och små händelser. Gruppen som redovisade hade hittat alla möjliga begivenheter och visade oss både fyrverkeri, kastmärken och rödfärgskastning. En reflektion var att de som är en av världens fattigaste folk har råd, ork och tid att ordna med fest, ofta och rikligt tilltaget i omfång och fantasi.
En oförglömlig kommentar från Anna och Kristin: "tänk mamma som tycker att vi ska skippa julfirandet i år, hon säger att hon inte orkar - vi som har så lite fester" .
Jag undrar varje lektion om inte jag är den som lär sig mest. Mina elever gör ett gott arbete under den lata pedagogens ledning visserligen men ändå.
Den kraft jag lade ner på att leta indiska kryddor och ingredienser, duka fint och hitta såpbubblor var verkligen välinvesterad tid särskilt om man jämför med att konstruera ett prov och sen rätta det rättvist....
Länge leve aktiviteten, alla de fem sinnena och vuxenstuderande hösten 2011!

Miraklet tar sin tid

2011-10-22T11:44:00.000-07:00

Miraklets tid tar tid. Vi lever i en väntan. Hoppet lever sitt eget stökiga liv. Om jag inte tänker hårt och koncentrerat så kan det hända att hoppet inte vill va med längre. Om jag inte värmer det ordentligt kanske det fryser till is. Hur kan man öka sitt hopp, sin tro? Kan man stretcha och värma upp? Kan man kalla det färskvara som en kondition är?
Alla människor som lever med, frågar hur det är med Thure, visar värme, omtanke, hälsar; ja de gör att hoppet tar en dag till i solen; och växer med det!
Alla hoppfulla forskarrapporter, minsta tecken från Lund; ja då tar oron paus och ger plats för hopp och tro igen.
De hade sagt i förväg att det skulle bli en tid i berg-och dalbanan; vem trodde på det? det gick inte ens att tänka hur det skulle kunna bli. Det är väl tur att inte fantasin räcker till så mycket framtidsscenarion. Det räcker så bra ändå.
Goda följder av detta är att organdonationsregistret fått många anmälningar, blodcentralerna fått bra med blod av de unga och starka i släkten och att vi fått värdera det sociala nätverkets betydelse. Nu ska jag flytta upp, sommaren är alltså slut och tjusningen med sommarstuga och gräsmatta har mist sin glans. I vägen står ett kök i kaos och ett skafferi som behöver tätas.... mirakel tar som bekant tid men det ska gå!

Miraklets hårda vecka

2011-09-30T01:36:00.000-07:00

Det har varit en oförglömlig vecka. Förra fredagen såg vi fram emot en solig helg. Begravningen i Ljustorps kyrka efter Sven Eriksson, en trotjänare och glad vän som lämnat Siv ensam i sorg och tomhet. Men hela begravningen strålade av hans eftervärme, hans glada skratt och trosvissa utstrålning fanns kvar bland blommor, kakor och alla människor som känt honom.
Thures syrgastup lät där i tystnaden, han fick åka hem utan att gå på kakkalaset då gasen inte skulle räcka och alla handslag och undrande frågor skulle bli för mycket.
0.04 ringer telefonen - jag tror att det är pappas larm som brukar ljuda så där mitt i natten nån gång då och då. Thure jublar: nu far vi till Lund! Centrifugkänslan är tydlig- vad gör vi nu. Väcker Arne för jag känner att jag bara måste se honom och Agneta innan de far. på Berget är det full aktivitet, vi skrattar och gråter om varandra. Jag sitter nån timme i Stanleys kök för att Sofia ska kunna åka hem och säga hej. Den timmen i mörker och tystnad gav mej ro: Thures lycka räcker för att jag ska vara viss om att det som nu sker bara kan bli till bättring, hur det än går. Han är glad nu! NU!
Jenny ringer på morgonen och sen tar en dag av ständiga kontakter, sms, samtal omkring det faktum att Thure nu opereras och får ta emot två nya lungor. Ett sånt nätverk kring en människa, så många som berörs och vill beröras. Det är en lång dag men vi rör oss i praktiska sysslor, pappa sitter vid bordet och tänker, han är i en drömvärld och ändå helt klar över konsekvenserna. Jag hinner tänka att Mor Maja nog har det skönast där hon är, hon hade en stor talang för oro och vånda, och särskilt för Thure. Hon hade ju hela historien och mindes in i märgen hans astmaanfall i barndomen. Thures andfådda 2011 hjade varit ett sömnlöst dito för henne....undrar om hon stöder från andra sidan? Ser? Har bra perspektiv? Vet hur det går?
Vi får besked från Karin vid 19-tiden; operatinen pågår några timmar till, ingen oro är befogad! De skojar? Vid 22.30 ringer Karin igen, jag hör fel först och hinner isas ner innan jag hör att hon säger: Det är klart nu! Det ser bra ut! I bakgrunden hör jag Agneta prata med Sofia och dessutom en massa bilar; de var ute och gick för att skingra tankar och oro när kirurgen ringde.
Lyckligt kaos alltså. På natten får de komma in och se honom, redan då har han bättre färg så det goda syret verkar komma rätt väg. Ett nytt liv han börjat!

Ingen struktur

2011-08-28T23:25:00.001-07:00

Vi var på fest i helgen. Fick se spår av en man med fantasti och lekfullhet. Hans skapelse var en loge fylld med infall och lek, allt ämnat för skratt, skoj och fest. Bygdens utbytta soffor hade samlats i familjen Normans lekstuga modell större. Skaparen var borta sen många år men hans avkommor kunde konsten, lek och fantasi och festen lekte sig igenom hela kvällen.
Jag lärde mig så många ovanliga allsånger som man kan tänka sig, höra så bra musik man aldrig trodde spelades utanför stadsgränserna och hörde Åke Norman leda fest och allsång så njutbart galet som aldrig någonsin en TV-ledare kan. Ett visdomsord har satt sig i minnet "Jag vill aldrig att nån ska säga om mej att jag har struktur": tur det. Hans sätt att leta allsångsblad vittnade om det, hans infall i gitarrspele likaså.
Jag undrar om STRUKTUR och humor, lekfullhet och skratt kan gå hand i hand?

Sorken stjäl min trädgård och mina morötter

2011-08-07T14:29:00.000-07:00

Strid i natt - nu ska jag ta upp striden mot dessa felplacerade Guds underverk. Ni får naturligtvis finnas där i näringskedjan men lämna mej ifred. och min tomt, mina trädgårdsdrömmar och gräsmattan. 'Det är väl en sak att ni vill va med och dela på överskott av godsaker, men det är skräcken och osäkerheten som är det värsta stöldgodset. jag vill ligga i ro när jag rensar, sitta på huk, gå i gräset utan att känna vibbar under fötterna! Än så länge har rått-överenskommelsen gällt; nu kommer jag och då visar ni er inte. Men jag litar inte på er!!!!!!!!!!!!!!!

Bort, flytta, gräv ner er, håll till nere vid ån. OM inte - jag kommer med gasolen snart, tyvärr verkar ni inte bry er om min solcellsdrivna orosmaskin, Den flyttar kalaset 15 meter i sidled men där finns det ju annat att gnaga på i denna oceanstora trädgård.
Nu har jag varnat! I morgon kanske jag skrider till verket. Fast jag har ju bokat pannrumsstädning med maken i morgon. Där finns andra som ska hålla sig på sina platser och inte äta kaviartuber och aluminiumburkar. Kan inte vara bra ens för möss - men förresten, ät på. Min kärlek till skapelsen omfattar som bekant inte denna grupp, skapade dag 4.

Tips på andra sätt att flytta på gnagare? Det vore nåt för P3 istället för att fråga om allt annat dumt och fånigt. Fast idag hade de Husmorstips - jag trodde inte mina öron när jag fick veta att t.ex. saliv kan lösa upp en blodfläck på ett plagg MEN saliven måste va från samma person som blodet kom från. Nu har jag inget mer ointressant att komma med - oväntat nog.....

Semester - en resa i sig själv

2011-08-04T13:53:00.000-07:00

Vi har varit på semesterresa i 9 hela dagar. Vi har väl inte direkt rest varje dag men tanken och kroppen har varit på andra platser och i andra banor dessa dagar. Se mer-resa har det varit, både av vårt land, våra vänner och min egen kropp och mitt liv.
Vårt land består av en massa småvägar som skänker fantasi och omväxling åt både öga och bilkörare. Den som kör får inte se så mycket av små gårdar och vackra utsikter; men det går ju att stanna eller eventuellt vända har jag hört.... Det mest oväntade var på Billingen när vi plötsligt var mitt i ett Amishfolks liv; två draghästar drog en balvagn och på en pall satt en kvinna och handmjölkade medan en skäggig man med hatt rökte pipa och såg på/ pratade. Inte stannade vi eller vände tillbaka och frågade om deras produktionsresultat eller EU-stöd; fast då var det nära!
Så många vackra små badplatser det finns; iordningställda för att vi ska få leka i vatten en stund dessa korta sommardagar. Klart inspirerad att göra verklighet av Halfdans Valborgsidé här i Gårdtjärn, det måste väl bara bli bra eller vad tror ni?
Vi har varit inne i många hem denna dryga vecka. Det är en gåva att få komma hem till nån, se deras kök och utsikt, bjudas på det fina de tänkt ut för att vi skulle komma och så få dela varandras liv och tankar några timmar i frid och ro. Det är också en övning i självbild och självkänsla - kort sagt avundsjukans hårda skola. Att ni hunnit med att kakla, tapetserat, tonat och färgat in, bytt lägenhet och soffa - och så fint och städat. Att ni hunnit träna och hålla kroppen i trim och lagom doserad? Försiktigt gör tanken en minnesutflykt....jag är inte bra på att hålla detta ifrån mej men jag tränar; lite och inte helt hängivet. Slutsatsen är ändå som i Brels sång; Kanske kärlek är allt, som till sist vi har kvar.....- Gör palats av ett hus, som var slitet och kallt.

Dan före dan - nerverna spökar

2011-04-28T13:01:00.000-07:00

Dan före dan före dan - och idag är det dan efter genrep med lite publik. Samma sak händer varje år, vi tappar tro och balans och sans och då tog vi vilodag idag så vi inte gör nåt dumt; ställer in, skäller på varandra eller ändrar och tar bort. Leif har sagt ifrån inget ska bort, ÄN....Så idag är det hemarbete som gäller; sopor, riktig mat betala räkningar och hälsa på pappa. Då klarnar det igen.

Ni ska få läsa mitt ingångsord till programmet, för jag tycker det är vackert beskrivet, detta hus och projekt som är en så stor del av mitt liv. Som jag delar med så många. Jag är ju en stor hejarklack för folkrörelsen och ideellt arbete. Samhället vilar på att vi gör sånt som inte är direkt nödvändigt också, bredvid det livsuppehållande, det måste bli någonting över. Gärna sådant som gynnar någon mer än mej själv. Jag tror att det är en av meningarna med livet. Välkommen med!

Välkommen till Missionshuset i Gårdtjärn 2011

Våren hälsas välkommen. Våren kom rekordtidigt. Sjön kände på sig att den hade en huvudroll i år och förberedde sig genom att göra sig av med isen redan den 22 april. Missionshuset gjorde sin stora PR-insats genom att kasta av sig taket och ta plats i samtliga lokala medier – allt klart för Valborgsspex i Gårdtjärn alltså!

Våren hälsas först på Valborgsmässoafton med spexpremiär och brasa, vårtal, körsång, korv och fyrverkeri. Sen firar vi dess ankomst vid ytterligare sju föreställningar 1 maj, 6, 7 och 8 maj.

Det är 100 år sedan huset på höjden byggdes om till Missionshus. Gårdtjärns missionsförsamling bildades 1908 i nykterhetsrörelsens Tors lokal på Lötbacken men när den affär som då fanns här gick i konkurs fick man köpa huset av Moster Andersson. Hon bodde kvar på övervåningen livet ut och var en trogen medlem i församlingen.

När taket blåste av den 23 mars i år så fick de som reparerade taket se tre generationer av takbeläggning: spån, tegel och plåt och de anade historiens vingslag där i de handsmidda spikarna, troligen tillverkade vid Norafors bruk på 1800-talet. Nu ligger det nya taket där och under plåten ligger ett brev till framtiden som berättar hur vi gör nu för tiden i Missionshuset.

De kommer att läsa att det finns fyra körer för alla åldrar, att vi firar gudstjänster någon gång i månaden och att det är Slöjdcafé på onsdagar. På hösten har vi en basar med loppis liksom körerna har Luciafirande och konserter. Det berättas också att vi gör ett spex till Valborgsmässoafton, en nu 29-årig tradition och att det samlar många människor och ger ett bra tillskott till kassan. Brevet beskriver också hur många människor som hjälpt till med att få taket på plats och att vi nu planerar att fortsätta arbetet med att dra in jordvärme vilket är ett populärt sätt att spara energi så här i början av 2000-talet. Då lika väl som nu är huset öppet för den som vill dela gemenskap och glädje med andra människor.

Behållningen av kvällarna delas mellan vår ungdomsverksamhet med mycket musik i, Missionshusets andliga och praktiska skötsel samt föreningen Kodurs kulturkassa som vi använder till instrument-köp, gå på musik och teater, skicka ungdomar på musikläger. Allt arbete inför kvällen hjälps vi åt med och vi hoppas och tror att du vill dela den glädjen med oss.

Vårens första blöta fötter

2011-04-13T07:28:00.000-07:00

Det blev vår väldigt fort, jag hann åka skidor en sista gång förra onsdagen, i norrsken och på skare klockan 22 på kvällen, det är ett minne att plocka fram i sommarkvällen då motsvarigheten är att simma i Nylanssjön i månsken, Ska bli härligt det. vägen dit är kantad av små uppgifter som inte lockar alls just nu; måla trädgårdsmöbeln, bära dahliakrukor ut och in, hitta på ett sätt att utrota sorken från min mark, laga växthuset, lekstugefixandet och så det antal fönster som ska skina som solen. Lev i nuet och sök i den iderika hjärna efter genvägar, hjälpsamt folk och lagom ambitiösa föresatser. Den röda solstolen är hel, den nya lilla altanen i hörnet är vacker och trädgårdslandet inte uppharvat än - än finns det tid för kloka beslut! Idag satt jag med idérika vännen Helen på mycket vackert café - Omtanken - på norra Järnvägsgatan, mittemot cykel-Nisse. Kreativ miljö och tala om att vi intecknade sommaren tillsammans. Vi pratade inte ett ord om krukorna, växthuset och trädgårdsmöbeln. Men före det - Valborgsspexet är i fullt vardande och är väl en stor orsak till att nerverna börja spela spratt på utsidan. Det som visas offentligt av svagheter och egenheter kräver sin kompensation. Apropå det var jag på Kupan - där finns fynd för en som ska klä ut sig till annat än kulturtant. Svart, kort volangkjol - kan det vara en ledtråd? Välkommen att bese det hela - vi början den 30 april och sen är det en vecka till finalen den 8 maj.

Utrota hungern nu

2011-03-31T15:13:00.000-07:00

Kyrkan har en urbra hemsida där årets fasteinsamling annonseras. Utrota hungern nu! Det låter ju fullt rimligt, eller hur, och så går det sakta, sakta. De krig som tillkommer gör inte utrotningsfarten högre, det rika Japan har plöstligt hamnat nära hungern också.
Vattnet - det viktiga vattnet står i fokus - just för att utrota hungern så är vattnet en viktig del. "Var rädd om vattnet" var den ständiga uppmaningen i min uppväxt. Vi visste så väl varför - mardrömmen var när vattnet frös eller källan i Lövsättsberget sinade. Inget vatten - katastrof och bök och extrajobb - men det fanns ändå vatten i ån att hämta, inte behövde vi bära det heller, ja in i huset förstås. Nu har inte vattnet sinat/frusit sen 1995 då det frös på juldagen. Med en enmånaders baby och huset fullt av folk som skulle fira Majas 80-årsdag - då visste vi vad vattnet var värt. det blev en 15-åring av babyn och ett jätteroligt kalas vad jag minns.
"var rädd om vattnet" - idag visade jag mina studerande hur det står till med vattentillgången i världen: 1 15-litershink motsvarar allt vatten på jorden, ett glas motsvararar sötvattentillgången (det mesta bundet i is o glaciär) och ETT KRYDDMÅTT den mängd som står till vårt förfogande att dricka och rena om igen och om igen.
Hemtanke att fundera på - hur spar man på vatten?

I moders spår för framtids segrar

2011-02-28T13:26:00.000-08:00

Lördagen i Oxberg var mildare än vallaprognosen sagt men startfältet med 8 700 damer i årets Tjejwasa var i höjd med prognosen. Många nybörjare sa de i speakerhögtalaren, jojo, det ska ni veta. När väl starten gått hade de före trampat sönder spåren, det liknade mest en dålig väg i Gårdtjärn de första milen.
Vid starten kändes det så gripande att jag var där - oh så stolt mamma skulle varit, hon skulle suttit vid Tv´n och följt de båda döttrarna. Hon gladdes åt allt vi fick göra som hon själv aldrig vågat drömma om ens. Nu kändes sorgen helt fysiskt och det var liksom i moders spår mer än fäders denna dag. Ingen såg skillnad på tårar eller snor denna dag.
I dag står det i tidningen att jag minsann utnyttjade startavgiften genom att vara ute 4:26 i spåret, det fanns dom som gick in efter 1:27. De kan inte ha hunnit med så många koppar blåbärssoppa som jag. Osmart! Men jag njöt av varje stavtag måste jag säga. Nästa år ska jag tränga mig fram, köpa/muta in mig på en vallaexpert, klä mig lätt och ledigt och träna 15 mil till. Då du morsan ska du få se på släktled där i modersspåret! Undrar hur många systrar och andra kvinnliga släktingar det går att inspirera? Och andra vänner?

Tal till min mamma

2011-02-05T14:33:00.000-08:00

Igår var dagen vi väntat på, gruvat mig för och ändå på så många sätt förberett mig för. Vi har verkligen inte slarvat med sorgearbetet och haft jättemånga ritualer, samlingar, matbord och minnesstunder där vi tillsammans skrattat och gråtit. Igår skulle det samlas ihop. Och det blev så storartat. Som en stor hyllning till en stor liten människa.
Ni får ju läsa mitt utkast till tal, ni kan ju inte se den tavla som blev klar denna vecka; ett montage av flera generationerns hantverk, spetsar, broderi. Några foton och ett recept. Mamma och jag hade plockat ihop det men den blev inte klar i tid, ogjort då men nu blev den klar. Synd att inte hon fick se den: Här kommer talet- det blev klart i tid i alla fall

1 Det finns saker som inte blir gjorda – ogjort.

Mamma hade alltid mycket att göra och hon fick mycket gjort

Denna tavla är en hyllning till hennes verksamma händer, de får symbolisera allt vackert hon gett oss och lämnat kvar.

Hon föddes i en tid när jantelagen var allmän sanning och inget man blev uppmanad att bryta mot, hon hade lärt sig att inte förhäva sig, inte skryta, visa upp sig. I söndagsskolan sjöng man aldrig "du vet väl om att du är värdefull", i skolan användes inte någon tid till självförtroendestärkande.

Hon berättade inte så sällan att jag vid fem års ålder frågade varför hon aldrig blev nåt.När jag ser på tavlan och på dukar och saker hon gjort så undrar jag varför jag aldrig gjort nåt

2 Vi har levt nära i många år, hon har hjälpt mej och varit lätt till det

Nu de senaste åren behövde hon hjälp, allt mer och jag kunde också se på nära håll hur mycket hon hade ont och hur sliten den lilla kroppen var

Hon hade arbetat hård redan från barndomen, fått bära mer än vad axlar och kroppen var byggd för

Hon hade upplevd handmjölkning, bära vatten, sjöslåtter och fäboliv. Fött barn och burit tungt ändå Haft få semestrar och lätträknade lediga dagar

Varje kväll när jag var uppe och omsorgade, sa hon gång på gång Tusen , tusen tack

”Du behöver inte, tänk som du hjälpt mej…

Tusen, tusen tack sa hon ändå, minst en gång till när jag sa god natt

3 En av de sista besöken i Missionshuset hörde hon Fred Nilsson ”livets mening är att brukas, ja faktiskt slitas ut” Hon tyckte det var bra och kände att det gav verkligen mening åt förvärkta händer och en marängliknande ryggrad.

För hon var stolt och kände det meningsfullt när hon såg vad det blev. Hemmets många mötesfester, alla barn, barnbarn och barnbarnsbarns liv och leverne, missionshusets verksamhet och att byn inte växte igen

Tänk vad det blev! Tänk vad många tusen, tusen tack som vi idag och de senaste veckorna fått se och höra

Till den man fötts av, Älskar, levt nära och saknar känns ordet tack inte riktigt heltäckande men ändå Tusen, tusen tack för det du varit för oss, lärt och visat, ställt upp och nästan fläkt dig för att det skulle bli bra, mest för alla andra

Tänk vad mycket hon blev.

Tisdagkväll i pappershögen

2011-01-25T14:29:00.000-08:00

Sorgen är en tröttsam vän. Den gör vardagen omständligt seg, oberäknelig och svår att övervinna. Långa stunder tänker jag att det går bra nu, det här var den bästa utvägen. Men så kommer nån liten vink, ett minne i händerna, en röst som påminner eller om jag går i rummen däruppe. Då är det som om det på nytt går upp för mej att det är oåterkalleligt förändrat. Jag tycker inte om det och vill inte samarbeta. Allt praktiskt som ska ordnas, inte är det så märkvärdiga saker, men hela min kropp säger nej, nej, nej. Jag behöver inte ställa iordning nåt för begravning, varken kläder, mat, madrasser eller nåt tal. Jag ordnar det andra lilla vanliga och värjer mig mot själva förberedelsepratet.
Det är så många som tröstar, nästan varje dag får pappa eller nån av oss en hälsning, ett inkännande ord. OJ vad det betyder mycket, jag trodde det inte, visste det inte men nu känns det i den tunga, sega och sorgsna kroppen. Det som tröstar alllra mest är att skratta lite med pappa och han är i sin värld helt suverän på att kasta sig emellan bankens årsbesked och sorgen över att mamma aldrig hann väva den trädda väven, att han aldrig ska få möta hennes ögon igen. Vi skrattar och gråter om vartannat men hans ensamhet lyser som ett bloss, vi är liksom sekunda trots allt. Hans ljus och värmekälla är borta.
Själv kan jag bara krama godnatt och gå ner till mitt välbevarade sammanhang av småsaker, godnattkram, provmjölkning och matteprov. Lärde mig i januari 2011 än en gång hur mycket det är värt.
När jag sorterade i pappershögar och ställ så hittade jag min samling med "kort som ska skickas iväg nån gång". Nu vet jag också att de behövs för de kan verkligen lindra sorg och ensamhet. Nu ska jag krama en ko - detta stora djur kan man gråta stilla med och de stora ögonen ser ut som att de vet!

Minnesord

2011-01-15T11:12:00.000-08:00

Min lilla tappra mamma har lämnat oss. Trots att hon var dålig, fick lunginflammation och sen ont i magen så trodde jag på många andra utgångar men inte den. När hon låg där på kvällen såg hon så nöjd ut, det här blev bra såg hon ut att tycka. Jag är nöjd ändå, hon fick så fint ikring sig sina sista veckor. Hon var med på julkonsert med alla våra missionshuskörer, hon var på julkalas, stor julafton, annandagsfesten och 95-årsdagen med ström av fest o folk. Ett nytt år med nyårskonsert och sista veckan middag hos Märta. Vill ni läsa det minnesord jag skrev till tidningen?

Till minne av mamma Maja

Två verksamma händer har lagt sig att vila. Maja Eriksson, född Öhlén, började sitt liv i Gårdtjärn och bodde där hela sitt 95-åriga liv med ett kort undantag då hon var hushållsbiträde i ett studentboende i Stockholm. En tid arbetade hon som affärsbiträde i John Häggkvists affär i Kovland.

Hon föddes först i en syskonskara av fem, föräldrarna drev ett jordbruk där hon tidigt fick lära sig att hjälpa till med alla sysslor. Hon var duktig i skolan, särskilt slöjd, men på den tiden fick man varken skriva bokstäver eller klippa i ett tyg med vänster hand. Hon löste det med att bli dubbelhändig. Slöjdintresset utvecklade hon och vi har sett många alster förfärdigas; stickat, virkat, vävt, spunnet, broderat och sytt. Allra kärast var vävstolen som hon under sitt sista år trädde för en ny mattväv. Hon deltog i Betlehemskyrkans Kongotanter. Många stickade filtar och tröjor har sänts över haven till barn som behövde hennes omsorg i livets början. Intresset för internationellt bistånd följde henne genom livet och hennes sista besök i Missionshuset var Annandag jul vid yttre missionens insamlingsfest.

Majas fann sin livskamrat Anders hemma i byn, de var gifta i 64 år. De har drivit jordbruk och lärt sex barn livets grundstenar; kärlek till Missionshus och kyrka, kärlek till familj och hembygd och de har varit förebilder för livslång kärlek och enhet. Familjen har utökats med barnbarn och barnbarnsbarn och Maja hade full översikt över allas förehavanden, både bekymmer och födelsedagar. Omsorgen sträckte sig långt utanför familjen. Släktingar, barnens vänner, grannarna; alla fick plats kring Majas köksbord där hon lyssnade och kunde ge både råd och bönehjälp.

Missionshuset var hennes andra hem. Hon var ungdomsledare, söndagsskollärare, sekreterare, organist och kaffekokare. På senare år var hon barnvakt för att möjliggöra ungdomsarbete och valborgsspex. Hon älskade sång och musik. Hon sjöng i kören och under många år var hon och brodern Anders ett inslag på gudstjänster och begravningar med sångerna Lär mig din väg och Långt bortom rymder vida bland många andra.

Blommor och grönsaksodling var ett kärt arbete för Maja och hon motionerade genom att stå upp och ned i rabatter och grönsaksland, drev upp tomater och dahlior och försvarade dem som en tigrinna mot frostens angrepp.

Nu har hennes blida stämma tystnat och hennes lyssnande öra hör oss inte längre. Det är tomt på övervåningen och vi vänder oss om och undrar vart hon tog vägen. Hon var själv helt säker på att det väntade ett paradis av glädje, sång och skratt på henne. Vi unnar henne den vilan efter allt dessa varma händer utfört för oss allihop.

/Kanske får jag bilden som hör till av Nils - den kommer sen/

Decemberplanen

2010-12-16T14:18:00.000-08:00

Om jag bara kunde hålla mej hemma, om jag bakat en kaksort i veckan, om jag bara köpt hem mandel, om jag plockat mossa innan snön kom, om jag bara gjort en enkel röd slinga på filten som ska ligga på altanbordet, om jag bara ringde lite snabbt till vännen min som mår så dåligt, om ja om, skapar så många nya om.
I mina bästa stunder så tänker jag att jag ska vara glad, nöjd och gosig och bara göra det trevlig för mina närmaste. Inte märker dom väl hur bakgrunden ser ut? Röda gardiner döljer väl det mesta? När skulle vi äta alla kakor? Hur många märker om dom inte får julkort från oss i år?
Ni vill inte veta hur det är i mina sämsta stunder: vet bara att då hjälper det att skriva av sig här på bloggen. Så då hjälper ni mej att fatta mod igen, göra det lilla och göra det snabbt.
För tänk om jag hållit mej hemma och bakat kaksorter istället för Julfrossa med vit-teater, Luciatåg och tomte på Missionshuset, Lucia med Mattes killkör och tjej-dito bestående av bedårande 7-9-klassare, Kalles Mousiké-kör som sjöng så hjärtat blev fullt av juni-ljus i allt det vinterkalla, missat tunnbrödbaket på outsägligt vackra Norra bergets Vänna-gård.
I kväll kunde man faktiskt köpa julstjärnor - så nu är det fixat, ock köpt 13 julklappar! tjoho - det blir jul i år igen trots att jag har fyra utekvällar kvar; fyra troligen oförglömliga upplevelser!

Att göra en bazar

2010-11-26T14:55:00.000-08:00

Vi gör bazar i helgen. Det är ett myller av samarbete, fantasi, god vilja, nerver och krav som vi faktiskt hittat på alldeles själva. Det är en gammal tradition att pengar till Missionshusets verksamhet dom ska liksom arbetas ihop och det är nu som i rörelsens begynnelse kvinnorna som är bärande, drivande, genomförande men nu för tiden delar männen ( i alla fall Thure) på en del av pysslet. Det är en gedigen kunskap av hur man tänker sig en marknad, gör reklam, nätverkar, gör säljanalyser och sen genomför det hela med glädje och omsorg. Mitt i allt är det framförallt gemenskapen kring den goda verksamheten som ligger som en vacker matta under våra fötter där i Missionshuset.
Om vi skulle skriva en bok? Hur man gör ett bra lotteri! Hur räknar man vinster i en tombola? Hur prissätter man en virkad duk, en bricka rullrån eller ett par begagnade skridskor? Hur mycket kaffe går det åt till 100 personer? Vilken kaksort säljer bäst? När ska man öppna? Vad säljer bra på en auktion? Hur mycket växel går det åt? Vi bara vet - dold kunskap kallas det. Det finns ingen kurs i ämnet, ingen lärobok - men överallt i landet genomförs dessa veckor detta vackra grupparbete, från Virserum till Kallax är vi alla nervösa ikväll, gör en sista-minuten-kaka, sopar trappen i morgon bitti och hoppas att folk ska komma och ha spender-byxorna på sig. Inte bara säga efteråt: "jag såg att ni hade bazar, jag tänkte komma men det 1) var för kallt 2) jag skulle städa 3) jag kom mig inte för 4) jag kände mig hängig 5) valfritt alternativ". Kom igen, kamma dej, vill man säga då!
Gå på en bazar i en lokal nära dej, det är vi värda vi i-natten-nervösa och som tack för dina spenderade pengar; du kommer att känna värmen från den goda mattan under oss alla - välsignelse kallas det i fromhetens språk.

Bloggtanken för dagen

2010-11-23T14:18:00.000-08:00

Rätt som det är kommer det en uppmaning att skriva nåt. Jag blir inspirerad - tack ni som i hopp öppnar bloggen och ändå återkommer fast jag inget fått till på långeliga tider. Nu ska jag göra som Nils gör - kort och knasigt blandat med seriösa inlägg. Trot om ni vill - vi får väl se
Här kommer i alla fall en kortrapport från Gårdtjärn och bondeperspektiv. Det snöar ute och längtan ut i det vita gör sig påmind - om jag bara kunde komma på var jag sommarförvarar mina skidpjäxor. Vi är några på skolan som ska åka Tjejvasan - jag ångrar mig redan och längtar dit. Jag kan ju inte skämma ut mig ock komma dit otränad och jag kan inte direkt ana var träningspassen ska läggas in. Men tidsmiraklet kan väl än en gång ske, då en ansträngning i skidterrängen ger dubbelt igen i energi och glädje.
Läst sen sist-rekommendation: Bodil Malmsten De från norr kommande leoparderna. Läs särskilt sidan 49, 97 och särskilt sidan 116, Nunnor som gjorde det: "En nunna som Saeur Emanuelle som delar ut p-piller i Kairos slum. Och Moder Teresas tvivel i Calcutta, det är den sortens heliga uthållighet man borde låta sig inspireras av. Vare sig man har en god makt att tvivla på eller ej".
Ännu en omtumlande bok Sara Kadefors Borta bäst. Efter det går man på Ikea med andra ögon och ser möjligheter till överlevnad där man förr såg äckliga matrester och raffiga bäddset. Tänk om .... Läs den så förstår du.
Sen apropå helig uthållighet så styckevis läser jag Martin Lönnebos Hjärtats nycklar - han är så nära en Kristusgestalt som jag kommit, ändå har jag aldrig sett honom levande, får skynda mig för han skrev den boken vid sin 80-årsdag. Han skriver om människan: tårar, leendet och handens är människans alldeles säregna möjlighet. I de tre ryms vår solidaritet och vår glädje. Djup och klok är han, man får stanna till ibland och som sagt, läsa en bit i taget.
Och så läser jag helt frivilligt och då coh då Betyg och bedömning av Christian nånting.
Tacka Mattias - han sopade av i kväll. Det var sorg i lagården då 252 Krusa fick lämna lokalen och gemenskapen. Hon slutade äta, vi fattar inte varför, men det brukar bero på en coca-cola-burk som nån slängt i vägkanten och som sen fastnar i slåttermaskinen. En ko hetsäter och kan slänga ner det mesta i nån av magarna men sen blir det stopp. Det är bondeliv det också, jag slipper vara med vid själva tillfället, tack för det! Sov gott!

Om godheten och Göteborg

2010-10-07T14:36:00.001-07:00

Det har runnit många liter vatten i Sättnaån sen sist och det blir svårare och svårare att hitta ro och tid för denna ljuva syssla; skriva ut hjärtat och ibland få till de med knorr och poäng och allt. Hoppet är att det inte för alltid ska saknas tid och ro men denna månad har inte varit lik någon annan.
Fyra dagar i Göteborg på bokmässa var en frist jag kände mig värd. Jag är riktigt bra på att koppla bort vardag när jag har den på mils avstånd liksom oro bara varar några minuter. Det är likadant med "det är hopplöst-känslan" - efter några minuter dyker den vändbara tanken av någon början till lösning upp. Jag är tacksam för den gåvan. Åter till Göteborg; det är de mest oväntade mötena som blir de bästa; en kort stund med Nbme Tutu från Sydafrika var att få möta en ängel från det obändiga hoppets rike. Hon sa att vi ska fundera vad vi är FÖR, inte vad vi är MOT. Om godheten - kunde hon skriva den trots allt ont hon sett och hört?
En annan oväntad berättelse var Ylva Eggehorn som ju är en stor förebild, när hon berättade om en kärlekshistoria från 40-talet; Dietrich Bonhoeffer, pastor o teolog, och Maria, 18 år. En kärlek på papper mer än i närhet: De skrev brev till varandra, kärleken glödde mellan raderna, när kriget nästan var slut avrättades Dietrich medan Maria reste omkring i det trasiga Tyskland och letade efter honom. Med sig hade hon en resväska med strukna kläder och en stor längtan. Två månader efter hans död får hon veta att hon letar förgäves. Så sorgligt det var!
TRedje upplevelsen var mötet med Cajsa Stina Åkerström som berättade en okänd historia om idolen Fred Åkerström. Så mycket som hans sång betytt för mej och så får jag höra historien bakom. En livsberättelse som mest var tragik och orimliga beslut men det är imponerande med den som vågar visa omvärlden sin historia.
I morgon ska jag stryka en skjorta åt min älskade, micra gröt åt min snickarlärling, bjuda tonåringssonen på skolskjuts och laga middag åt mor och far. Om godheten räcker till i morgon, det är inte så säkert. Det är som bekant inte riktigt samma sak att vara hörare och görare.

Sommapratare som väcker tankar

2010-08-09T14:41:00.000-07:00

De är ett ojämnt släkte, sommarpratarna i P1, men egentligen är det väl lyssnarskaran som är ojämn och ogillar en del entoniga idrottskrönikörer och älskar författare och skådespelare som kan nyansera och hitta på roligheter. En tvärtompratare var gårdagens Annika Östberg. Jag ville inte lyssna på henne, stängde av vid 13.05 och dök ner i morotsraderna och fågelsången istället. Tänkte många egna kåserier medan jag än en gång tränade mina imponerande underarmsmuskler.
Jag kom på varför jag inte ville höra; en bekant släkting har som favorittema att tycka att just Annika Östberg verkligen inte gjort sig förtjänt av någon kärleksfull behandling av det svenska samhället. Skämdes lite och bänkade oss, maken har ryggskott och är mottaglig för omsorg och bekväma stolar, så vi satt där i kvällsvärmen och lyssnade. Det var oerhört tänkvärt och berörande. Hur kan man efter 25 års nedvärderande fångvaktarbehandling komma ut som en tänkande och kännande människa? Hon visade ånger för de brott hon gjort och också förståelse för det som hon utsatts för.
jag tänker på hur viktigt förväntan och bemötande är; den som möts med förakt och ond förväntan blir allvarligt skadad i självkänslan; den som bemöts med god förväntan och hoppfulla blickar utvecklas och växer. Varför utbildas inte vakter framförallt i bemötandekunskap? Varför får fångvården hålla på och förstärka en dålig början?

Till Elin och Oscar

2010-08-08T06:15:00.000-07:00

Så här blev det - enligt en partisk syster blev det fint när Anna-Karin läste upp det, själv gick jag som Askungen "vad är ett bröllop i Skåne, ,,,,," suck

Idag är den perfekta dagen – ni har planerat länge för att denna dag

ska bli den perfekta dagen, många med er har varit med – och när detta

läses upp så vet ni –

Mycket blev säkert som ni tänkt det men mycket blev helt annorlunda,

mycket hade ni inte kunnat tänka ut och en del av det ni tänkt blev inte

av, hanns inte med eller bara blev annorlunda- men troligen mer perfekt

än allt ni kunnat tänka ut  

I tanken är vi med er hela dan, ja hela veckan har vi följt er och alla

som varit på väg till er – för att det skulle bli den perfekta dagen

Kärleken ni fått, förvara den som en dyrbar skatt, och om den någon

gång syns försvinna, leta rätt på den igen, som man letar efter sin

plånbok; den måste vara här nånstans, jag hade den nyss, den kan bara

inte vara borta. Nej men här ligger den, mitt framför ögonen!

Verkligheten behöver er – er kärlek är en stor tillgång för hela

vår gemenskap i samhälle, vänkrets och släkt. Den gör er till goda

redskap – ni får ny kraft i era kärleksmöten, ni uppmuntrar varandra

när det går tungt, ni skrattar med varandra över livets glädjekällor,

ni öppnar ett hem där det finns mat och värme, ni planerar ekonomi så

att det blir över till de som ber om  hjälp. 

Elin har visat sin vilja till engagemang för världen, genom arbetet i

Mali men också i offrande till mission, ideellt arbete bland barn och

unga och i ditt yrkesval. Jag tror att du Oscar delar hennes engagemang!

Världen är inte en vacker bakgrund till er tvåsamhet, den är dess

förutsättning – men världen klarar sig inte heller utan ER båda!!!!!!

Men först – ni har en tid nu som är kärlekens tid, ni kan vara fria

från ansvar en tid, ni ska ta tid för att hitta era kärleksformer,

lära känna varandras vanor i vardagen, planera var skåpen ska stå och

hur pengarna ska flyta, hitta ert alldeles egna tillsammansliv. 

Kärlekstiden är till för att ni sen ska kunna växla mellan

äktenskapets tre ben; passion, vänskap och juridik – och världen;

vårt samhälle välkomnar er som en stor naturfyndighet.

Livet och kärleken är en rolig lek – den leker med oss och gör lite

som den vill. Vi planerar och förbereder för den perfekta dagen; livet

och kärleken överraskar oss med perfekta ögonblick då och då när vi

inte väntat det. Ta emot det med öppna armar – om det så är helt

oplanerat på en torsdag!

Tillsammans har ni också kraft att ta emot de dagar som är krångliga

och svåra, de som inte gick att planera. 

 Några ord ur Psalm 23 "Han låter mig vila på gröna ängar, han

för mig till vatten där jag finner ro" - ja det är en skön bild

av en relation som handlar om passion, vänskap och juridik. Må Guds

leende följa er i alla era livsdagar - och hans omsorgsfulla välsignelse

bära er!

Visdomsord på avvägar

2010-08-06T14:56:00.000-07:00

Ikväll skulle jag skriva tal till Elins bröllop i skåne. Det ska läsas upp av Anna-Karin eftersom jag inte kommer dit. Då blir det svårt. Dels brukar jag skriva talet på toaletten strax innan det ska framföras och dels ser det mesta väldigt fånigt ut när man skriver klokheter på ett vitt papper.
Det kan ju tänkas att det blir bättre än vanligt eftersom det blir någorlunda genomtänkt - men jag tvivlar.
Det är ju så pretentiöst med talare, att man liksom har nåt att säga, kan ge goda råd, mynta bevingade ord och bli ihågkommen när de firar silverbröllop. Men ibland rinner det till och jag bara vet att det jag nu säger är helt rätt. en otrolig känsla faktiskt.
Men åter till talet - vad säger jag då till ett ungt brudpar? VAd skulle de behöva höra? Vad skulle du säga? Det svåra med goda råd är, det har jag nog sagt förut, att ingen vill ha dem. goda råd vill man snappa upp i flykten, ta till sig och prova den dan man är motiverad.
I egenskap av 30-årsfirande i äktenskapsbranchen så skulle jag kanske kunna leverera en del bra men de låter så trista; var inte sur, säg som det är, kramas och älska mycket, planera en del men uthärda det överraskande, städa inte för mycket, spara lite pengar varje månad, läs en bra tidning, diskutera smått och stort vid middagsbordet. Berätta roliga saker; leta rätt på skratten. I Sundborn, hos Larssons, hade de ett uppslagsverk i köket för att kunna slå upp saker som diskuterades, bra råd det med!
Sen ska jag ju alltid klämma till med en diktstrof eller ett bibelord. Förslag där? Höga visan eller Kärlekens lov är bara för vanligt. Ps 23 är nästan bannlyst, men det klingar så ljuvt: "Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro". Nog är det en vacker bild av en god relation baserad på passion, vänskap och juridik?
Två dikter har jag då kvar, Sonnevis
"Inte det bländande riket av ljus, utan den grå, långsamt gryende morgonen till en serie av möjliga dagar av arbete.
Nästan allt återstår att göra
Det kan gå
Det är möjligt" ----- men den är dyster, va?
Då blir det Ingrid Sjöstrand: "Kärleken är som en stubbrytare, som bänder och vänder allt i dess väg.... och gräset vänds upp och ned. Och gräset, det fina, ljusgröna gräset, måste sås om och sås om." (ungefär så, jag hittar ju inte boken, det är ett vanligt letobjekt)
Om talet blir klart kanske jag lägger ut det....

Söndagens tankar

2010-08-01T14:33:00.000-07:00

Är söndagen tankarnas dag framför andra? Kanske tänks det mer när man sovit mer än vanligt? En gudstjänst är en tanketimme, en vila och en koncentration inför livet, i alla fall när det fungerar som bäst. Mycket kan dock störa, särskilt den som har arrangemangssjuka och inte kan uthärda krångel med mikrofon, oförberett strul, tankar som bara radas fram. Men vacker musik, vackra gamla ord och en fin lokal - ja då får min hjärna vila och ladda om. Inte ber jag så särskilt, inte hänger jag med hela tiden och inte kan jag lyssna på samma person i 20 minuter men jag kan sitta stilla, vila i formen liksom. Blir livet lättare att leva? Blir jag bättre lämpad för 55-åringsdilemman? Vi hörde Stefan Sundström igår, en tuffing i röst och gitarrspel, han berör mej väldigt med sitt oborstade och sina ruffa texter. På Spotify hör jag just nu: " Om jag kommer upp till Jesus på nåt sätt, frågar han nog inte om fel och rätt, har du älskat allt du pallat varje dag - och vad svarar jag då" - instämmer, det är ungefär så......
Idag höll jag i det hela, då blir det lite mer tanke av även om jag känner mig som pastor Jansson, var är alla? Vi var i den finaste av lokaler, fäbodvallen där min mamma höll till som 14-åring, mjölkade kor, kärnade smör och sprang-cyklade hem 7 km för att hjälpa till hemma på dagen. Att springcykla går till så här: två barn turas om med den enda ägandes cykeln, den ena springer medan den andra cyklar.... min egen 14-åring oroar med att moped-cykla, gissa hur det går till? Andra tider, ja de vet och vill inte höra. I alla fall min 14-åring ger träningsomgångar i konsten att älska allt man pallar varje dag. Lyckades sisådär idag igen, men nu är vi vänner igen !

Två dagars semester går också an

2010-07-26T11:29:00.000-07:00

Vi gjorde semester med oplanerat mål, lite vagt bläddrade vi i Morsdagsboken Upplev Sverige och påmindes om Tännforsen i Jämtland. På vägen dit stannade vi vid Döda fallet men fick inga biljetter den kvällen heller men vi tjuvlyssnade och såg teater och skådespelare bakifrån, det gav mersmak bara det. Lite vagt lovade de att köra nästa år igen, då ska vi bara dit!
Vår kollektivägda combicamp är ett mirakel, man slår upp tältet på vagnen på fem minuter, sen har man ett hem perfekt för två sömniga. Ett dopp i Indalsälven vid Hammarstrands camping och en kopp te, sen somnar man inte i första taget när Hammarforsens brus och en trevlig make kan underhålla. Moströmdeckaren jag lämnat ute i regnet så den ser ut som en bibel från 1600-talet är ingen höjdare i innehållet heller och med vattenskadade sidor tappar man helt lusten att läsa.
Vi körde längs Ammerån upp till Hammerdal, otroligt vacker och det är nästan synd att man inte är sportfiskare när lax och öring verkar strömma lika stritt som vattnet. Sen såg vi en affisch om spelet Sången om Taråberg - och vände mot Ramsele och den beryktade Skogsnäskollektivet. Ända sen 70-talet har vi följt dem på avstånd men aldrig kommit dit, nu var det lätt att komma dit när de gnott för sina ideal i 30 år och byggt en by av hopp och kreativitet. Ett proffsigt och gripande spel och Ramseletrakten var också väldigt vacker, tänk va mycket osett det finns i Sverige. Var har alla vackra bygder varit i hela mitt liv?
Men vi skulle ju till Jämtland och nån ordning måste det väl vara på en semester så vi drog till Strömsund alltmedan temperaturen sjönk till otroliga 5 grader, plus visserligen men oh vilken tur att det är som Predikaren säger "när två ligga tillsammans hava de det varmt men ve den ensamme". En bondeskada som drabbat mej är att inte kunna sova på morgonen - men maken som är mer bonde kan det - en lång promenad på en kombinerad motionsslinga och golfbana blev lösningen. Tänk om man får en sån boll i huvudet - vad händer då? Man skulle lyssna efter "fore" och hålla händerna över huvudet - trot den som vill. Jag småsprang över greenen.
I Strömsund bodde Beppe Wolgers på Öhn, ett fint litet museum om hans skapandeverk och ett dito café som var lika värt sitt besök, oväntat givande. Inte minst ett fantasirikt och enkelt staket av hässjeslanor och gamla bräder och som vanligt är planen att göra något liknande på hemmaplan. Det brukar dels inte bli av och om det blir av ser det mest ut som majbrasan - men hoppet, jag säger bara det, hoppet är en viktig ingrediens i livet!
Arnes enda oemotståndliga önskan denna semester var Skärvångens bymejeri - och vi kom dit, visserligen en halvtimme försent för mejerivisningen, men ostbuffé och prat med chefen själv gav lön för milen. Mycket inspirerande och imponerande - och hoppet som sagt, tänk om vi kan komma dit? Han erbjöd oss på stående fot att köpa mjölkgården men åsynen av branterna och tanken på att någon mej närstående skulle köra där (i värsta fall jag om barnen inte kommer hem varje höskörd) - nej tack, man kan inte bara tänka på utsikten!
Min enda oemotståndliga önskan denna semester var Garvsyra på Jamtli och på fredagkväll som vi en timme före och sen skrattade jag mej harmynt åt deras fåniga spel med otrolig handling. Min favorit, bagaren i spelet hade mins två beundrare i publiken, GJ och en gubbe bakom oss som också skrattade så han kiknade. Jakobsson var mer måttfull i sina ovationer och kom med kritiska frågor om logik och sånt.
Vilken tur för er mina läsare att vi bara hade två dagars semester - och Tännforsen lär finnas kvar har jag hört.
Utvilad? Nja, men uppiggad, inspirerad och kallbadad!

Sommaren som dröm

2010-07-12T14:53:00.000-07:00

Hej på er - jag blir såå glad att höra att några vill att jag ska blogga igen. Nu har datorn fått virusmedicin, total nyinstallation tar tid, var rädd om dina säkerhetskopior är mitt råd!!! Spara och märk noga var du lägger bilder, bra dokument, olika programs säkerhetskopior. Det gäller att ha ordning - det tänker jag nu när sommarens långa dagar ska försöka rädda vinterns hafs och hopstökande. Vem lägger allt på fel ställe? Hur ska man organisera ett hem - i bokstavsordning, genomskinliga plastlådor eller bara synliga hyllor som Björne, det ser ju så mysigt ut; men hos honom smiter inga möss in i källaren, dammet stannar ute och allt verkar lättstädat trots stöket. Tacka vet jag utelivet - där kan man ta det i stora drag.

Blogguppehållet beror på att min gedigna uppfostran sa alltid; säg inte att du är trött, klaga inte över krämpor, små eller stora. Det har varit en del av det så då var det inte så mycket att skriva. Trista klagovisor, sömniga trötthetssjok och spik i foten har ni väl nog av själva är grundtanken. Men så läste jag Mia Skäringers bok med en omöjligt titel Dyng... och hur helig som helst. Rekommenderas för både duktiga och trötta. Hon beskriver sin struliga vardag och sin strävan - men också tillåta sig själv att det kan vara bra fast det är sisådär ibland.
så nu kör vi lite sommarblogg - tror jag nu när jag på datorlagarns råd har egen dator till tonårspojkars surfande. Välkommen du ljuva sommar - trots att den inte är perfekt och att grönsakslandet med mest blommor såddes rekordsent 3 juli. Regnet som kom igår räddar nog den förseningen, värmen dessmer. Detär till att ha tur!

Ållateaterns ikväll

2010-06-02T05:37:00.000-07:00

Oj - äntligen är det dags igen. Ållateatern spelar Den inbillade sjuke igen. Jag ska få gå dit igen. Stanley och Örjan Lidén, mina favoritmusiker ska spela. vi ska få gå in i medeltiden och ledas till skratt och gråt igen. Fast jag vet hur det går, vet att det är förvirrande ibland, starkt och glatt ibland och stor seger för alla som kan genomföra en helkväll inför publik, så är det ändå spännande.

Fast jag inte vet hur årets föreställning är så är jag helt säker: Gå genast och köp biljetter! Entré Sundsvall vet när och hur. Jag vet bara ATT!

Det är över och det börjar

2010-05-14T15:02:00.000-07:00

Nu är det över. Helan Valborgsspexet blev som helhet en succé. vi hann så småningom bli klara med både blågula kepsar och Saab och Volvo-sömnaden, repliker och sångrader kom i någorlunda ordning - på den 9:e föreställningen kändes det nästan automatiskt. Så mycket glädje och värme, så många goda och uppmuntrande kommentarer, så många glada skratt som ekat i Missionshuset, så de gläder när vi märker att de poänger vi planerat stämmer med publikens humortröskel. Känns som ett under alltihop. Vi tror att det betyder nåt för oss, för missionshuset som får bjuda till med alla sina resurser; varenda golvbräda och kaffekopp får göra tjänst, för byborna och de som kom längre ifrån. "Tack för förlängningen" " Ni har en sån humanistisk humor" är några av tackorden som kom. Det är till att öva sitt vuxenblivande; både ta emot beröm och väga det negativa med lagom känslig våg. Ett negativt omdöme har en förmåga att skugga nio positiva.
Den enda tidningsskrivare i tjänst som kom valde att skriva om det hela som en intern släkthistoria och var inte alltför positiv, men hon gick ju också innan det hela börjat, knappt.
Nu har vi plockat undan och ska sova igen det missade. Vad ska jag nu göra med alla kvällar som plötsligt är tomma? Bättra på det skamfilade ryktet från scenen, kanske. Jag slängde pepparkaksdegen idag.

Aktuellt snodde min poäng

2010-04-20T13:42:00.000-07:00

Just nu är vi i slutfasen - spexet ska bli klart till nästa fredag. Ensemblen drömmer mardrömmar och vi turas om att dippa i entusiasm och tilltro. Just nu är min hals inte alls i skick att öva ett skrik och en tuff sång om vårt vardagsliv. Men nya idéer, lånade idéer och gamla, uppfräschade dito trängs om utrymmet. Det är inte klokt hur mycket komiskt det finns i ens omgivning om man bara tittar efter. Jag hade just kommit på en sångfras (melodi "fröken Fräken") om att ett askmoln kunde åstadkomma det Köpenhamnsmötet inte fick till på en hel veckas förhandlingar; minska flygtrafiken alltså - och så snor Aktuellt den vinklingen rakt av - på allvar. Men den sångversen fick inte plats ändå...
Nu saknas - en röd linje, mycket rekvisita, sydda blågula kostymer med tillhörande kepsar, folkdräkter, gitarrer..... hur ska vi hinna? Det brukar bli en förenklad variant av alla galna idéer - men kan bli bra ändå. Tiden är en vän som kommer emot oss - men nog känns den som ett hot som rinner uppåt anklarna ibland. Nu ska jag gå ut i kvällsmörkret och höra efter om ån hörs brusa, om rådjuret skriker i alskogen och om korna ätit sitt ensilage. Samtidigt ska jag djupandas ammoniakångor - det brukar vara bra mot förkylning och halsont.

Underbart och stärkande i fjällen

2010-04-11T14:11:00.000-07:00

Det är en fånig sång men den är sann - det är en underbar upplevelse att vara i fjällen, nära fjällen och på det. Snön är så vit, tystnaden så tyst och solen ger en märklig brun färg till kinderna. Stora och vida tankar samsas med grundläggande behovs-tankar som när man ska rasta, om jägarsnuset kom med i ryggsäcken, vilket spel ska vi spela ikväll?
Fick låna stuga av familjen Stark; en stuga som var ett under av välorganiserat och välplanerat antal kvadratmeter fjällstuga. Tack för det - vilsamt och ändå är kroppen trött och avslappnad. De portföljer jag tog med kom hem igen - oöppnade. Man vet ju aldrig - det kan bli snöstorm eller fotstukning och då vore det synd att bara sitta och rulla tummarna. Kanske fungerar det som försäkring mot bådadera.
I Ottsjö -denna lilla Jämtlandsby träffade vi många inflyttade som levde av rätt osannolika saker ( skogsinventering, snöskosafari, keramik och hundspann) men som hade det gemensamt att de brutit upp från ett hektiskt arbetsliv och startat om här i tystnaden. De hade gjort en omräkning - tid och lugn och ro i överflöd och pengar och semesterkassa i ständigt underskott - men livskvalitet och kreativitet verkar det inte vara brist på i X och Z län. Imponerande var ordet.
En berättelse som kan lära oss att se på vår hembygd: Ett holländskt par hade tillbringat sin smekmånadssemester i Ottsjö. När de tillfrågades varför sa de att de valt mellan Tanzania och Ottsjö när de bläddrat i reserkatalogerna!!! Vi som bara tror att varma länder har attraktionskraft!
Det betyder att Gårdtjärn kan vara/ bli attraktivt som övernattningsställe " idyllliskt stuga vid Sättnaån, betande kor och gäddfiske i sjön erbjuds!" Just nu jobbar Kodur på konceptet!

Påsken är förbi - och kycklingarna kvar

2010-04-06T13:50:00.000-07:00

Påsken gick i en rasande fart och innehöll stilla stunder jäms med gudstjänsttiderna. Jag höll i två av dem - det gör att det blir väldigt nära och intressant men också nervöst och sova-dåligtnätter på köpet. Trots att det bara är vänner och vänliga själar med så krävs en helhetstanke och lappar som ska skrivas och limmas, när jag ändå letar påskäggen och fjädrarna så brukar jag hitta fem stora handsmidda spikar som ska påminna om såren... Påsknattens mässa blev en totalupplevelse - leve Jermunn, Swing, nydöpte Mattias mfl för denna natt.
Men annandag påsk blev stilla så det räckte för hela dito-veckan. När vi då sovit några dagtimmar så vågade vi oss på bio och såg Avatar - oj vilken film. Se den med öppna sinnen - den är bra men så annorlunda så det hissnar. Det är 2 tim och 41 min total närvaro i en annan värld som ändå påminner och starkt kritiserar denna vår värld. Mycket tänkvärt men jobbigt för nackmusklerna.
I kväll hittade jag igen de små gröna kycklingarna jag köpte till påsktårtan. Om någon ätit upp dem i förväg hade jag blivit ledsen, och så idag spelar de ingen roll alls- vad gör jag nu med dem? En tårta till? Ska komma ihåg det när jag eldar upp mig för någon detalj - får be nån påminna mej om marsipankycklingarnas oviktiga tillvaro - trot den som vill att jag tar det på allvar då!

När Ove blev vuxen

2010-03-23T14:24:00.000-07:00

Förra veckan fick jag tillbringa ett dygn i Stockholm, huvudstaden. Det kan inte hjälpas men jag är väldigt lättimponerad när det gäller stadsliv, längtar liksom dit och njuter särskilt av "lägenhetsboende". Jag ska flytta till en lägenhet en gång till i livet - och så har jag ju obott vid en sjö så här får pålarna sitta löst om dessa drömmar ska bli verklighet.
Men det som hände var; jag bodde hos min sommarlillebror Ove i hans lägenhet på Söder, verkligen centralt. Han mötte mej vid t-banan för han tror inte på att jag bott i Stockholm i två år. Jag tror å andra sidan inte att han klarar sig själv vid 44 års ålder... Men så kommer jag in i hans lägenhet och får se en mycket trendigt och proffsigt inredd lägenhet. Han har gjort det själv säger han. Det kallas att få ett nytt perspektiv, världen förändrades där i hallen och sen genom hela dygnet. Avundsjuk heter det också.
......Att Ove är vuxen har jag ju anat, han har ju två barn, 19 och 10 år, men inte trott förrän jag såg hans nya hem.
Apropå otroligt - Kennetklubben, jag säger bara det, kan man skapa en klubb kring ett förnamn och dessutom få ST att skriva om den varje gång de rör sig, ja då finns det hopp. Berlinmuren föll, Obama blev president, nog ska det väl gå att få till både pelargoner och fönsterröj på en lördag?

Säkert vårtecken i Gårdtjärn

2010-03-21T14:58:00.000-07:00

Vilken helg det blev! Solen i två dagar - och jag fick se pappa vakna till liv och vilja vara ute igen. Han satt på altan och solade i timmar och det gjorde verkligen gott.
Ett säkert vårtecken i Gårdtjärn, just här på gården, är att flugorna återkommer. Någon enda än så länge, men tyvärr så påminns jag om hur det blir sen.... då gäller snits och kvickhet i köksbestyren. Det sinnrika med vårt boende återupptäcker jag också - det kök som ligger i solen blir ett kärt tillhåll för de svarta,små. Kanske en av orsakerna till att sommaren tillbringas i ett kök 10 meter nedåt gården. Ett kök med kvällssol och svala dagrar genom köksfönstret. Men än är det några månader bort, men tanken är inte helt oangenäm.
Korna är ännu ett vårtecken - de "bälar" så fort man öppnar dörren, och jag förstår att de längtar ut. Hela vintern ser jag väldigt orättvis på dem, juver och baken, mjölk och brunst är mitt intresse. Kommer på mej att inte titta riktigt på dem förrän de ska ut och in, då måste jag ta helhetsblicken igen. Då upptäcker jag återigen vilka ståtliga djur de är, hur deras egenheter framträder och hur lätta de är att känna igen och att se hur de mår då.
Apropå det ska jag nu ut och kvällspassa. Om det inte dyker upp en mus först så ska jag titta ordentligt ikväll. På hela kon - för vårens skull. Den dan jag dessutom kan stanna till och betrakta en mus - då har nog den Maria som löser upp alla vardagens knutar varit här och hjälpt till med ett mirakel. Se länk http://www.avemariapublikationer.com/maria-som-loser-alla-livets-knutar.htm

Snygg bild

2010-03-20T14:34:00.000-07:00

Se här så snyggt det ser ut

2010-03-20T11:49:00.001-07:00

Sonen tog lägligt kort på den enda skidtur vi tog denna vinter - ihop alltså. En underbar dag med snö som grus. Bilden förtäljer inte den nordanvind som gjorde det rätt kallt solen till trots. Men ändå - visst ser det snitsigt ut, jag kanske ändå liknar C Kalla?
Maria, Jesu moder, är fokus för imorgon - jag ska leda gudstjänst och har tänkt på henne hela dan. När jag letade fanns det en massa skrivet om henne. en underbar bild jag fann var den där Maria sitter med ett band med knutar på - hon löser upp dem en efter en. I en text står det att den norska nyöversättningen av Bibeln också säger att det står inte "jungfru" utan ung, flicka. Så, då var det flertusenåriga mysteriet löst.

Kodur Kodur Kodur

2010-03-17T15:29:00.000-07:00

Kodur spex, sång och närodlad gemenskag. Jag gör ett test om jag kan få upp Kodur på Google-sökning. Det går inte att hitta alls - synd på en så trevlig företeelsen, som ikväll då jag kommer direkt från jobbet, stoppas av polisen för körkorts- och alkotest och borde gå direkt hem . Men på övre våningen i Missionshuset så sitter vi drygt en timme kring våra texter och ständigt omändrade planer - och så går jag hem i nyhopp och leende trav. Allt det hemma stod kvar och jag hann väl ungefär lika mycket som vanligt.

Långt om länge

2010-03-16T12:04:00.001-07:00

Det är märkligt med komplimanger - de vill liksom inte fastna trots att jag blir smickrad. I lördags skidade jag omkring på Gårdtjärnssjön bland angelfiskare och skoteråkare - någon ropade uppmuntrande Heja Kalla. Tro honom inte- sa Pekka Langer - och det är klart att jag vet att jag inte är speciellt lik Kalla vare sig i åkstil eller hur jag klär i skiddressen, men visst var det snällt ropat? Men att ta det på allvar, nej, där går gränsen.
Men en liten stickreplik när jag beklagade mig om min tidsbrist "men blogga det hinner du" tog hårt och jag tappade helt lusten att då blogga. Den negativa "komplimangen" den kunde jag ta på blodigt allvar och inte alls ha samma distans till som när Kung Helly Hansen ropade "heja Kalla". Konstigt och tänkvärt. Men jag har en egenhet att ganska snart se mig om i hopp och tillförsikt igen trots att surheten sitter hårt ibland.
Den kloke Simonsson sa dock "det är inte hur man har´ne utan hur man tar´ne - så nu är jag tillbaka igen.
Dagens tanke går till att jag för 28 år sedan födde min förstfödde Kalle. Vilken total överraskning den dagen var. Det började kvällen innan, jag ringde till Östra sjukhuset för att fråga om råd. Det var en man som svarade och hävdade att han var barnmorska - men jag kunde inte fråga honom, gick inte in liksom och han var vidsynt och förstod och skickade luren vidare till en "riktig" barnmorska. Sen var hela dygnet fullt av oförutsägbara minuter, allt omöjligt att föreställa sig. En stående tanke var men Mamma - hur kunde du genomgå detta sex gånger???? Inte anade jag då att det skulle bli fyra till. Men aldrig förr hade jag upplevt nåt så totalt uppslukande och kroppsligt naturnära - så här i efterskott så är det bara ridningen på Islandshäst som kan slå det i fysisk totalupplevelse. Ja, den allra största överraskningen var att det faktiskt var en levande varelse som kom ut - och när vi fick veta att det var en pojke så var det som om det fanns hundra olika kön att välja på - så överrumplade blev vi. Grattis Kalle - och tack för att du uppfostrat oss till föräldrar. Att han 28 år senare skulle kunna hantera en svets och sjunga i kör - ja livet är verkligen fullt av överraskningar.

Sorgen och kylan de passar tillsammans

2010-02-24T14:17:00.000-08:00

Kylan är en talande bakgrund - den är tröttsam men ändå vacker. Aldrig fryser man som på en begravning, då hjälper inte solen och en stilla vind ens. Jag fick en aning om den verkliga kylan ikväll när jag besökte Ewa´s blogg med en bild på en nersnöad gravsten över sonen Nils som försvann för ett år sen. Sorgen går att ta på många sätt; de har valt att göra det med många, många och det blir liksom mitt i allt ett hopp om att LIVET är möjligt ändå. Kylan som sätter sig i kroppen efter utearbetet går bäst att besegra med en annan människas värme.
Nu har jag fått låna sonens Spotify-uppkoppling medans jag betalade räkningarna - tänk så lätt det gick med Afzelius sjungande både kamp och kärlek. Så förutom en annan människas värme så är nog musiken den näst bästa trösten och värmen.
Ja det skulle vara de vackra orden då. Tänk dikten av Tranströmmer, ska jag ta den?
”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden.
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret"
Tack för ikväll - nu ska jag sopa av och sen värma fötterna på min varma sängkamrat.

Tanken flyger

2010-02-19T13:06:00.000-08:00

Fredagkväll utan vare sig På spåret eller Skavlan - hur kan det vara möjligt?Men det går att sova till backhoppning och hockey - det är en sorts gemenskap ändå att sitta i samma soffa även om flocken inte är samlad alls.
OS går för mej ut på att spana efter Nils och hans fotopositioner - vill ni följa honom så är hans blogg full av ögonblicksbilder från sidan http://www.blogger.com/post-create.g?blogID=6985025290663918660 eller sök på Google: Nu blev näsan pikig.
Historien om den pikiga näsan är ett tecken på att jag tror att morfar och mormor uppfostrat dessa barn lika mycket som vi. Det är nästa generation man får satsa på - att bli citerad, fotograferad och oroad för. En av årets höjdpunkter var när smågrisarna skulle hämtas ( eller när de sen skulle slaktas på hösten). Barn i lämplig ålder skulle följa detta och då använder den njutande morfadern uttrycket att näsan blir pikig - ni vet när ett barn blir både skräckslaget och stum av det storslagna och nya. Det kan väl hända att man kan ana en del sådana situationer när han flänger omkring i stora världen.
Nåt helt annat - fick uppleva den där känslan idag när det blir helt rätt. Mina religionselever skulle studera Kristendom och vår präst Jermunn kom och svarade på frågor utifrån hur man kan vara kristen. Han gör det igen. Gudasänd så känner han in nivån, briljant utan att briljera så möter han och ger gedigna och trovärdiga svar på frågor som: Vem skrev Bibeln? Är syndafallet Evas fel? Hur kunde en kristen påve beordra Korstågen? Kastade Gud ut Lucifer ur himlen? Begravs präster med huvudet åt öster? Evolutionen eller skapelseberättelsen? Varför läste du inte nåt vettigt istället för att bli präst? Är du en modern präst? Tror du på återfödelse? Kan allt förlåtas? mm.mm.mm.
Att jag inte filmade in detta är oförlåtligt. Ni borde fått vara med! Han visade så tydligt att frågor och svåra dilemman måste mötas med oändlig kärlek och respekt - då kan världen bli en plats av spännande möten och gemensamt lärande. Jag är mer än hänförd över mitt jobb där jag får möta så många fina människor som gärna använder sina hjärnor för nytänkande. Att de sen har svår för tidspassning och att lämna in uppgifter må förlåtas. Idag hade de mvg nästan hela bunten - utifrån målet att hänföras och tänka självständigt. Näsan kan bli pikig av mycket olika händelser minsann.

Födelsedagen är en rit

2010-02-14T15:07:00.000-08:00

Magnus 19 år på - född på Alla hjärtans dag 1991. Olle kusin fyllde då tre år och fick en käpphäst som jag gjorde färdig under tre långa dygn på BB i väntan på Magnus ankomst - fostervattnet sipprade på och värkförsvagning var namnet. (Nästa gång visste jag mer och beordrade saltlösning redan första dan.) Sen dess har dessa födelsedagsbarn hängt ihop och haft kalasen samordnade. Idag var det pulkåkningsfest i kvarnbacken med sol och krasig mjuksnö. Till och med pappa var med - bara en fråga om vilja - rullstolen gick att ta i traktorskopan och elden värme gott och mycket folk har alltid varit en kick för honom.
Det är en njutning att vara ihop så här - inget särskilt viktigt sägs utan det är en lek att hurra och sjunga, äta bullar och oboy, höra Antons småprat i knät på Magnus och Williams glädjetjut när han dränks i snö när pulktåget välter i slutet av backen. Varje är är det en seger över tanträdslan att åka med och inte bromsa när det börjar gå fort. Snön kan göra stelaste tonåring till en lekfull busunge igen - oh vad kul att se. Mera snökalas rekommenderas för självförtroendeträning och dödsförakt.
Barnens födelsedagar påminner så tydligt om tidens gång, mycket mer än de egna. Var tog dagarna vägen och hur kom vi hit. Så många vardagars tjat och tråkigheter och så många glädjeskratt som jag lät komma av sig. Jag tror att min ansträngning vid födelsedagarna är som en försoningsrit - nu ska det rättas till som inte blev så bra. Så här mycket betyder du, så här stort är ditt liv och din plats i mitt hjärta, glöm aldrig det min lilla vän, vad jag än häver ur mig när jag är stressad av annat och som drabbar dig som är nära och har lätt att komma ivägen.
Magnus fick en boxningssäck - han som alltid varit så fredlig? När jag skulle köpa present var jag på Moyo ( butik som är ett säkert kort i tonårssammanhang). Bredvid mig stod en kille och frågade efter en kjol till sin flickvän. Det visade sig att han skulle till Afganistan på fredsuppdrag vilket han visade med att gå på stan i full militär/Fn-mundering. Vi önksade honom lycka till och Guds beskydd - men när han gått blev det tyst i butiken - jag sa att jag inte skulle vilja skicka mina med möda uppfödda söner dit och expediten höll med. "Man har det rätt bra här, bara en snattare att jaga, känns rätt tryggt i jämförelse"
Under veckan som gått har jag oroats av att Kalle var i London och Nils for till Kanada - men även det kändes som en onödig oro - de är inte i en krigshärd med opålitliga k-pistar riktade mot sig. Oron att Magnus inte fick rätt present får perspektiv den med! Ikväll räknar jag in flocken och tackar för åren som gått, att de fått vara friska, tycker om sig själva och det liv de valt. Jag är stolt!

Att se trött ut

2010-02-09T12:03:00.000-08:00

Det händer då och då att jag och andra möts av hälsningen "oh vad du ser trött ut". Det är nästan bättre med pappas käcka hälsning "vad du har blivit tjock och fet" som han kan säga till nån han inte sett på länge och som utökat i färdriktningen. För varför ska jag påminnas om det som troligen är dagens problem - att sömnen blev för kort, att det sitter en förkylning i kroppen, att klassen sugit all kraft ur mitt redan bleka hår osv.... Min arbetskamrat ville låna puder för att dölja sina påstådda ringar under ögonen - som nån påpekat. Denna mogna och kloka kvinna trodde på detta tillrop!
Men ikväll är jag trött, en halvtimme tidigare än vanligt gör sitt, mycket mer än om jag vakar en halvtimme till på kvällen. Tror jag i alla fall, tills nån påminner om halvtimmen med sitt "oj, vad du ser trött ut". När det gäller repliker är jag inte snabb! Vad ska man svara?

Kulturell bulemi

2010-02-01T12:01:00.000-08:00

Veckorna som kallas oxveckor är nu. pappa säger att det är för att man mäter hur mycket dagarna förlängs nu. Först en tuppfjät mellan jul och trettondagen och sen häst och lass till tjugondan - men vad hade det med oxar att göra? Att det kanske var oxe och lass? Dessa ljusökande veckor har varit kalla och tungsamma för både kropp och bil men blev ljusare av mängden evenemang; Haitikonsert i Sättna kyrka och Njurundarevyn är två olika typer men båda gjorde mej glad och hoppfull. Filmen Days of Stupid på Söråker sänkte humöret och framtidstron - ett oerhört skrämmande scenario att jorden skulle vara obeboelig år 2065 på grund av våra bidrag till växthuseffekten. Se den och sen är det till att se över både bilpark och semesterplaner och kanske också röstsedeln i höst. Men det märkliga är att just Söråkers Folkets hus är ett hopp i sig, de är ett tecken på att det går om vi går ihop och skapar bra mötesplatser där idéer om framtiden kan frodas. Ska köpa in mej på en stol där!
Musikkafé med Lars-åke Melin hade jag väl inte stretat iväg på i snödrivorna om jag inte varit lite ansvarig för kakan till kaffet men sällan ångrar jag ett evenemang som bekant. Sången förflyttar sinnet en bit med hjälp av både tårar och skratt. Thure Sventon med Kulturskolan blev också en kul kväll - fantasin och ungas speleri, oh vad det är kul, När inte vår egen Agnes var på scen så stirrade jag en del på andra barns reaktioner - halva nöjet att se hur det följde med och fascinerades. Och ett kiknande skratt från ett barn slår det mesta av sinnesintryck. Jag vill verkligen betona att jag tycker att det är hets mot folkgrupp att tjata om att barn skriker. De skrattar ju mest jämt, vad jag minns. Jag törs knappt berätta den men på lördag var vi till Östersund på revy. Om det finns nåt superlativ kvar så kan jag väl klämma till med - oslagbart proffsigt och underhållande. Nu längtar jag mest efter en hemmakväll med plock och Rapport. Vad som ska plockas bort? Gissa! De som har talang för att stressa mej sa att man ska plocka fram pelargonknölarna den 2 februari - och plantera om sticklingarna.......tala om hopp!

året har gått

2010-01-24T14:20:00.000-08:00

Tack och tack igen - alla som kom ihåg att jag fyllde år och kom med glada tillrop, tulpaner och annat. Länge sen jag blev så uppvaktad, om ens någonsin. Jag blir otroligt glad och lite generad över uppmärksamheten. Maken hade verkligen lyssnat in mej - jag fick en linneduk som gör mina knän dallriga och en fågel gjord av metallföremål - den har jag tittat lystet på i ett halvår. Galleri 8 är ju en sån affär där jag aldrig skulle byta ens ett gratulationskort. Sönerna hade köpt tårta och räddade därmed det lilla kalaset. En fin konsert i Sättna till förmån för Haiti gjorde dagen perfekt
Det svindlar i tanken när jag räknar år och dagar och inser att det går undan detta livet- Men så mycket kul coh bra jag fått vara med om av minnesdagar, märkespersoner och vardagslivsglädje. Såg en tv-familj som drabbats av sjukdom och det mamman längtade mest efter var vanliga vardagar med skola och middagar och trött soffatid. Ja, uppgradera vardagens små under. Vattna blommor och vardagsprata i telefon, röja diskbänk och betala räkningar, småfika vid köksbordet och se över mattetalen. Och när jag däckar; juverinflammationer och apotekskrångel som gör livet trist så är det ändå lärorik att lyfta blicken, se hur bekvämt och bra jag har det. Vi har satt en jordglob i fönstret där adventsstjärnan lyst - nu vet jag var Haiti ligger och jag inser att jag inte vet hur bra jag har det.

Julgranen är ute

2010-01-14T14:03:00.000-08:00

Det känns osolidariskt men hur det nu är så ångrade jag hårt att jag nånsin tillät nån att ta in en gran, och så detta överdåd av kulor och rosetter, belysning som sitter på varje gren. Vad skulle det vara bra för? Men med lite kick och finess så ligger den nu i bitar och kulorna lite sisådär i en låda. säg inget men en lampa lyste inte när jag tog ner den - det kommer jag att ångra 23 dec 2010. Men det får väl va nån måtta på framförhållningen.
Apropå sjukhuset - nog skulle det väl vara bra med en "genomlysning" av verksamheten, det kom nån och tittade på vad man har för sig och gav förslag på hur man skulle kunna göra det billigare, rationellare och snabbare. Julgranen skulle garanterat inte klara sej, inte att spara årets julkort ifall man vill se sina vänner på bild om 20 år, inte heller bakande av småkakor eller krångliga rullader med Västerbottenost. Korgen med innehåll av strumpstoppsambition skulle åka ut liksom burken med torra brödkanter. Men jag har en känsla att jag skulle bli väldigt störd av synpunkter och förslag - för nog vill man komma på sina rationaliseringar själv? Om man ska tro på dem och dessutom genomföra dem?
Ja alla ni som jobbar på landstinget avundas jag inte - genomlysta och nonchalerade som ni blir. Och utan att blinka så är hela konsultärkeriet eniga om att läkarna inte behöver genomlysas och inte det dom gör heller. Klart man får hjärthicka vid en sådan blindhet. Kan man tänka bort en kurator eller sjukgymnast så kan det inte vara svårt att se att det finns mycket som en AT-läkare gör och ser som en erfaren sjuksköterska kan göra bättre och snabbare - dessvärre till halva priset. Om man tänker lite fritt vill säga. Och inte det heliga hålls alltför heligt?

Kylan kommenteras härmed

2010-01-07T12:36:00.000-08:00

Det kan inte hjälpas - men varav hjärtat är fullt så är munnen detsamma. Jag fryser och tror att jag snart är stelbensopererad i hela kroppen. Ändå fick jag jobba inne hela dan idag; bara få igång bilen och springa mellan den och portar och kontakter. Att shoppa i 25 graders kyla har mycket riktigt nedkylande effekt, inget känns riktigt nödvändigt men ändå visade det sig ge utdelning. Mattias blev så inspirerad av sin nya gröna skiddräkt att han är ute och åker slalom i lilla backen här på gården. Vår julkrubba fick sin stjärnebelysning, oh vad fint han fick nu, lille Jesus, med både guld, rökelse och myrra och elslinga med, ja just det, stjärnor.
Men alla vi som fryser, sänd en tanke till alla som måste jobba utomhus en sådan dag. Närmast mej så kan jag säga att mjölken är dyrköpt, det mesta kärvar och drar och är väldigt arbetssamt. Tänk bilbärgarna, istaksskottarna, busschauffören och tidningsbudet. Tänk att armera och gjuta med betong. Tänk att isa av ett flygplan eller ett tåg. Då framstår ens yrke som höjden av bekvämlighet och planeringsstrul eller administrativa system framstår som mycket övervinnerliga.
Gud välsigne utearbetarna - nu ska jag värma ryggen på en frusen bonde och samtidigt få mina egna fötter upptinade, en nåd att stilla tacka för! Sova gott och ändå oroa sig för att vattnet ska frysa, denna landsbygdens eviga baksida. På sommaren sinar vattnet och på vintern vill det gärna frysa. Då blir man snål och rädd om vattendropparna.

Julen är förbi - morgondagen är här

2010-01-06T13:41:00.000-08:00

Tänk så snabbt det gick, och ändå långt och långsamt. Det blev jul på ett anständigt vis, vi var nästan inte oense nåt. På julaftonsmorgon la jag på den svartröda matta jag köpte till köksbänken och då förstår jag att det är mest för mej som detta sker, fullkomning och vara nöjd och glad över sitt hem, sina närmaste och vännerna som både bistår med tomte ( en kombinerad taliban- och Fn-tomte, garanterat originell) och kommer på julkaffe på juldagsmorgon. Så finns tid att sitta och fika hela dan. På julaftonsnatten sjöng Amelie, Lene och Linde Jonsson så det kröp änglar kring ryggraden. Vi fick vara ledig några mjölkpass tack vare snälla barn och syskonbarn, tack NI!
Nyårsafton skojade vi kring matbordet och kom försent till Casionfyrverkeriet men det blev kul och njutbart ändå. Lediga dagar i Hjo betyder sovande och långa promenader och små pratstunder med världens bästa svärmor, Ettan. GPS fick maken i julklapp, kul grej även om den visar vägen lite konstigt och talar om allt som jag annars ansträngt hjärnan med i alla år; hur långt är det kvar, närmaste krokiga väg och när är vi framme. Den kan också svara på den självklara Anders E- frågan; vilken väg åkte ni? När vi kom hem låg det nystrykna högar av kalsonger och dukarna till efterjul. Anna-Karin fick ett värstingstyrkjärn vilket flitigt provats, oj och tack. Det är också ekande tomt i tvättstugan sen Ak varit hemma en vecka, kram och tack, klart man kan börja jobba med hoppfullhet och iver då!
Och så var det detta med nyårslöften. De flesta svarar att man inte ger några löften för de bryter jag bara ändå - men det är väl ändå mer hoppfullt att ge löften, spänna bågen, ta i - även om det spricker. Det måste totalt sett bli bättre än om man inte tar sats alls, eller?
Jag ska stryka mina skjortor, träna 30 minuter om dan, förbereda mej i tid, ha ordning på klasslistorna och fråga mer om hjälp. Och blogga så ofta jag tänkt en bra tanke....
Gott nytt år mina vänner i cyberrymden!

Tack och tack

2009-12-21T15:53:00.000-08:00

Ikväll, det är egentligen natt, känner jag tacksamhet. TAck till allar er som i morse skottade allt vad ni kunde. Att sen snön vräkte ner i centrala Sundsvall så att det var en vild chansning att köra kan ni ju inte hjälpa. Nu ikväll var det fint igen. Tack till postens personal som ser till att våra julbrev och diverse skickningar över landet kommer fram (trots att jag klistrade 50 öre billigare julfrimärken på somliga brev). Tack till alla er som köpt julklappar i tid så att jag kunde strosa i Sundvall city i kväll och göra mina sista inköp... kanske. Tack till Bergsåkers skola som fostrar så många talanger att det räckte i tre timmar. Särskilt minns jag en spott/rapp - oh vad läckert men jag fattar inte hur det går till. Sonen stod i killkören och lyste - men var lite missnöjd med att vi kom sent.
Och tack till Karin, som kommer fram och presenterar sig när jag inte hälsar/känner igen henne. jag borde verkligen känna igen henne. Usch jag skämdes men blev glad över denna mogenhet att komma fram och förklara när hon sett att jag inte hälsat. Jag ska göra så jag med nästa gång.
Tänk vad många som samverkar för att livet ska bli bra, tänk hur beroende vi är av varandra. Jag funderar över varför jag vill sprida ut över hela Sverige en hälsning om god jul och samtidigt berätta det viktigaste om oss i ett tvåsidigt brev. Kalle skrev i år, som han lovat, och förde traditionen vidare. Vi får en del sådana brev från vänner vi sällan eller aldrig träffar men det är kul att höra hur livet levs i Borlänge och på Bohus-Björkö. Det är väl vardagen vi delar, våra små liv och ändå är det detta som håller samman ens liv. Och kanske är det grogrunden till att vi en gång när det kör ihop sig kan få tacka för att jag har vänner som bryr sig, vet om en och till coh med tycker att det är kul att höra om semesterminnen och utspridda barn. Tack och tack för att du läser och lyssnar.

Klimatmöte och julhandel

2009-12-17T12:58:00.000-08:00

Det kan inte hjälpas men för mej är det vattentäta skott mellan Köpenhamn och min julrusch. Inte underligt att Kina och Usa inte kan komma överens när jag inte kan sluta avtal som håller ens med mig själv. Jag var absolut sist ut från 1891 och sen sist ut från Media Markt. Bilen ska jag smygtömma nu i mörka natten.
Jag har en djup instinkt att mina barns ögon måste tindra julaftonen lång. För att det ska bli möjligt ska det finnas gult vetebröd, röda gardiner, en genuin julkrubba och roliga och överraskande, vackert inslagna julklappar att öppna. M.m. En trevlig mor ingår också i utbyte mot snälla och glatt överraskade, tackande barn.
Nu är det en vecka kvar, alltför många timmar fram tills dess är intecknade med annat än just förberedelse av ovanstående. Och då tänker den kranke "att jag inte började tidigare"? Vad var det ni sa? Ni hade rätt! Det hade varit lugnare och troligen trevligare. Nu gäller det att hitta rakaste smitningen fram till mål.
Jag har övertygat mej själv om att det faktiskt julstädades för ett tag sen, att det räcker med några julklappar per person, Kalle filar på julbrevet, Ankan ska baka och knäcka, Nils kommer enligt utsago redan lördag... söndag. Sef har städat ur sin hösttermin och Matte har siktat en julgran, Arne mjölkar julmjölk till hela byns rörost och grötkok, Magnus har beställt bromsbackar till röda bilen. Vad ororar jag mig för?
Ja det skulle vara att koldioxidutsläppen troligen överstiger 350 ppm just nu och då är det åtminstone lite mitt fel. Ett litet hopp är ändå Musikhjälpen i P3 och att O´bama kommer till Köpenhamn i morgon.

Luciatåg en masse

2009-12-13T13:45:00.000-08:00

Detta är min helg- jag kan liksom inte få nog av Lucia-tåg. Hur de än är beskaffade så ger de så mycket glädje och hopp inför framtiden. Värre är det med kvällen före - ett lucia-tåg alltså. Det föreligger en tydlig könsskillnad här. Min enda dotter planerade både yttre och inre Lucia-klädsel långt i förväg. Mina fyra söner har alla gjort på samma sätt - förträngt det pinsamma klädbehovet in i det sista. I år ringde grannen BrittInger någon dag innan och räddade mig med att hon hade koll på vart det linne jag köpte för fyra år sedan höll hus. Men strut - ett så fånigt tillbehör - aldrig trodde jag att grabbar i 8-an höll sig med sånt. Vi gjorde en, med guldstjärnor och allt. Vid premiären visade den sig vara dubbelt så lång som de Åhléns-inköpta och där gick Mattias´gräns för att skämma ut sig, vi klippte av och han hade den i två underbara sångnummer. Borta, tyvärr, så nästa år så står vi där igen. Stjärna skulle han också haft såg jag sen.
Hur som helst så sjöng alla jag sett underbart. Obetalbart med en kilkör, 15 pojkar ur åk 7 - 9, som bassjunger Stilla Natt mot en flickkör, oj, oj, oj, tack Bergsåkers skola för musiksatsningen!!!!
Högsjö kapell på fredag, Gårdtjärns missionshus där jag fick agera dalkulle-tomte (säg inget till de stackars barnen som inte vet vad de önskar sig när tomten frågar 10 nätter före jul).
Det är en bredd på barnen - från de som allvarligt sjunger i allt, till den som ogenerat kliar sig på rumpan mitt i tåget. Och så 4-åringen som följer naturlagen och absolut inte kan stå still, låta bli att vinka till mamma, teaterviska "mamma, mamma, mamma,den här hatten vill jag inte ha". Underbart att höra den prövade moderna replik " tänk här är hela byn engagerad i Maltes socialiseringsprocess". Heja på! Tänk va bra luciatågarna blir både på att stå på scen, minnas långa texter och vant hantera en mikrofon. Stå stilla har aldrig varit något framgångskoncept. I morse fick mormor och morfar morgonkaffe av barnbarnsbarnen och en del andra med Lucia i spetsen och så ikväll bjöd Jermun, vår präst, på ett undervisande tåg med konfirmanderna som statister. Jag är mer än nöjd med årets Lucia. Hoppet åter och enligt tidigare blogg så börjar jag alltså nu. Jag ska bara.... först!

fortsättning följer

2009-12-09T02:22:00.000-08:00

I gårdagens blogg citerade jag lite slarvigt - nu sitter jag med papperet framför mig:
Steg ett är alltid: lär dig tekniken noga. Steg två: glöm tekniken. Förebilder kan vara till viss hjälp och vägledning. Men det är långt viktigare att förstå förebildens drivkrafter än hans eller hennes teknik. Dessutom: enda vägen till att göra något med tyngd går igenom att bryta sig fri från denna förebild. Men att frigörandet från förebilden aldrig kan vara resultatet av ett beslut utan enbart av en process. Originalet är en egenskap, inte ett val"
Bra, va? Peter Englund mfl hade tänkt ut det. Fick det av en arbetskamrat, tack Ann!
Så, med eller utan inneskor i en påse; Tanten är en förebild!

Den vackraste kvinnan jag sett

2009-12-08T12:52:00.000-08:00

Nu finns hon inte längre - den vackraste kvinnan från min barndom och uppväxt. Vi följde henne i sorg till graven, hennes kista stod på en bädd av vackra tyger och runt om rena liljor och röda rosor. Hon var vacker, i svinrygg och snygga klänningar, hon kunde sy en ros av ett tyg, göra bysten på gamla farmor vacker och hon skrattade och berömde allt man tog sig för. Fast vi med tiden blev vänner på egen hand så var hennes namn Tant Ingrid, man sa så på den tiden till den som tillhörde föräldragenerationen, inte var släkt men ändå så aktansvärda att man skulle behandla dem väl och alltså ge dem förnamnet som nu är ett skällsord. Säger du tant till en 60-åring så har du gjort bort dig, se upp.
Jag fick hålla talet till henne den sista gången jag besökte henne. Viska i hennes öra att hon varit den vackraste, att hon varit så duktig med allt hon styrt och ställt. Hur före sin tid hon var när hon som mamma till barn med särskilda behov såg sig som utvald och inte nån som straffats. Hennes båda barn blev också, trots sina hinder, glada och tillitsfulla, helt övertygade om sitt värde. Säga till henne om allt vackert hon sytt, alla goda middagar och kakor hon berett oss, alla råd och klokheter och hur hennes nya stolthet, barnbarnen nu tillför världen goda ting. Du har varit så stor, klok och duktig. Tänk alla planer, all strategi för att få det att fungera, allt mod hon fått ingjuta, gång på gång i både sig själv och de närmast.
Det slog mig på minnesstunden -jag är där hon var i min ungdom, nu. Det är jag som ska ta vid och bli/vara tant nu. De framför är snart borta allihop. Kan jag axla manteln men råd och dåd, upplyftande tillbud, middagar och bullar, smarta upplägg för källarstädning och julbord, inte glömma senapen och den glödlampa som saknas? Vara klädd i dräkt och ha inneskor och chokladask med, smussla med medicinen, skratta åt minnen mest och njuta av ett litet barns underarmar, hur mjuka de var då och är nu. Oh, tant Ingrid, jag ska härma dej allt jag kan.
Idag läste jag nåt klokt - de pratade om att lära sig spela instrument - 1. Lär dig tekniken noggrant 2 Glöm tekniken och gör det på ditt vis!

Ett tips på ett bra klipp

2009-12-02T01:35:00.000-08:00

Det är snart klimatkonferens i Köpenhamn. Om det känns obegripligt oh hopplöst - se följande om en riktig profet
www.svtplay/stallom
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Rosling
Hoppet vänder åter hos mej när någon med enkla ord och legoklossar kan göra världen och dess utveckling begriplig. Han var på Skavlan för några fredagar sen, mittemellan norske prinsen och Henke Larsson, se det också på SVTPlay.
Vad är det viktigaste miljötipset - ja en bekant "skällde" på mej när jag slängde formarna till värmeljusen i soppåsen; "De ska till metallåtervinning - det finns inget som slukar så mycket energi som tillverkning av aluminium". Alternativet är väl att stöpa om dom - men det är pilligt med vekarna. Man bränner sig- tro mej.

Surkål - låter det gott det

2009-11-30T13:47:00.000-08:00

Oh om ni bara visste vad beroendeframkallande det är. (Elise vet) Vad skulle annars få mej till detta storverk: odla vitkål som är kålmaskarnas favorit så man måste trassla på en hel sommar med fiberduk över de små huvudena. Kålen är tacksam för den fryser inte och håller sig lagom tills jag får tummen ur och strimla den, väga salt och kryddor, göra ostkaka så jag får loss vassle och sen packa ihop allt i en lergodskruka på 10 liter, stampa till det ser ut som en soppa. Luften ska bort - det är som ensilage - men för folk då. det märkliga är att vitkålens näringsämnen härmed FÖRÖKAS. Det tar tre veckor, de tre första dagarna ska den stå och pluppa i köksvärmen men sen står den till sig i ett källarhörn där jag mätt att det vanligen är 15 grader. Det är tre hatdagar för barnen, de påstår att det luktar vämjeligt.... Nu är det bara att passa och vänta. På julafton ska den öppnas och begås!
Denna dag brukar jag ringa ostkakemor i Småland - Stella min vän - men nu är det efteråt med det. I morgon så ska jag få prata med den mest snabbpratande vän jag någonsin haft. Att hon står ut med mina långsamma svar? Men vår vänskap har varat sen -77 kanske beroende på att hon också har kor, många barn och en stor kärlek till kapell och ungdomsarbete. En vänskap som finns där fast det går år mellan träffarna och ostkakeintervall mellan pratstunderna.

Advent är mörker och kyla och ljus

2009-11-29T13:54:00.000-08:00

Äntligen är de på plats, både stjärnor och ljusstakar och en del vitare varianter av julblommor. Då fick jag via radion rådet att sitta ner en stund varje dag fram till jul och njuta av det fina i advent.
" Bara njuta och ta det lugnt" - är ett tidens mantra, sägs liksom i onödan, för det är inte alls läge alls för att ta det lugnt. All anledning till oro, febril aktivitet, brådska och hektisk tid.
Några av de 50 000 som blir utförsäkrade 1 januari finns nära mej, när julhandeln slår rekord så kommer den gamla sanningen att 1 miljard av världens befolkning svälter eller näst intill, när de rapporterar från krigshärdar runt om på klotet så får vi veta att en av de effektivaste metoderna är att använda kärleksakten men med våld och hot som drivkraft, inte lust och längtan och värme.
Då tänder jag stjärnorna, sjunger med i adventssången och vågar hoppas trots att det verkligen inte är läge för det heller. Men det trotsiga hoppet om ljus, värme och framtid hålls vid liv när tusen och ännu tusentals hem lyser ikapp. Tänk så många varma händer som ställt i ordning för denna helg. Inte gör vi det i onödan! Inte gör vi det bara för att det känns tvunget och som en av alla måsten. Nej vi gör det för att det fyller ett stort behov och blir till en hoppets ljusslinga genom världen. Måtte det nå den som bäst behöver det.
När vi njutit, slappnat av, vilat och ägnat oss åt oss vår egen mysiga vrå i världen, ja då kan vi nyhoppfulla gå ut och göra nytta i en värld som behöver dessa varma händer och skapande ögon.
Vad gör du själv - kan du väl fråga efter denna "predikan"? Ja, idag vaccinerade jag mig mot svininfluensan, ingen reaktion än så länge. Jag köpte korv av Kennethklubben (osannolikt sällskap förresten) Ikväll satt vi kodurare och planerade med skratt och penna inför den ljusa vårkvällen Valborgsmässoafton. Så smått och ändå hoppfulla steg.
Vi läste i kyrkan idag om paraden i Jerusalem då en stor karl rider in i huvudstaden på en liten åsna. Några veckor längre fram ska vi läsa om ett nyfött barn. Båda bilderna talar om att det är i det lilla och nästan komiska som hoppet kan finnas, ja kanske till och med i en ljusslinga formad som en ren, i en trädgård i Timrå.

Det kom en ängel

2009-11-24T13:33:00.000-08:00

Det kom en ängel till oss igårkväll, ja en livslevande och helt synlig. Jag gick min vanliga kvällsrunda i lagårn, ovanligt tidigt vid 22. Då händer det, då jag helst vill stänga dörren och gå in, låtsas att jag inget sett, inget hört och inget sagt. Men det rinner, ja mera sprutar vatten från vattenledningen i taket. Kor gillar egentligen att duscha, men inte mitt i maten, inte en hel natt....
Det är då till att larma, men han som brukar rycka ut var inte pigg och frisk. Magnus kände sitt ansvar och kom ut, liksom Kalle i finkläder... vi stod och undrade.
DÅ kommer grannen Urban och ska hämta mjölk till O´boytörstande söner. Händer rätt sällan, kanske fyra gånger på ett år. Utan att tveka en sekund lägger han ned mjölkjakten; "är det nåt som krånglar" ( ja den var redan hämtad till mejeriet) och blir till Magnus drömmedarbetare. Hoppa upp och ned, klänga, skruva, stänga av och på, bli blöt, ja även om ni inte vet så kan ni ana. Vid 23 var allt torrt och fint igen och efter en del sopande ( mitt bidrag) så lägrade sig lugnet.
Änglarna finns -här i verkliga livet. Härma dom - att dyka upp oväntat och veta när det är tid att komma, inte rädas besvär om en medmänniska behöver. I träningsbyxor och träskor en mörk kväll i november.

Det var ett misstag - jag vet

2009-11-19T12:00:00.000-08:00

Vi var på tågresa i helgen, det är ett underbart välgörande företag att åka tåg. hann läsa ut bok och se en film, prata med maken och titta på folk. Väntetiden är liksom en stilla tid då allt som förväntas av en är att man ska sköta sig, prata lagom högt och inte stirra alltför tydligt. Då reser jag mig och går till Pressbyrån - och köper TRE Julmagasin, fullproppade med vackert och kul inför julen. Den 15 november skulle man enligt Jul-Amelia, göra en lista på vad som var lagom att sprida ut av göromål fram till julafton. Redan nu skulle jag ta mig upp på loftet och kolla adventstakarna och julgransbelysningen, julklapparna skulle vara klara under november. Men varför - framgick inte riktigt. Nu? Förstöra dessa lugna veckor då kontrasten mod advent och jul verkligen ska präntas in: "vänta bara du lilla öga och kropp, det kommer ljusare tider".
Misstaget var att skapa sig så många onödiga måsten som jag gjorde då - för hur jag än kan skaka av med dem så finns dom i bakhuvudet, kanske ändå att jag borde börja, nej men nya julgardiner ska väl ändå hinnas med, och vita kuddar, det hinner jag sy, stor krans av ene till öppna spisen, bästa att börja innan en och mossa snöas över, julgodis - om jag gör en sort per kväll, då.... ja ni vet
Men jag har nästan bestämt mig nu - det blir som vanligt! Lugna, vanliga veckor fram till Lucia-festen, sen kör vi/jag. Det blir lite bråttom och mycket, alla andra är på stan samma kväll, gardinerna kan i värsta fall hängas upp ostrykna, julbrevet får Kalle skriva i år; allt för att det ska bli en riktig kontrast till själva julen. Och visst tjänar jag på det - egentligen? En veckas stress och äsch isstället för att smeta ut det på sex veckor? Smart, va?
Någon dag före jul brukar jag ångra detta upplägg men då har jag i alla fall bara hanterat julklapparna och adventsstakarna en gång. Vill nån låna mina julmagasin?

Glad för lite

2009-11-10T14:01:00.000-08:00

Ibland undrar jag hur lite som behövs för att glädja en annan människa. Det är osannolikt hur glad jag blev när jag fick en parkeringsbiljett av en medtrafikant vid sjukhusparkeringen. Glädjen motsvaras inte av värdet på parkeringsavgiften (10 kronor) . Nej nåt annat är det - bara det att nån orkar öppna munnen, besvära sig med min kontakt i flera minuter och sen står där med osäkerheten; ska jag ta emot fem-kronan eller bara bjuda? Jag har slutat erbjuda mitt kramade mynt, det blir bara pinsamt. Nej, Saras pappas ordspråk får gälla som huvudregel: skriv upp det på snön och låt solen signera. Man lovar liksom i tysthet där på parkeringen att man ska skicka denna godhet vidare, någon gång, någonstans, till någon annan och gläds åt det hoppfulla i det.

Och just nu blev jag så glad när Matte kunde sin Rysslandsläxa och sen sopade av åt mej ( d.v.s. bytte om, gick till lagårn och jämnade ut på kossornas matbord, kollade den nyfödda kalven, skrapade bort en del smuts och sen släckte godnatt åt madamerna).

Det som är än mer tankeväckande är hur lite som behövs för att på andra sidan sänka en människa. Jag tror, om det gick att mäta, att det behövs mindre för detta än det behövs för att glädja, och då var det ändå så försvinnande lite. Jag ska tänka på det nästa gång jag ringer och klagar på IT-service, bussturerna eller annat ändamål.

Det omöjliga tar längre tid

2009-11-07T05:59:00.000-08:00

Igår fick vi se att det omöjliga är möjligt- pappa med den nylagade höftkulan och lårbenshalsen satte sig i en bil och for till Ingrids nya hus i Dalom. För bara nån vecka sen var det otroligt - men någonstans vände det med tilltro och benstyrka och balans. Jag tror att vi tillsammans lyckades vända blicken från det sjuka till allt det friska. Det är som en självklarhet men ändå lätt att halka dit. Prata inte sjukdomar har varit något av hans ledord - det kan ju lätt bli ett kärt samtalsämne när alla vänner hade pacemaker och en medicinlista lång som min inköpslista på Ica.
För oss med hjärtat i full slagkraft och en och annan Ipren som enda njurbelastning så är det lärorikt att tänka friskt och framåt istället för problem och hopplöshet. Till exempel: regnet idag gör att jorden vattnas, jag får vara inne i lugn och ro. Men lite måste man väl få gnälla, ha ont och va rädd för influensan? På P3 sa de att de mer pessimistiska var bättre på att anställa folk; de var mer realistiska i sin förväntan och trodde inte alla om gott.
Ikväll är hela familjen samlad - det känns som ett stort privilegium varje gång - särskilt mot bakgrund av förra veckans bud om en vän som miste sin 19-årige son i bilolycka. När ska den familjen få glädjas kring ett middagsbord igen? När alla hemma inte längre finns som möjlighet? I tacksamhet ska vi ta julkort, värma varann med skratt och njuta av middag hos Jenny och Roger. Livet är vackert och möjligt även om omöjligheterna tar längre tid.

Vinterstugan är åter vårt hem

2009-11-05T12:45:00.000-08:00

Äntligen, äntligen har jag röjt bort blomkrukor, omöjliga burkar, trasiga kläder och ostruket gods, damm och fluglämningar och vi får flytta tillbaka in i stora vinterstugan, Det känns just, stort och vitt när vi kommer från sommarstugan. Det blir som nytt och uppskattat vårt hem. Här håller sig mössen i källare och i mellanrummet mellan tak och golv...(men Anticiemex är hitkallade för nu syns det för många.) I den underbara boken Vi som aldrig åt lunch skriver Lilian Ryd om att bruket att flytta ut och in på samma gård hade en gynnsam hygienisk effekt, då förr i tiden. Det blev mer välstädat och lusfritt och sjukdomsfritt norrut i landet där detta bruk höll i sig. Läs den: det mest rafflande kapitlet är inte det jag just nu hänvisade till. Och första kapitlet måste man tvinga sig igenom. men sen blir det kul....
... tänk om ett halvår, då skriver jag lika lyriskt om att flytta ut. Det kan te sig lite knepigt men som i alla livsformer så finns en tjusning och en vansinnighet och det är ekvationen som ska gå ut; att det goda väger upp det tokiga.

Det känns bra nu

2009-11-05T02:14:00.000-08:00

Det finns en rap-låt som rullar på Det känns bra nu, pengar rullar in, det känns bra nu. Det var värre förr, det känns bra nu...Ibland vet man inte hur det kan bli bra och hur det kan gå tokigt. Efteråt ser man det klart och vet att nästa gång så, då ska jag inte göra så här. Men i förskott?
Så här efteråt blev den mångkulturella festen en skön och rolig tillställning, massa god mat, vi delade med oss av våra bakgrunder och våra glädjeämnen i traditioner och historia.
Fick vara med om den klassiska filmscenen när den osynliga tjejen plötsligt stiger in som en förvandlad, ankungen till svan. En mycket skön dam klev in i vårt klassrum och vi blev hänförda och tysta över fembarnsmamman ( obs inte jag!) som genomgått förändringen; tysta åtminstone för en sekund. Samma dam berättade om sitt land; folkdräkterna, maten, språket och sångerna. Hon hade med dräkterna på en docka. På frågan om hon hade någon dräkt svarar hon med stor sorg: Den brann upp i kriget. Då stannade världen och vi förstod tydligt hur oerhört priviligerad den är som har folkdräkten i garderoben (visseligen både urväxt, missklädsam och stickig) och minns kulturen som vackra ängar och midsommarstång.
Så här efteråt blev avskedet från mina 21 underbara, roliga, stimulerande och läraktiga elever en fin dag, men så sorglig och så tomt det känns. Vi har varit som i en kupa tillsammans detta år, de har varit mitt fokus och mitt bryderi. Så många OJ i olika varianter som de givit upphov till. För det mesta har jag överraskats och hänförts, och inte så sällan våndats och vredgats; men oberörda OJ har inte funnits med. Nu släpper vi iväg dom med ett varsamt och lite skräckslaget OJ - hur ska det gå? Order till ett skakigt arbetsliv; ta väl vara på dom, de är värda all respekt och tillit, de ska tas emot som de oerhörda tillgångar de är! De kommer snart på bild i tidningen - lägg en hand på dom och välsigna dom!

mångkultur imorgon

2009-10-27T15:50:00.000-07:00

Dagens tanke går till det mångkulturella och jag ska söka min väg. Vad kan bäst spegla min kultur? Mitt odlingslandskap för värden, gemenskap, samhörighet, historia och framtid i en symbol - vad skulle det vara. Många ideer blir det - jag kommer först på älg... men egentligen har jag ingen relation till älgen mer än att han/hon ligger i snart ätbar form i min frysbox. sommaren och odlingen? Korna och mjölken vore väl perfekt kan man tycka, men jag har liksom nött ut det kapitalet för i år. Melpadräkten är ett arbetssamt plagg och inget man slänger fram, det ska letas en väst som motsvarar det före detta veka livet, smycken som är på drift och skor som köptes för små. Men jag brukar låna väst av Marianne Backman - nyttigt för min självbild - den är rätt lagom.

Nu har jag bestämt mig. Smörgåstårta med röding och skaldjur ( Göteborg och fjällsjö) och så tantmunderingen- ni vet den gröna hatten som jag klär så bra i. Då saknas bara lite V o M-vitsar så är den svenska tanten igång. Mina vänner eleverna kommer från flera hörn i världen - det blir spännande och garanterat en lunch som räcker fram till kvällsteet. Leve det mångkulturella Sverige - få se vad jag jublar i morgon om!

ja eller nej - vilket är bäst?

2009-10-24T15:10:00.000-07:00

Jag undrar med anledning av gårdagen - är nej eller ja bäst? Vilket ord sviker mest? Vilket ord gör en dag ohållbar, en vecka till en mardröm eller ett paradis av lugn och ro, uppfyllda mål och förväntningar? Det var mer än rimligt planerat för både fredag och lördagen och det blev väl därefter. Men för varje ja så blir det i bakgrunden nån som står där med ett nej. För det mesta tror jag att jag överdriver effekt och besvikelse hos andra, troligen försvinner det i myllret av tillbud. Allmänt förlåt till de som jag gjorde besvikna med mitt nej, min frånvaro som inte var ointresse - och tack för alla som tackade nej till Bilda-lördagen där jag skulle fixa lunch och fika; den blev inställd.Tack var Nejet! och tack Sofia att du sa ja till att ta ett lagårdspass på lördageftermiddagen - jag njöt av lite lagande som legat länge och en middag utan brådska.
Ikväll såg vi filmen Bröllopsfotografen - en underbar film på samma tema. Att säga nej i rättan tid -ja inte är det lätt. Trisslotten i mitt liv njöt av att se sin gamla scen-kamrat Johannes Brost i en kul roll. Men Kjell Bergkvist är otroligt bra, m.fl. Gå och se den. Ett annat medietips är P4 Kossornas planet. Idag spelade de en bra låt som heter Martins himmel. Leta och lyssna.
I natt ska vi ställa om tiden och imorgon väntar den bästa dagen på året. Den extra timmen ska jag ägna åt att gå ut i skogen och elda lite. Om du lyssnar på Kossornas planet så fattar du att jag är en härmapa men jag kände åter igen vad jag saknar scouterna och utelivet. Men imorgon - Ja jag ska!

Folkmusiken som sätter sig i kroppen

2009-10-21T14:10:00.000-07:00

Tänk så synd att jag inte kan dansa - nåt vidare och nästan absolut inte polska och schottis som jag skulle vilja. Ikväll var vi på Kyrkorgel och schottis i kyrkan och det lyfte oktoberfukten ur kropp och själ. Det rycker i benen och känns om om dansen är på gång- och ändå inte. ( som krystvärkarna - men de kom ju till slut, om ni minns ni som varit där) Om jag provar så känns det tungt i benen och jag hinner inte runt den smidige kvaljeren. Maken är inte så uppväxt i en dansfientlig miljö som jag så han är en snitsare - men han kunde ju inte få allt med fyndet han gjorde 1979.
Folkmusiken är en härlig gruppform av musik - de verkar ha så kul och de kan låtar och tar stämmor, unga flickor tillsammans med gamla gentlemän. finns det nån motsvarighet?
Kanske lägger jag till på framtidslistan - då när jag skulle bo i liten lägenhet, ni vet- att gå en kurs i polska och en i afrikansk dans varvat med gitarrkursen. Oh va kul det ska bli!
I väntan på detta framtidsliv tycker jag att jag har kul allt som oftast - som idag när jag både fick lära om barns språkutveckling och om en rad funktionshinder som mina elever noggrant forskat kring. Mindre lärorikt och kul att jag två gånger på samma dag backade ut motorvärmarsladden.... oj, oj, oj, men vintern är ju lång att träna upp sig på.

Sent är det

2009-10-18T14:53:00.000-07:00

Det är sen kväll och då visar sig effekten av att sova dagtid, man blir ur spår, men då orkar man ju blogga lite ikväll. När jag blir ledig och kan bestämma över min tid så ska jag stiga upp tidigt, tidigt, sovar en timme mitt på dan och vara uppe till midnatt.
Då ska jag också ha en liten lägenhet med stort förråd, en vacker sommarstuga från april till september, åka tåg genom Europa och sy roliga utklädningskläder.
Men - det är att njuta av livet nu som är livsuppgiften och då är det bra med perspektiv på hur man har det. Vibeke Olsson har skrivit en bok om Sundsvallsstrejken, hon var istan och berättade och beskrev den tidens fattigdom, kamp och framtidstro. Så imponerande det är att tänka sig, mitt i allt svårt fanns även då goda människors gemenskap, familjekärlek och barnaögon som glittrade. De fattiga dagarna lärde dem att uppskatta att vara mätt och varm och den känslan födde en framtidstro, det blir nog bättre!
Vi har det bra, vi är liksom patronerna då, vi lever i rikedom och låtsas inte se de fattiga, de som kämpar med barn som inte överlever femårsdagen, löner som sänks och framtidstro som grusas. Hur ska det kunna bli annorlunda? Då som nu är det människors mod och förmåga att få andra med sig som kan förändra världen till det bättre. Låt oss bli såna!

Länstyrelsen oj oj oj

2009-10-06T14:06:00.000-07:00

Snart, ja vilken dag som helst så ska jag skriva brevet till landshövdingen, länsstyrelsen, vägverket och vad de nu kan heta. Vi väntar, Sef och jag, på det handledartillstånd som jag måste ha för att han ska kunna övningsköra med mej. Han hinner fylla 18 och mer därtill, övningskörningen blir till halkkörning. Hur kan det ta 6 - 8 veckor att kolla mitt trafikförseelseregister och kolla att jag betalt in de 160 kronorna och sen skriva ut ett förtryckt formulär med beviljande. Man kunde bli rättshaverist för mindre. Kan man muta, bråka, vildsint kräva?
Jag litar verkligen på myndigheter, tandläkare och busschaufförer - men det får sig en prövning då och då, detta förtroende. När EU kräver att vi ska rapportera händelser med djuren inom 7 dagar, när plomben gick sönder som nyss rotfyllts och putsats, när chaffisen pratar och skrattar med sina kollegor och kör på rondellkanten, ja då prövas tilliten.
Vad tycker ni? Ska jag prova med charmen först? Ironin? Utmattningen via e-poststorm? Vykort med ironisk text? Kort på en gråtande Sef?
Klart det kommer i morgon!
,

Stolt moder

2009-09-30T15:08:00.000-07:00

Jag måste bara flagga för dotter Anna-Karins blogg- en underbar skapelse full av fantasi och lekfullhet. Jag är mycket stolt och glad! SE HÄR: http://ankaniplankan.blogspot.com/2009/09/vav-manga-det-blir-kul-till-slut.html. Tänk att få ha henne i slöjd!
Igår var vi på föreläsning med fantasin och lekfullhet som tema. Pedagogerna på Stjärnans förskola berättade om sitt långa tema Staden -och, tja Sundsvall blir sig aldrig likt igen när jag fått se barnens foton och deras skapelser som inspirerats av ständiga besök i stan. Bara komma på tanken att gå på utflykt till "STAN" - man ska ju gå till skogen enligt en samstämmig förskoletradition. Men här tog de fasta på att de bor i stan och att det finns mycket att lära och inspireras av - och då hade de inte ägnat sig alls åt affärer och restauranger. Jag hörde Cornelis sjunga: Det sjunger några ungar på Karl-Johan. De sjunger starkt som bara ungar kan. ... så länge det finns ungar så finns det hopp. Ja, sannerligen, de kan tänka fritt och skapande. Jag måste ge mig ut i tjyvlyssnandet igen! För precis som i visan så känner jag mig bakom lås och bom, här i mitt hotell. Vi skulle behöva några fyraåringar som med friska ögon kan hjälpa oss i beslut inför framtiden.

Åt skogen med vitaminer och spikmattor

2009-09-29T13:45:00.000-07:00

Söndagen bjöd väl inte på världens bästa väder - men en tur till Norafors, lingonskog och liten matsäck. Att få med en fjortonårig Matte som plockade 10 liter - ja det säger väl en del om tillgången. Jag blev manisk och kände att det var en vitamininjektion och en vila på kvistar och barr som gjorde gott. Vägen hem bar jag afrikanskt 18 liter lingon och rikedomen var ett faktum. Mor är en pålitlig hjälp med rensning men hon påstod att jag var lik pappa i att få med så mycket mer av skogen än bara lingonen...men jag skyller på plockaren, den breda utan rensstopp.
Systrarna Karin och Lena hittade svamp, både trattkantareller och gula dito. Jag tappade lusten för att plocka svamp 1986 - Tjernobylnedfallet gjorde det osmakligt och det sitter i.

Morgonidyllen

2009-09-23T13:48:00.000-07:00

tidig morgon går jag ut för att förstärka i lagårn, möter korna med att öppna stängslet så de kan komma in. Det är magiskt vackert i hagen, lite dimma och morgonskymning och så står de stora djuren där och tittar storögt. De rör sig inte förrän jag vart och bytt om från fleece och foppatofflor till overall och stövlar. Sen kommer de in med höstlunk, jag får böna och be och skälla för att de ska komma in nån gång. Framåt åtta sitter vi på stocken utanför lagårn och dricker kaffe, maken och jag och då känns livet varmt och enkelt. Hur skulle det vara här utan dessa djur, utan denna levande produktion. Lugnare, billigare, vilsammare och kanske kan idyllen bjudas ur andra moment än just mjölkning och kor. Men det är svårt att tänka sig hur det skulle vara?
Idyllen innehåller också att njuta av ringblommeraderna, se att morötterna växt otroligt sista veckan och att solrosorna växer och blommar ikapp. Tänk vad fåglarna ska bli glada sen i vinter för detta enorma fågelbord. Kanske är skörden övermäktig, åtminstone om den sitter så hårt fast som morötterna gör just nu. Ändå är den trötta kroppen i färd med att planera nästa års grödor. Då ska det inte vara struligt i rabatterna, då ska jag hinna först, inte överraskas av det enorma gräsväxandet, perennutbredandet och trängselplantering. Nej då ska det bli ton i ton, etage och variation. Gör för säkerhets skull en skiss - var förvarar man den för att hitta den i vår? Vet nån? På samma ställe som dahliaknölarna och pelargonerna som ska vattnas varannan vecka under vintervilan . OK, bara så jag vet.... Men hoppet är nog min största talang - det kan gå, det är möjligt.

Insändare som aldrig blir skrivna

2009-09-21T13:20:00.000-07:00

Tal som aldrig hölls, sånger jag aldrig framförde, inviter som aldrig vågades fram - frågan är om de ska ångras eller om jag ska vara tacksam för att de stannade inom familjen, typ.
Jag satt en gång i en blå Mercedez och skulle försöka bli ihop med en ung man som väckte varma känslor i mej. Han vågade inte - då. Tre år senare gjorde vi ett nytt försök - mer handfast den gången - då var det försent men ledde i sin tur till att jag vågade skriva ett brev till en stor kärlek som sen visat sig vara mitt livs trisslott. Han vågade svara på inviten. Det blev av....
Men allt som inte blev av är inte förgäves; det man tänkt gör en klokare, det som en gång formulerats kommer till användning i någon form, någonstans. En kärlek som känts finns kvar som en värme och en kvalitet resten av livet och den människan som varit ens mål kan ju ha mått bra av att känna sig omsvärmad och föremål för kärlek, fast de sällan fått veta, bara ana.
Insändare på listan: organisation av hemtjänst, gratis lokaltrafik, afrikansk sexhistoria, samåkningsföreningen x-et, gästnattsorganisation i Sättna, cykelverkstad i Kovland, äldreboende med vedhög, datasal och musikverkstad, - vilka har du på gång? Insändare alltså?
Jag kunde väl i alla fall ringa till radion!

Åka buss ger tid

2009-09-20T13:01:00.000-07:00

Avslutande vecka har jag åkt buss mest hela tiden och det ger oväntade fördelar. Det blir tid över på många sätt: en promenadtid till bussen, lifttid med grannen som jag inte pratat med på länge, prattid på bussen med bekanta som jag glömt att friska upp vänskapen med, men nu fick vi en kvart. I stan kan det bli en halvtimme på Kulturmagasinet, en rundtur i lugn takt på stan. Dessutom kommer jag i tid, bussens tid är respektingivande och ej förhandllingsbar.
Men den allra största fördelen är tjuvlyssnandet, eller mer positivt, delandet av andras högljudda tankar. För de fattar väl att jag lyssnar, att det hörs mycket väl från bakersta sätet och en bra bit fram? Jag får veta allt om lärare och program, puckon och drygingar, kärleksord och skällstilltal. En dag fick jag veta vad pappa köpte när familjen var till Spanien. De vuxna är tristare med sitt telefonprat som mest är "jag kommer nu - puss" men ibland glimmar det till där och då är det Valborg- och maj-uppslag så det osar om det.
Det ger idéer och uppslag. Gratis. I bilen får man bara höra dubbelskrattande radiopratare eller så den älskade ljudboken - frågan är vilket som är bäst? Ja det är sexåringarna som väger över, för i torsdags såg jag en till på bussen. Helt oemotståndlig med frågor och skoj, och kloka glasögon, dessutom hade han en kul mamma som levde med. leve såna mammor!

Livets skifte

2009-09-16T14:20:00.000-07:00

Är hösten den vackraste av årstider? Tänk att när det blir höst så är det som att den är vackrast och bäst. Det luktar så gott och blommar och bär frukt så det bågnar i landen. Hinner inte med broccolin som blommar innan jag kan förvälla den - men hönsen blir barnsligt glada för blast och blom. Som korna när de får äpplen eller purjolök - de ser ut som lyckligt barn vid paketöppning.
Men hösten som symbol för livet är väl så lagom kul och bringar mig just nu till nattvak och passning som jag inte haft sen barnen var små eller hundvalpssommaren med Jessie. En 54-åring klarar det sämre än jag minns att jag gjorde då. Kunde amma flera gånger per natt och ändå va pigg och påhittig dan efter - men man glömmer väl fort hur det var egentligen, Jag ska fråga barnen vid tillfälle..........
Men att va mamma till sin pappa - det är svårt och en livsomställning i sig förutom sömnruckningen. Det är lätt att se det sjuka, skadade istället för allt det friska och starka som kan komma tillbaka. Egentligen är det väl våra orealistiska förväntningar som ska bearbetas - livet kan inte pågå oförändrat. Om detta går in i våra hjärnor- ja då blir hösten vacker, till och med den "grå, gryende morgonen kan ge hopp om en serie av möjliga dagar av arbete. Det kan gå. Det är möjligt" tröstar Sonnevis diktord.

Önskningar som slår in

2009-09-08T14:36:00.000-07:00

Jag fick kaffe på säng, halv sex på morgonen! Det var underbart, tro mej. Underbart var också att skugga en sexåring på ICA. jag hejade på hans mamma som jag bara känner så där på ryggen, hon visste inte vad jag hette och det var ju svårt att kamouflera det när han oavbrutet frågade vem hon hejat på. Jag tog diskret mjölkdisken före frukten - men sen skuggade jag honom, Han hann med tusen intressanta frågor på väg genom ICA. "är 1000 cocacola mycket" är korv som man äter levande" - jag bara förstår att man slutar lära sig saker när man som jag går igenom ICA utan att ställa en kritisk fråga. Mamman ljög så mycket hon för publikens skull kunde göra men sonen var nöjd. Sen är det där med deras kinder - oemotståndliga och jag skulle vilja spara en sån kind till kalla dagar och ensamma stunder då hoppet om mänskligheten sviktar.
Vi såg film om barnmisshandel idag och då skulle kinden behövts. Oj, oj, tänk om vi missar någon liten som blir slagen. Vem är det som ruskar sin lille så att hjärnan slås mot skallen inifrån eller skapar slagmärken vid örat eller slår för att en treåring sängväter. finns det ett barn som förlåter det? Kan hon glömma hur ont det gjorde, hur rädd hon var? Vi måste veta, lyssna och ta in det fast det känns tungt. Men kunskapen ger klokhet - att både ingripa när nån far illa och krama egna barn så det aldrig vill slå nån. Bara ge kaffe på säng och infria önskningar och förhoppningar. Hoppet behöver också tränas och fyllas på!

Kaffe på säng igen

2009-09-02T12:43:00.001-07:00

Inte hjälper det att blogga om kaffe på säng, ikväll blir det till att förverkliga drömmen själv. Jag tror att den önskan sitter djupt. Ett barndomsminne var att pappa kom på söndagsmorgonen med mjölkglas placerat i en djup tallrik och så en vetebulle. Då hade han varit i lagårn och kom in och överraskade oss så. När mjölken var urdrucken så lekte han storälgen vilket bestod i att han nästan trampade ihjäl oss när han kom och gick i storskogen på alla fyra, vi skrattade oss harmynta och skrek så det hördes lång väg. Kul minne - inte underligt att man försöker dressera både servitör och storälg.
Denne lekande far ska nu komma hem och igår var det stor ommöblering för att göra plats för en skadad hjälte ( en prövning för mors huvud och syskonkärleken). Nån storälg är han inte just nu men tar sig fram med ny höftkula och spik i lårbenet - en riktigt stabil konstruktion som det verkar. Men det svåra nu är att han får träna sig i att få tillbaka det som han överraskade oss med som små. Mamma får ge tillbaka alla kaffen-på-sängen och vi andra får omvänt leka storälgen med hans ben som behöver träning. Det kan nog bli lika kul - skratt och skrik kan väl vara bra påhejare i träning såväl som lek.
Bertil i Solum sa en gång: om man ska ta reda på hur bra man har det ska man besöka nån som är sjuk. Det är ett gott råd.
Dagens föreläsning om självkänsla gav ett annat råd: du måste ha rätt att må bra utan att tänka på alla som inte har det så bra som du annars orkar du inte ge ut av det som ditt må-bra-ande genererar, jäser över din degbunke. Mycket tänkvärt och klokt sa hon, Jaana Söderberg, rekommenderas om ni ser henne i krokarna. Hon tog flera gånger exempel på hur bra vi var på saker när vi var små (ta emot beröm, se nöjt på sig själv); kunskap som livet liksom slipat bort. På en tavla här hemma skrev Kicki Nyhlen en gång:
Ty barnen är mer mina skapelser än de vuxna
De har ännu inte blivit förstörda av livet, Det jordiska
Och bland alla är de mina tjänare, Framför alla
Och barnens stämma är renare än vindens stämma (Charles Pequy)
- Fika på säng och äl(g)skogslek för oss närmare barnet vi en gång var.

Kaffe på säng

2009-08-31T14:09:00.000-07:00

När jag är riktigt trött kan jag längta efter kaffe på säng. Fast egentligen Te på säng, varmt och så nåt lite till. Ikväll är en sån kväll - trött efter en lyckad dag - men kroppen är trött och te på säng skulle vara förödande för resten av natten rent sovmässigt. Dessutom läser jag Jonas Gardells "hemska men ändå tokbraiga" bok Jenny. Inget att ersätta nattsömnen med. I bilen lyssnar jag på en gastkramande historia som heter Cleopatras kam - Marie Ernstam är jättebra på att få till dilemman så hjärnan går i kors så då avstår jag från samåkning för att få lyssna i fred. Fy så oansvarigt men min medpassagerare avskyr verkligen ljudböcker som hon inte själv valt.
Vi hade bondgårdskamp, lunch i gräset och en ljuvlig sol som värmde så man började fundera på bad men det gick över. Korna förundrades vad för lek vi lekte då de fick bära plastlappar som damer med stavar sen försökte stjäla. När vi skulle ta in dem för mjölkning så hade lekhumöret smittat av sig - de var helt galna hela flocken; av leklust eller 166:s brunst framgick inte riktigt.
En ko som visar brunst vill ha en kalv till med hela sin varelse och det är ingen hemlighet, hela flocken och kalvarna i lagårn och bonden får se naturkraft, livsvilja och oresonlig lust för en dag. Sen återgår hon till sitt lugna och sega jag och om hon blir havande så ligger hon lugnt och lågt i många månader framåt. Bara så ni vet att så är det med kor! Sov gott!

En krona mer för mjölken

2009-08-30T15:13:00.000-07:00

Det är en härlig känsla att betala räkningar. När pengarna finns där och jag får avsluta med plus. Med mjölkkontot är det inte alltid så, särskilt augusti och september för då har korna lagt sig på sparlåga medan skördekostnaderna och semesterdito skenat. Vår vän Arne F läste en gång, när hans barn var små, den där bilderboken om Livet på Landet - ni vet. När han kom till bilden där det fanns en bonde - då var svaret på frågan vad säger bonden: Oj, oj, oj. Men vi kommer att avsluta karriären som miljonärer - men tills dess är det en del oj, oj, oj i modernäringens skaror.
I morgon ska jag göra en av mina insatser för att få konsumenten att förstå och älska jordbruk. som en följd av det vara beredd på en prisökning på mjölk typ den som bensinbolagen gör.
Vi får se hur det går. jag har förberett en aktivitetsspårning, ansat gräsmattan och gjort köttfärslimpa. Hacka potatis mm ska de få göra själva, min klass som ska tänka sig hur detta skulle gå att göra med förskolebarn. Det gäller nu att ingen otrevlig incident inträffar; ingen kalvförlamning, inget strömavbrott, inget vattenläckage. Nej sol, hoppande kor och en glad bonde ( som har lovat att byta tröja och spela trumsolo på magen) som svarar på frågor om mjölk och annat. Välkommen!
På tisdag är det nästa ansats: torgmöte med Milko för att föra fram budskapet: köp svensk, närproducerad mjölk. Ja , gör det!

Komma hem

2009-08-13T14:08:00.000-07:00

Äntligen hemma -är väl ett TV-program men ändå är det precis som det känns, och ändå inte, det är långt att vara borta i två veckor, vi har aldrig varit lediga så länge, jo när jag var till Filippinerna 1994 men det var mitt i vintern. Sommaren överraskar den bortavarande med att servera väldigt mycket grönt kring blommor och blad när rensaren haft ledigt. oj, oj, men bara packa upp tar nästan en dag.
Det blev en härlig tur, på slutet blev den riktigt kulturell. Jag säger bara Vänern är min nya favorit bland vattensamlingar. Som havet, fast mycket snällare och mindre salt och manetfarligt. Dessutom kan man tantbada (gå eller hasa sig i, absolut inte hoppa i) utan att riva sönder sin bakdel på de elaka havstulpanerna som det annars så fagra Västkustens klippor är fulla av. Kristinehamn bjöd på Picasso, Åmål på underverket kanal och akvedukt, hällristningar och Värmland sen med både Rottneros och det sägenfulla Mårbacka. Nästan så Selma viskade i örat. Vi deltog sen i Östra Ämterviks litteraturkväll, så lokalt man bara kan komma. Det säger lite om värmländskt självförtroende när en liten by kunde uppbåda sex författare som läste och berättade under tre timmar. Alla var väl inte kioskvältare och jag anar varför men det var otroligt alltihop, vi satt i en församlingsgård och lyssnade till berättelser och alla hade självförtroende som de ärvt av bygden som fött en Nobelpristagare.
Turen kompletterades med Emma och Anders Zorns livsverk - Zorngården och egentligen hela Mora med allt rödmålat och allmogestolt. Får jag resa i tiden nån gång så skulle det vara till Zorns hem på 20-talet, få vara gäst och äta på sommartallrikarna och sen sova i nåt av gästrummen. Jag skulle kunna vara piga där också om jag bara fick vara i bakrummet för en dag.
Åter till verkligheten så kalvade en ko mitt i natten, pappa behövde ett besök där han ligger med bruten lårbenshals och man måste till och med laga middag alldeles själv. Jag provtittade på Komvux fasad, bara för att vänja till mig. För på måndag, då...

Semester är en konst

2009-08-05T13:42:00.001-07:00

Ja så kom den då - semestertiden och så märker jag att jag nog helst ville stanna hemma. Bara sitta och titta först några dagar, vila för att orka med alla beslut och överväganden som ska till för en lyckad dag på semestern. Men eftersom ingen trodde på iden så drog vi söderut med den norska campingvagnen på släp. Den är ett underverk i sig - ser ut som en avdankad släpvagn men när man fäller upp den är den tält/husvagn/koja och förråd - alltiett! Camping är ju som barndomens kojlek - det är litet och improviserbart.
Men man ska inte komma till en camping efter 23, man ska inte börja morgonen med att dividera om frukosten, man ska inte köra i karavan i Stockholmstrafiken, man ska inte tvinga på en artonåring nåt alls, allra minst va på semester med föräldrarna - ja inget av detta står i semestertipsen i alla fall. Men om jag försöker slappna av, inte styra och ställa som jag brukar, träna på tanken att vi inte har bråttom - ja då börjar det arta sig. (Fast jag slänger en avundstanke till Linda Jönssons Power P-planeringar över familjens planerade semestertripper - jag skulle behövt nån av dem!)
Sverige är så vackert och man får så goda ideer av att se hur andra har ordnat det för sig. Ibland väcker det tanken att det är tur att jag inte bor där och ibland är det ju avundsjukan som slår till - men nya tankar väcks onekligen. Idag hittade vi en liten badplats i en liten by mitt i Västergötland. Det var så fint ordnat att jag blev rörd - frivilliga krafter som snickrat badbrygga och dansbrygga, glasskiosk och tennisbana - i en by av Kovlands storlek. Dessutom hade byn begåvats med en självplockning av jätteblåbär. De var underbart goda och som tur var så vägde de bara de kärl man plockade i - men jag åt nog mer än vi plockade och det hade blivit dyrt om jag vägt in. Det finns oanade resurser i landskapet! Det är bara att åka hem och börja - vi köpte fyra plantor! Nästa anhalt är lagårdsbesök - robotar och KRAV-godkänt är också en sak som de glömde i semestertipsen.

Långt mellan raderna

2009-07-28T15:38:00.001-07:00

Det är sommar - även om det regnar mycket så är det bloggtorka från min horisont. MEN tankarna tänks in natura kan jag försvara mej med. Jag pratar för mig själv, övertygar, gör inlägg, blir intervjuad - men bara maskarna och mållan får höra. Det är nära att jag ringer Ring P1 - men det blir så mycket jord på telefon så då avstår jag från det, lyssnar och blir stundom retad och dessemellan glad. En del av sommarpratarna har samma effekt på mej; ni hörde väl Morgan Alling men jag hoppas ni missade Prinsessan Birgitta?
Kort rapport sen sist - ett underbart kalas till, med rockkonsert i ett tält så det kändes som en hjärt- och lungmassage via ljudvågor. Det är därför man ska ha öronproppar, de måste spela högt annars blir det ingen kroppspåverkan - så nu vet ni det. Leif, vår pianist, blev rättmätigt hyllad - men han tyckte vi fjäskade lite väl mycket, men vad gör man inte för en ovärderlig kraft i ens liv? Vi skrev roliga texter om ämnen som barfota, avgaser och Nordsjön - ja det gick riktigt bra men vi sjöng desto sämre - vi skyller på basisten....
Regnet har öst en del och då har det blivit papperstid - nu börjar siffrorna stå på rad coh det känns så bra. Det kommer en del besökare, lite släkt och gamla vänner, det är alltid lika kul även om det hissnar i magen då man kommer på hur tomt det är i efterrättsbuffén. Men självplock på jordgubbar är ingen dålig efterrätt. Det blir korta möten kring våra liv och deras - det är en bra perspektivbild man får på sitt eget när man ska svara på frågor om hur det går och är. Jag märker var det svajar och var det vackra och goda finns.
Idag plockade jag blåbär med två oerhört fascinerade och entusiastiska skåningar - hela dan var en övning i hur vi skulle kunna exploatera vår turistattraktion: bostuga med kokkaffe, blåbärshygge, bäckbad och pannkaka över öppen eld. ja så mycket beröm har jag aldrig fått för en middag ( bestod av två små pannkakor med färska blåbär och socker, källvatten till). Mitt i allt beröm ringde min lagårdsälskling, jag hade inte stängt dörren för korna så de var inne och trampade på hans nysopade gångar redan vid 13-tiden. vad han sa är ej citerbart men beröm var det inte!
Sånt är livet - nu åker vi på semester med tvålkoppen ( tält på en släpvagn). Vi testade ett dygn i söndags men då med bara bakluckesovning - Jämtland visade sin kallaste sommarsida men en rolig teater med min favoritgrupp Garvsyra. de spelade på det ljuvliga Jamtli.

Sommarens tomma tankar

2009-07-13T14:57:00.000-07:00

Hur mycket tomt får man tänka på en dag? Det är väl detta som är ledighet - att inte behöva planera och tänka, knappt skriva som synes. Men vissa undantag görs: fakturor och sångtexter.
Vi var på 50-årskalas och fick njuta av mycket härlig musik och människor som vågade bjuda på sig själv i ett underbart självförtroende. Tänk er en flintskallig 50-årig man som sjunger hyllningssång falskt och i otakt, foten höll en och lilla cymbalen en. Otroligt, inte ens jag klarar det. Jag höll inte tal, vi bara skojade med limerickar och koskämt. Det är det mest uppskattade man gör i livet - att skriva en text om en annan människas liv. Lars Åhsgren är urolog på Sundsvalls sjukhus; han sa att det finns inget som betyder så mycket för en god arbetsmiljö på en arbetsplats som att man har roliga fester och skriver sånger till den som fyller jämt! Arbetsmiljöverket har inte hört det för det står inget i Arbetsmiljölagen om det.
... men det är ett 40-årskalas på lördag också - vad ska vi då dra till med? Det gäller att zooma in personen, välja en bra låt, ta fram texten på den - då är halva jobbet gjort.
Limerick om Ulf Wickberg?
En musiklärare med tjänst på Vallen
Han hade ju rytmen i skallen
Han trumma och slog
Så flugorna dog
Men surret blev kvar inne i skallen

ekologiskt har sitt pris

2009-07-08T15:51:00.000-07:00

Vet ni varför ekologiskt odlat har ett högre pris? Min rygg och mina höftkulor kan vittna och glöm aldrig det, någon har krökt rygg både en och två gånger för din tomat. Idag var det högtryck på rensning, på morgonen fastnade jag med stövlarna och blev lerig som ett barn i en vattenpöl men vind och torra solstrålar gjorde underverk under dagen. Frampå eftermiddagen var Arne ledig från mjölkningen och hjälpte mig att hästhacka jordgubbslandet, fast utan häst denna gång. Vår gamla och lilla traktor är underbart smidig och inte rädd för nåt, lättkörd utan elektronik. Sen halmade vi hela landet som i trance och belöningen var synen där man mest fick lust att lägga sig att sova mitt i härligheten. Blir det bara värme så ska jordgubbssylten vara i hamn. Än så länge okynnesäter vi allt som blir rött - men en sån njutning det är.
Mitt beting nu är två morotsrader per dag - men regnet verkar komma och befria mej, äntligen lite innetjänst. Kanske till och med en stadsresa - men jag var ju nyss i Stockholm - men det räknas inte, inte ett ärende blev uträttat då. Kvällen avslutades med en nattvandring till den boförde sonen som var utan hygienartiklar på tredje dagen. Ensam på kvällen i skogen - jag såg björn och faror överallt - jag sjöng rätt högt ska jag säga: "Min hjälp kommer från Herren, som har skapat himmel och jord" - jag klarade det!

Boan och stugan

2009-07-06T14:33:00.000-07:00

Idag har Nils bofört sig - det betyder att man flyttar till fäboden ca 7 km bort, och bosätter sig där några dagar. Med sig fick han fem kvigor och en inkomplett matsäck, han ska få påfyllning imorgon bitti när jag drar dit i morgonstund med en lista; spade, salt, saltsten, jordgubbar, lie och ägg. Livet är enkelt i boan och när jag kommer dit så minns jag just barndomens semester som bestod av en vecka med farmor i boan. Det var på 60-talet! Det var ett säreget äventyr, man gjorde lite vad man ville i skogen, det kom besök på kvällen och jag minns mest att vi åt pannkaka med smultron på. Efter några dagar blev farmor rätt less på både det primitiva och oss ungar som skrattade och levde mer än hon var van. Vi var inte heller så idoga bärplockare som hon önskade. När vi kom hem var allt liksom nytt, vinbärsbuskarna hade mognat och det var väldigt skönt med egen säng.
Maken och jag for till lilla stugan vid ån i gårkväll för att sova ledigt, och det påminner om boan i det att man måste röja ut efter smådjuren innan avkoppling är aktuell. Dessutom hade bina byggt sig ett bo i det lilla dasset. Stugan vid ån - Den lånas gärna ut - vi ska fixa bina, jag lovar.
Hemma här är det nu hög tid för första ogräsracet - nu måste jag ligga på knä och rensa fram det sådda. Och tänk att jag tycker det är stor njutning - får sån mani att jag knappt tar en kopp kaffe, det vill inte säga lite. Jordgubbarna mognar med hög hastighet nu - så kommer ni förbi så får ni smaka, De är helt underbara.

Hemma igen

2009-07-03T14:24:00.000-07:00

Att komma hem - bara fyra dagar har jag varit borta - är ljuvligt. Allt som man med varsamt öga ser igen, både människor och saker och blommor. Fyra dagar med ständiga transporter och påhitt är en härlig avkoppling även om man inte sover igen sånt man inte sovit. (men jag tror inte att på det är möjligt att "sova igen"). Stockholm är en vacker stad men nära 30 graders värme gör den lite svårtillgänglig. Jag drabbas av storstadstempo och tidtabellsmani - men vi hann mycket och de båda trettonåringarna har använt sina geografi- och mattekunskaper på turistnäring och lokaltrafik. Skansen och Rosendahl var båda en upplevelse av kontakt - man pratade runt med okända människor - alla var där i ett samförstånd. På Rosendahl träffade jag en kvinna som delade min fascination för kålplant och blomprakt, vi hade sällskap i en timme och hann prata om liv och bakgrund. På hennes blogg fanns jag med samma dag - fast hon skrev på grekiska. Min nästan-svärson-Tony fann på råd - på youtube fanns en översättningshjälp som översatte den direkt (youtube Babel) - fiffigt va? Ni ska få adressen med vackra Sthlm-bilder: http://simela.wordpress.com/2009/06/30/strandvagen/ - men som sagt på grekiska.
Efter Stockholm fick jag komma till Skärplinge och Anna-Karins och Tonys nya lya, stort och fint. Det är märkligt att besöka egna barn och inse att de klarar sig en hel sommar utan mej. Lilla A-K står där och är redig med campande turister, tänker strategi och marknadsföring, genomskådar arbetsledning och mors motiv med samma skärpa. Det gick tydligen inte så tokigt med godnattsagorna och Furuviksbesöken! De bär frukt - orättvist att säga annat. TAck för senast min vän! Min nästan-velagsmor Kerstin ansvarade för att jag fick se Upplands sevärdheter och småvägar och insideinformation om folk och hus- tack för det!
Imorgon är det Högsjödagen - en del av Kodur ska spexa lite och sen ska vi njuta av en parsemester, maken och jag. Jag har bara att mjölka i morgonbitti och det ska väl en kropp som fått sova på varma klippor i två dagar klara av.

Den vita piskan har regerat

2009-06-29T14:27:00.000-07:00

Vi kör ensilage - det uttalas som Lars på slutet så William tyckte att man skulle byta ut det fina Edvin de bestämt att lillebror skulle heta -till EnsiLars. Prata om nytänkande! En annan följd av denna skördemetod är att nerverna är på helspänn, allt ska klaffa från 06.00 till 00.30 och då är det damernas del att mjölka och ha fika och mat på de mest obestämda tider. Jag förstår varför statarkvinnorna benämnde arbetet med den vita piskan - det är ständigt återkommande och obevekligt noga med tiderna annars krånglar dessa fina damer. De tål knappt en främmande röst i lagårn, än mindre en papperslapp som ligger där de ska gå. Ett ¨dåligt bete eller en vattenläcka - då minskar de resolut på mjölkflödet. så det gäller att hålla sig väl med dem. Då är de trevliga, tunga och varma men långsamma och värmetrötta dessa dagar. Den flock som man för en månad sen fick mota med våld för att de inte skulle spränga dörren, de får man nu vädja till att komma in och inta sina platser. Nu hittar de själv, nästan, och man känner sig som en cirkusdomptör, ni skulle se.

När jag nu fått ordning på boendet (välkommen till sommarstuganm, det är så mysigt och somrigt) så tar jag ledigt och flyr fältet trots att det är hökörning på gång. då gäller i vanliga fall samma rutin som ovan, men nu far jag i alla fall. Den giltiga orsaken är att jag ska sällskapa med mor och far som ska till Skåne på konfirmation, halva vägen ska jag va med, sen tar SJ`s fantastiska ledsagarservice vid. De är ena tuffingar som efter en diger övertalningsprocess nu ger sig iväg på semester. De kanske blir trötta men är det farligt? Det jag säkert vet är att en resa alltid ger en ny livsnjutning och det är dubbelt så kul att vara hemma sen och där är vi överens.Ni håller tummarna att SJ inte har nån busstransportsträcka eller fel på klimatanläggningen just i morgon - vädjan eller order, ni får välja själva´, TACK!

När jag vinkat av dem så ska Mattias, Sam och jag göra Stockholm. Sam ska rädda mej från att sällskapa med en trettonåring i berg- och dalbana eller fritt fall. Kanske kan jag smita iväg till Rosendahls trädgård eller till Allsång på Skansen?

Regina Spector

2009-06-23T15:39:00.000-07:00

Lyssna på en underbar låt.http://bump.blogg.se/2009/june/utkast-2.html se under fliken Regina Spector Nobody laugh

Brölloppsdag igen

2009-06-23T15:07:00.001-07:00

Den 29:e brölloppsdan skulle vi fira men det kom av sig bland allt annat av släkt- och folksamling. Vi är inget vidare på mysiga restaurangbesök, hotellsviter eller rosenbuketter varken maken eller jag - kommer på mig med att inte vara särskilt jämlik här. Nog är det väl maken som ska boka bord och inhandla rosorna? men ändå, vi firar på vårt eget sätt, det är liksom en glädje att minnas den första tiden av förälskelse och total inskolning på varandra. men alla dessa år (30 har vi varit ihop) vart tog de vägen i all brådska och vardagsliv? Men nog har kramarna och skratten burit oss genom trötthet och idéförverkligande. Ingrid Sjöstrand skrev: kärleken är som en stormvält tall där det skira, gröna gräset gror efter stormen. Det ska sås om och sås om och sås om. Vackert - eller hur? På vårt bröllop lästes en dikt, en av de få saker jag minns, där Kicki-vännen klokt citerade: Livet är inte att ha ordning i lådorna och skåpen, nej livet är pulsar som bränner. Syster Lena tyckte inte om den men jag håller nog med. Men ändå är det just nu vad jag håller på med - försöka ordna till i lådor och skåp, högar och påsar som rymmer allsköns saker man inte visste sig äga. Detta görs som om det gällde livet - så konsekvent är jag inte. Syster Inger, den ängeln, kom till undsättning idag så: Kanske, kanske kan vi flytta ut i sommarstugan i morgon - 10 meter i sydvästlig riktning. Så ordnade bondefamiljen förr i tiden till semester och omväxling från det vardagliga och vi fortsätter den traditionen. Där i bagarstugan med flera små rum omkring är det svalt och tyst, enkelt och lättsamt och nära till utelivet och humlorna. Då är sommaren här på riktigt!

Det till synse värdelösa

2009-06-22T15:56:00.000-07:00

Jag säger bara det - släng inget till synes värdelöst- Man vet aldrig, tro mej, det kan komma till användning, eller det kan vara alldeles genialt, det ser bara värdelöst ut. Midsommarhelgen blev fin om än alldeles väldigt tröttsam av allt anordnande och tänkande, kroppen trött av bärande och småspring. Det var dessutom kallt i Sättnaån när vi plockade bollar efter bollracet - jag höll också på att inför en stor publik och med finklänningen på lägga mig i strömmen i jakt på en dyrbar boll. Vill du se bilder på evenemanget? Gå in på www.kovlandsif.se och kolla.
Dan efter allt trevligt är jag lite grinig och lättantändlig - i ett försök att rädda mysfaktorn i det egna hemmet skulle jag ge björkarna sina snygga gröna vaser - men de var försvunna - slängda... Men såg ni då inte att dessa avklippta, gröna pet-flaskor är mina midsommarvaser till björkarna. obegripligt. När barnen var små var morfar deras fiende när det gällde den perfekta pinnen/ geväret som morfar bara såg som en bra vedpinne som han raskt delade i två delar och slängde in i elden under grispärkoket. obegripligt för en femåring. Idag när jag satt plant ur växthuset till rabatterna har jag tillverkat ett genialiskt vattningshjälpmedel - till synes skräp som en sirapsflaska och en sönderklippt slang. Den gäller det att gömma för den slängsugne - ingen nämnd och ingen glömd.
Vi kör ensilage nu - nerverna på helspänn för att maskinerna ska hålla och regnet inte vara alls så rikligt som idag - det som vi längtat efter annars. Men ska vinterns foder bli bra så att mjölken blir god och rikligt så ska ni hålla tummarna för att kolvar och kablar håller och att molnen håller tätt. TACk ska ni ha för hjälpen!

Väderleksrapporten är det bästa Tv-programmet

2009-06-18T15:30:00.000-07:00

Oh vad jag stirrar på vädret nästan det enda tv-program jag verkligen prioriterar. Inför morgondagen är det jätteviktigt för nerver och tältresning att man anar vad molnen tänker ha för sig. men nu ser det lugnt ut egentligen ett perfekt evenemangsväder för inget kan dra åt annat håll, badstranden är inte att tänka på och det är för kallt att sitta still i den egna bersån hela dan.
tio i tio på kvällen och vid åttatiden på morgonen går sjörapporten på P1. En entonig röst börjar längst upp på Västkusten och slutar i Haparanda. Då kan jag följa hela Sveriges kust, tänka vilka som bor här och där, undra hur de har det och vad de gör just nu. Det är som en omfamning av vårt land och alla som jag någon gång varit med, en del av dom har jag tyckt alldeles väldigt bra om fast vi nu har sporadiskt eller ingen kontakt. Men värmen och samhörigheten finns kvar över tid - visst är det så? "En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dej" sjöng Ledin - inte så tokigt tänkt och känt. Vi möts i sjörapporten - Stellas pappa, husmor från Strömstad, Tomas med skrattet i Småland, Bekken. Men det blir lite orättvist mot inlandet, värmlänningarna kommer ju aldrig på tal - jag får ta dom på nåt annat sätt. sov gott - glad midsommar - dröm ljust och ljuvt,

Sommarlov i långa och många veckor

2009-06-17T15:32:00.000-07:00

Nu har jag sommarlov - vi får se om det innebär total bloggtorka eller om jag kommer att få överenergi så jag blir som min favorit Mymlan - hon skriver jämt och länkar och twittrar och är uppdaterad så man känner sig som en sten i tanke och rörlighet. När jag stängde dörren och gick till bilen så liksom försvann Komvux och alla och allt som varit så centralt i nästan nio månader nu. Tomt men det ska bli skönt - nu är det midsommarfirande i Ånäsparken som står för dörren. Idag köpte jag vinster på clas Ohlsson och Ikea - det såg nog inte klokt ut när någon i rasande fart köper grill, stolar, väskor och kortlek.
Jag är en stor älskare av offentliga kulturyttringar - leve stora folksamlingar med kaffeservering och lokala förmågor - det slår alltid en stor och fin konsert för att inte tala om Tv-program med allsång och kaffe. Löv, brickor och lotter, skyltar och bollar, kakfrossa och fiskdamm, det är ett stort jobb att ta emot 1500 pers på fyra timmar. Men på fjärde året börjar fröken Eva-lena och jag få rutin. Välkommen till ånäsparken är morgondagens jobb. Dessvärre får det till följd att jag inte kan åka till Skattungbyn och hämta M som är på läger och sjunger halsen sårig. Det kanske sätter djupa och bittra spår i hans barnasjäl - mor kom inte, åtminstone känns det så när jag försöker räckar till för allt - men Kalle som är 26 år måste också få lite uppmärksamhet, ordförande i idrottsföreningen som han är. Det får jag vara nöjd med ändå.

Jag visste att det inte skulle gå

2009-06-16T14:59:00.000-07:00

Jag visste det redan då, den 21 mars 1982, när vi stod där utanför Östra sjukhuset i Göteborg och skulle ta bussen hem från BB med vår nyfödde Kalle. Det kändes in i märgen - jag kommer inte att klara av att skydda honom från allt svårt som kan möta honom. Att de släppte ut oss, vi ovana och osäkra föräldrar kändes oerhört. Hur skulle vi klara detta? Vi har försökt! Med AD-droppar, frukost och saga på kvällen, semester med glass och Furuviksbesök, fotbollsskor och liftkort. Men ändå skulle han idag behöva uppleva att ta rätt på två sönderslagna kroppar ur ett kraschat flygplan. Jag visste att jag inte skulle kunna skydda honom!
men Kalle gav mig ändå hopp att en del av det vi givit honom i alla fall var till hjälp. Så här skrev han inatt till mej "Ibland är kontraserna stora. Igår njöt jag i kyrkan med Elvislåtarna och de bångstyriga ungarna. Sällan har jag varit så tacksam för ett besök i kyrkan som jag är idag över att jag var där igår."
Vi sänder ikväll våra tankar till den familj i Schweiz som får tillbaka sina anhöriga i en kista istället för i en omfamning. Måtte den som faller med varje sparv som faller från himlen också vara med dem i sorg och förtvivlan. Deras mamma visste det också, det är livsfarligt att leva och vi kan bara våndas över farorna och glädjas över det oerhörda liv vi fått.

Allena är härligt att va - men ensamheten...

2009-06-14T13:49:00.000-07:00

En dikt från förr lät så här
Allena är härligt att va, då gör man vad man vill
Det är ensamheten som inte är bra
Ensamhet är att inte ha nåt att längta till
Igår fick jag hjälp på bred front och då viker ensmhetströttheten för ny entusiasm. Att känna att det är nån mer som drar åt samma håll. En klippte gräs, vi var tre som turades om att dra den geniala radhackan ( men så mycket kraft den tar av ens överarmar!) och jag röjde som en furie bland jordgubbsplanten, de 180 som står på rad med tidningspapper runt rötterna. Den elaka stingflyn hotade jordgubbskarten så vi täckte med fiberväv så långt den räckte. Mattias hade svårt med motivationen men med dragracing i sikte så gick det men med stort frågetecken över motivet "varför gör jag det här - jag äter väl inte jordgubbar". Mor Maja stödde sig på husväggen och rensade upp den stora rabatten, där kan vi tala om en som är genuint intresserad. Nu väntar dahliorna och lobelior på att planteras. Sen kom regnet och det räddar det mesta av vår växtlighet, både den vi är ekonomiskt beroende av och den mer lustbetonade. Ikväll gick jag allena ut och kände på jorden - den är genomblöt och gungar under fötterna. Nu kan jag längta efter de första stråna som snart kommer upp för än syns bara löken. Imorgon ska morötterna titta upp enligt all erfarenhet.

Beskeden duggar tätt

2009-06-11T21:33:00.000-07:00

Denna vecka tackar jag för Edvin Bror Anders som kom till byn. Jenny och Roger tog emot - det gjorde ont när 4,5 kg människa ivrar sig ut i en välkomnande värld.

Tackar också för min väns berättelse om hur hennes underbara mamma Barbro fick sluta sitt liv med att vara nöjd med att höra döttrarna lösa korsord varvat med att uttrycka sina sista önskningar. "jag hör er nog" sa hon när de trodde att hon var borom kontakt. Sen fick vi följa byns goda minne till sista vilan - Göte som visste hur alla gamla stigar gick, vem som var släkt med vem och som bistod byns barrn sen 40 år med ASFALT - en hel välsopad gård där man fick cykla. På senare år med hjälmtvång.

Att samma dag möta tvillingstudenterna Öhlen var en kontrast och en påminnelse om senapskornet - min minnesbild av de två när de fötts var två krakar som man knappt trodde skulle överleva sommaren. Nu stod de där och jublade och såg underbara ut. OJ, OJ, Oj var temat för mitt tal till dem - ett ord kan sägas på många sätt. Då med ömkan och rädsla men nu med förundran. Troligen kommer vi att få följa dem med samma ord - en växlan mellan våra utrop för vad livet ger och ställer oss inför.

Sista tacket på grund av följande artikel som jag länkar till - jag gråter av glädje över kusinen Anjas mod och glädjeyttring. http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4685699

Trött och trött precis vid mållinjen

2009-06-10T15:13:00.000-07:00

Tänk att kraften räcker precis till målsnöret - bara det blir fredageftermiddag eller tisdag eller efter midsommarafton, då ska jag vila och gå barfota och måste äntligen gå till ån och sitta i röda stolen och, och, och. Medan jag planerar för vilan står den vita syrén och blommar och doftar. Just i morgon bitti ska jag ta en stund lugn och dricka te vid dess stam. Att vila mitt i och inte sen, det är en konst som hjärtat kan och kan lära mej.
Det kom lite regn idag- kanske sådden då kommer upp. Imorgon kväll, efter tvillingarna Öhlens studentkalas, är det dags för flamning med gasoltuben. En viktig och alldeles tidsbestämd ogräsbekämpning. på lördag har troligen moroten kommit upp och då är det försent. Gasollågan flammar bort det pyttesmåa ogräset så att när moroten sticker upp så är den ensam på banan till ogräset hämtat sig. Otroligt epokgörande förstprång.

Säg inget till min pappa

2009-06-07T05:00:00.000-07:00

Om jag får be mina läsare om en tjänst så är det att ni inte behöver tipsa min pappa om denna blogg. I Gårdtjärn ( och säkert överallt annars också) finns det många ord för att tala. Alla benämningar innehåller också en värdering av det sagda, typ skvaller är mer negativt än informera. Kallprata, tokprata, surrn, ackedera, pjallra och en rad andra ( kommer ni på fler?). Detta skulle gå under rubriceringen "pjaller" och det är synonymt med det som ett barn säger när man är ute och går dvs lite osammanhängande och yrt prat som, om man är välvilligt inställd till barnet, är mycket gulligt och intrressant annars ( om det är annans barn) avfärdas ungefär som vindens sus.

Man skulle inte göra saker i onödan. Inte gå bort och kallprata mitt på vardan, inte pjallra vid matbordet när de vuxna skulle höras och prata, inte jaga en fotboll när det fanns arbete att utföra för samma energiåtgång, inte åka till stan utan viktiga och snabba ärenden. Det sitter i kan man säga. Och jag är fortfarande rätt känslig för pappas beröm eller underkännande - eller rättare sagt jag bryr mig inte om det för att jag är vuxen och bestämmer själv, men ändå sitter det där; vad skulle pappa säga om han såg det här?
Det värsta är att jag ofta har fel om min pappa - han är visserligen konservativ men uppskattar och berömmer mycket av det som jag tror han ska underkänna. Så varför inte - visa pappa min blogg! Men jag gör det inte.....( Vi gjorde turen igår kväll - de små gröna stråna har kommit upp på varenda åker. Den fascinationen som han visade då kan aldrig nåt på Internet slå, jag lovar)

Nu har jag sått

2009-06-06T00:55:00.000-07:00

Det är en härlig känsla av tro, hopp och kärlek; att ha sått dessa små frön i jorden, gett dem lite vatten och plattat till. Jesus sa att om er tro är som ett senapskorn så kan ni förflytta berg - och det gäller inte specifikt tro på Gud, Jesus, nej allt vi satsar och vågar tro på, det behövs inte mycket men ändå just det, lite vansinnig övertygelse så att vi tippar över åt "det är möjligt, det kan gå" (citat Sonnevi). kålrotsfrö och malvafrö är årets minsta sådd, bönor den allra största. Landet är för stort redan nu ( det är lite farligt att ha en stark och bred traktor som fräser landyta åt en) och då är ändå inte kålplant och solrosorna riktigt nere än. Men det är som senapskornet - jag tror just nu att i år ska jag hinna med, inte tappa greppet om ogräs och skördetid; jag minns bara hur härligt det är att plocka ringblommor i massor och äta sig mätt av ärter och jordbubbar. När allt är klart frampå dagen ska jag bära dit STOLEN och sittunderlaget. Sommarmärket nr 2 och kalvarna i hagen bredvid följer storögt mina göranden. En ko kan stirra ogenerat men det känns gott att de står där och ser.

Se här vilka som sätter spår

2009-06-04T07:51:00.000-07:00

http://www.magentanews.com/cache.asp?n=6277276 - gå in och titta på ST:s filmklipp

Mari i kodur är en eldsjäl i detta projekt. Allt tokigt material som blir över vill de ha till det nya återvinningslagret som hon håller på att bygga upp, på Västermalms skola- typ ska det vara. Krollsprint, spännpapper, skyltar, rester av karton och bräder - det finns ingen gräns för vad ett barn kan se i det till synes hopplösa och bortkastade.
Det finns ju en del vuxna som är bra på det - leve dom. Mari, Eva Friberg-Holmgren och Ingrid Skoglund är goda tips vad man kan göra av nåt skrotigt och sönderrivet. Själv ser jag möjligheten men förmår inte göra nåt vackert och bra av det.... men jag sparar det ifall att. en gammal kökslåda från mitt barndoms kök, en trasig tavelram från farmors, mina storasystrars ylletröja från 1961, golvbräderna från undergolvet i brystuga - man vet aldrig.

Moliere på Ållateaterns vis

2009-06-03T14:07:00.000-07:00

Ikväll fick jag vara med på en magisk föreställning, Den inbillade sjuke av Moliere i Ållateaterns tappning. Det har sin historia att jag finner den magisk för jag har i Stanleys vardagsrapporter följt hur de arbetat sig in i 1600-talets Frankrike och teaterformen Comedia delArte. De spridda delar, ibland obegrípliga för både S och mej, sattes ikväll ihop till en helhet. Egenkärlek, girighet, beslutsamhet och vänskap vinner ett kärlekens pris till sist och det hela slutar med en ljus och jublande final. Ni som finns i närheten - gå dit och se den!!!!! Skratt och gråt utlovas och dessutom stora bitar av skönhet, sinnesupplevelser och fantasibeundran.
En särskild rad ska ägnas åt Stanleys sång - den är inte lik någon annans och den får en att ana att det finns många dimensioner kvar att uppleva. Det är som att hans allra bästa språkuttryck här får blomma i sin fullhet och då når han längre än ord och andra märkvärdigheter gör.

Mina elever har nu gått på sommarlov (lätta puh hörs här) och innan vi skildes åt fick jag både knytkalas, vackra ord och present. Innan dan var slut så fick jag också se Christers 34-åriga komvuxgärning ända i en succeartad sorti. Sen fick jag en vacker pelargon - vilket jobb jag har!
Det där med fattigdomen blir en annan dag. Nu ska jag sova så jag kan göra rätt för lönen i morgon också.

Vårruset är en fröjd

2009-06-02T14:51:00.000-07:00

Ikväll var vi 6000 som sprang/gick Vårruset. En del var ute för första gången medan andra sprang på lätta ben och gick hem när vi andra kom i mål. Kul med en sådan manifestation för hälsa och friluftsliv. Det blåste grått och kallt kring festplatsen när vi picnicade efteråt.

Kontrasten är stor när jag läser om fattigdomen på dagens Arena http://www.dagensarena.se/text/2009/06/vaga-tala-om-fattigdom- Björn Elmbrand pekar på hur de redan fattiga drabbas av krisen än värre och hur världens rika har nog med sina krispaket. Är det kanske så att för oss är det en repa i lacken medans deras hus krackelerar. När vi gifte oss för snart 29 år sen fick vi ett brev med citat ur Ökenbrevet av Göran Thunström (jättebra bok): Det är Johannes som säger till Jesus: Om sammanhangen ska du tala. Jag tänker att det var kloka ord, inte vet jag om jag lytt rådet men jag känner verkligen behov av att nån kunde förklara sammanhanget: vart tog pengarna vägen, vem blev rik på krisen, börsuppgången, och hur blir det för de allra fattigaste när deras regering får order från Världsbanken att de ska spara i vård och omsorg? Har Sveriges regering fått samma order? Vad är nödvändigt och vad kan vi skrota som onödigt? Ska vi ha blommor på torget eller utepromenad för de äldre, badhus eller fler lärare i klassrummet? Vårruset eller 180 kr till Diakonia? Kan jag se sammanhang och mening och välja? Rätt?
Det var härligt just idag och nu och för mej att njuta av gemenskap och kroppens gensvar. Imorgon ska jag fundera mer på allt det andra.

Om potatis kunde tala

2009-06-01T15:08:00.000-07:00

Idag satte vi ett rekordlitet pärland. Ett moget beslut efter några års mindre goda skördar, läs pappa har inte skött sig som tidigare och "de stackare som många sysslor haver" (citat F Sven)har inte ro och tro för att päralning skulle vara viktigare än, ja vadå?
En del av de pärer som sattes i jorden var de som hackades upp för en vecka sen, se tidigare blogg. "vad skulle vi upp o göra" hördes de viska. Operation dagsverke och andra omfördelningar av resureser gjorde att företaget idag sysselsatte Sofia, Olle, Albin, Sam, Mattias, Sef som utförde praktisk matematik. Dessutom stammisarna. Devisen håller - detta företag är sällan lönsamt men sällsamt trivsamt. Glöm allt annat jag sagt och suckat om....
När jag sent omsider skulle så morotsfrö, ringblommor och sättlök på det som var kvar efter pärsättarens framfart så var min såmaskin utlånad till Lidens morotskung. Om han inte vore så charmig skulle jag strypa honom, den gode Ö. Fördelen var att jag fick testa utrustning och vadmuskler inför morgondagens rusande efter en picnic på sjukhusets gröna gräs. vi ses!

Uteliv och träningsvärk

2009-05-30T10:37:00.000-07:00

Vi fick riktigt utbildningsväder på utelivsdygnet. vi var 45 i början och runt 25 under natten. Indalsälven drog ned temperaturen till 2 grader, det är kallt om man ligger still och har en medelmåttig sovsäck. Under dagens byggnation och lekar blåste det friskt kring öronen men vi fick verkligen lön för mödan när torsdagsmorgonen bjöd oss solsken, kallt men uppfriskande badvatten och den mjuka känslan när man vaknar tillsammans. man lär känna varandra på ett helt nytt sätt då när man ses över morgonkaffe och havregrynskastrullen. Jag har tidigare mest sovit ute med scouter och ofta fått leda och fördela arbetet rätt handfast. Med vuxna blir det annorlunda minsann, det jag sa blev gjort, de sjunger andra sånger kring lägerelden, vi klarade tidsschemat med glans och min glädje var stor när vi avslutade dygnet på ett himmelskt Smackgrund. Sommaren har kommit, ingen tvekan. Jag har träningsvärk i händerna - troligen av kniv och yxa-hanteringen och en del bärande.
Idag såddes det sista kornet - nu har maken lovat att vi ska ses igen. Vi smygstartade igår kväll med att åka och bese de nysådda åkrarna. 13-åringen tackade nej till det äventyret men det såg bra ut, de släta och fina åkrarna. Några centimeter under jorden ligger det; i väntan på solens kyss och att fukten i jorden ska putta igång det till synes livlösa kornet. Om en vecka ska vi fara samma tur och då bör det synas små gröna strån, riktigt spännande ska det bli.

Risken att blogga

2009-05-25T14:36:00.000-07:00

När jag mjölkar får man inte ha hörlurar för då hör man inte när det händer nåt med maskiner och kosparkar men när jag kommit till disken på söndagem är det lagom dags för filosofiska rummet eller teologiska rummet - varannan söndag tar dom en med på stillsamma och omständiga funderingar, långt från Rix-folket som skrattar i mun på varandra och tramspratar.
Igår pratade de om nymodigheter som blogg, face-book och Twitter som jag inte ens vet vad det är. Men en sa att risken med att blogga är att man skriver av sig dagligen och ofta så då blir det aldrig tid och koncentration till en roman. Så nu vet ni det - Anders Mattsson hade fel. Han var svensklärare på Hedbergska, uppmuntrade stort mitt skrivande och sa inför hela klassen att jag skulle bli författare. Men det var på den tiden och inte kunde han ana att jag skulle ägna livet åt att skriva protokoll, barnnotiser i skåpet och så nu - reflektion över en vardag i form av bloggande. Tålamod till en roman har jag inte -men kanske ska boken om Majas händer bli av. Eller historiken om Gårdtjärnsbyn - det bestämde vi igår när Sättna Hembygdsförening fick liv igen efter flera års träda och vila. Jag sa nej till att vara med i styrelsen - hörde ni, jag sa nej. Men i forskar/skrivargruppen kan jag väl va med lite sådär trots bloggen. Jag tar risken.

Bara två veckor kvar

2009-05-24T13:34:00.000-07:00

Idag är det två veckor till valdagen - och jag som knappt hade fattat att det var nu, denna vår! Pappa är 92 år och oroar sig för att han inte vet vad det handlar om. Jag kunde inte hjälpa till - men att han ska rösta är tveklöst. Jag tar hans exempel - jag måste nu se till att lyssna. för EU-valet är troligen lika viktigt som ridsdagsvalet - eller kanske ännu viktigare?
Låt oss fira demokratins triumf, göra tårta och klä oss fina. vi måste minnas att det minsann inte är självklart med fria val, röstlokaler utan vakter och valkampanjer utan hot och våld.
Mer näraliggande är väderleksprognosen för veckan som kommer - vi ska sova ute onsdag till torsdag - och nog finns det både dåliga väder och dåliga kläder. Men vi håller tummarna.

Bruksanvisning ifall att

2009-05-23T14:29:00.000-07:00

Inte för att jag misstror er mina bloggläsare - men på den sista bilden i förra inlägget kan man klicka på pilen ner till vänster på bilden så rör den sig - jaså det hade du redan gjort? Jamen dåså - sov gott och tack för idag. Till och med kvällen är underbar - det är ljust så det värker. En dikt kanske på kvällskvisten. Jag kom ihåg den när vi var på gökotta vid Prästtjärn i torsdags. När Lars Huss bad Fader vå så gol göken gol precis vid "och den helige Ande". För att påminna oss och väcka oss, leka med vår förundran.
Dikt: Nu sjunger fåglarna, hurra och vi förundras över ljuden Men om vi visste vad fågeln sa skulle sången vara barnförbjuden.

Kosläpp - äntligen sommar

2009-05-23T11:18:00.000-07:00

I dag blev det kosläpp på den perfekta dagen även om endast ett av de fem barnen var hemma. Mor och Far är säkra på att vara på plats och upplevde sitt 93:e respektive 92:a kosläpp. Pappa säger samma replik varje år: vore det inte bättre att ni sådde klart först. Mamma hon skrattar och trivs i stora sällskap och ser jobbet bakom både nyryktade kor och kaffekokningen. Trevligt och somrigt blev det, vi var 36 barn och vuxna som njöt i solen och duckade undan regndropparna.

(Följden av att barnen inte var hemma blev att jag inte hade någon att be om ärenden - då var jag klar med kaffekoppar, duk och tårta trekvart före utsatt tid - de ni, till barnen ska sägas att det inte alls betyder att ni ska slippa order/böner/ smickrande vädjanden à "du som är praktisk kan väl". nej, nej - men det blir en massa överkurs som man inte hinner, typ nattodag-blad på tårtan, sista-minutendammsugning och sånt. Ingen märkte skillnaden, tro mej )

Detta är en fantastisk kroppskonst, ser ni hur 600 kg ko kastar sig med sina smala ben nerför backen. Hon har stått stilla på en plats sen i mitten av oktober. Kvällsmjölkningen blev ingen hit - de bara suckar och ligger, juvren är tomma som före sinläggningen och imorgon bitti har de träningsvärk som efter vårruset - och det är ju det som det är. Nu börjar sommaren på gården. På torsdag ska det komma en värstingmaskin och så ett antal fotbollsplaner/hektar med korn. Efter det kan man försiktigt börja kräva respekt för mattider och socialt umgänge igen. Tills det är dags för ensilagekörningen.

Vill ni se en annan ko? Här kommer en MOV - om det funkar:

Denna ko är utsmiten från Östlings robotladugård i Rösåsen

( ur Valborgsspex 09 Kris på Halfdans vis)