måndag 21 december 2009

Tack och tack

Ikväll, det är egentligen natt, känner jag tacksamhet. TAck till allar er som i morse skottade allt vad ni kunde. Att sen snön vräkte ner i centrala Sundsvall så att det var en vild chansning att köra kan ni ju inte hjälpa. Nu ikväll var det fint igen. Tack till postens personal som ser till att våra julbrev och diverse skickningar över landet kommer fram (trots att jag klistrade 50 öre billigare julfrimärken på somliga brev). Tack till alla er som köpt julklappar i tid så att jag kunde strosa i Sundvall city i kväll och göra mina sista inköp... kanske. Tack till Bergsåkers skola som fostrar så många talanger att det räckte i tre timmar. Särskilt minns jag en spott/rapp - oh vad läckert men jag fattar inte hur det går till. Sonen stod i killkören och lyste - men var lite missnöjd med att vi kom sent.
Och tack till Karin, som kommer fram och presenterar sig när jag inte hälsar/känner igen henne. jag borde verkligen känna igen henne. Usch jag skämdes men blev glad över denna mogenhet att komma fram och förklara när hon sett att jag inte hälsat. Jag ska göra så jag med nästa gång.
Tänk vad många som samverkar för att livet ska bli bra, tänk hur beroende vi är av varandra. Jag funderar över varför jag vill sprida ut över hela Sverige en hälsning om god jul och samtidigt berätta det viktigaste om oss i ett tvåsidigt brev. Kalle skrev i år, som han lovat, och förde traditionen vidare. Vi får en del sådana brev från vänner vi sällan eller aldrig träffar men det är kul att höra hur livet levs i Borlänge och på Bohus-Björkö. Det är väl vardagen vi delar, våra små liv och ändå är det detta som håller samman ens liv. Och kanske är det grogrunden till att vi en gång när det kör ihop sig kan få tacka för att jag har vänner som bryr sig, vet om en och till coh med tycker att det är kul att höra om semesterminnen och utspridda barn. Tack och tack för att du läser och lyssnar.

torsdag 17 december 2009

Klimatmöte och julhandel

Det kan inte hjälpas men för mej är det vattentäta skott mellan Köpenhamn och min julrusch. Inte underligt att Kina och Usa inte kan komma överens när jag inte kan sluta avtal som håller ens med mig själv. Jag var absolut sist ut från 1891 och sen sist ut från Media Markt. Bilen ska jag smygtömma nu i mörka natten.
Jag har en djup instinkt att mina barns ögon måste tindra julaftonen lång. För att det ska bli möjligt ska det finnas gult vetebröd, röda gardiner, en genuin julkrubba och roliga och överraskande, vackert inslagna julklappar att öppna. M.m. En trevlig mor ingår också i utbyte mot snälla och glatt överraskade, tackande barn.
Nu är det en vecka kvar, alltför många timmar fram tills dess är intecknade med annat än just förberedelse av ovanstående. Och då tänker den kranke "att jag inte började tidigare"? Vad var det ni sa? Ni hade rätt! Det hade varit lugnare och troligen trevligare. Nu gäller det att hitta rakaste smitningen fram till mål.
Jag har övertygat mej själv om att det faktiskt julstädades för ett tag sen, att det räcker med några julklappar per person, Kalle filar på julbrevet, Ankan ska baka och knäcka, Nils kommer enligt utsago redan lördag... söndag. Sef har städat ur sin hösttermin och Matte har siktat en julgran, Arne mjölkar julmjölk till hela byns rörost och grötkok, Magnus har beställt bromsbackar till röda bilen. Vad ororar jag mig för?
Ja det skulle vara att koldioxidutsläppen troligen överstiger 350 ppm just nu och då är det åtminstone lite mitt fel. Ett litet hopp är ändå Musikhjälpen i P3 och att O´bama kommer till Köpenhamn i morgon.

söndag 13 december 2009

Luciatåg en masse

Detta är min helg- jag kan liksom inte få nog av Lucia-tåg. Hur de än är beskaffade så ger de så mycket glädje och hopp inför framtiden. Värre är det med kvällen före - ett lucia-tåg alltså. Det föreligger en tydlig könsskillnad här. Min enda dotter planerade både yttre och inre Lucia-klädsel långt i förväg. Mina fyra söner har alla gjort på samma sätt - förträngt det pinsamma klädbehovet in i det sista. I år ringde grannen BrittInger någon dag innan och räddade mig med att hon hade koll på vart det linne jag köpte för fyra år sedan höll hus. Men strut - ett så fånigt tillbehör - aldrig trodde jag att grabbar i 8-an höll sig med sånt. Vi gjorde en, med guldstjärnor och allt. Vid premiären visade den sig vara dubbelt så lång som de Åhléns-inköpta och där gick Mattias´gräns för att skämma ut sig, vi klippte av och han hade den i två underbara sångnummer. Borta, tyvärr, så nästa år så står vi där igen. Stjärna skulle han också haft såg jag sen.
Hur som helst så sjöng alla jag sett underbart. Obetalbart med en kilkör, 15 pojkar ur åk 7 - 9, som bassjunger Stilla Natt mot en flickkör, oj, oj, oj, tack Bergsåkers skola för musiksatsningen!!!!
Högsjö kapell på fredag, Gårdtjärns missionshus där jag fick agera dalkulle-tomte (säg inget till de stackars barnen som inte vet vad de önskar sig när tomten frågar 10 nätter före jul).
Det är en bredd på barnen - från de som allvarligt sjunger i allt, till den som ogenerat kliar sig på rumpan mitt i tåget. Och så 4-åringen som följer naturlagen och absolut inte kan stå still, låta bli att vinka till mamma, teaterviska "mamma, mamma, mamma,den här hatten vill jag inte ha". Underbart att höra den prövade moderna replik " tänk här är hela byn engagerad i Maltes socialiseringsprocess". Heja på! Tänk va bra luciatågarna blir både på att stå på scen, minnas långa texter och vant hantera en mikrofon. Stå stilla har aldrig varit något framgångskoncept. I morse fick mormor och morfar morgonkaffe av barnbarnsbarnen och en del andra med Lucia i spetsen och så ikväll bjöd Jermun, vår präst, på ett undervisande tåg med konfirmanderna som statister. Jag är mer än nöjd med årets Lucia. Hoppet åter och enligt tidigare blogg så börjar jag alltså nu. Jag ska bara.... först!

onsdag 9 december 2009

fortsättning följer

I gårdagens blogg citerade jag lite slarvigt - nu sitter jag med papperet framför mig:
Steg ett är alltid: lär dig tekniken noga. Steg två: glöm tekniken. Förebilder kan vara till viss hjälp och vägledning. Men det är långt viktigare att förstå förebildens drivkrafter än hans eller hennes teknik. Dessutom: enda vägen till att göra något med tyngd går igenom att bryta sig fri från denna förebild. Men att frigörandet från förebilden aldrig kan vara resultatet av ett beslut utan enbart av en process. Originalet är en egenskap, inte ett val"
Bra, va? Peter Englund mfl hade tänkt ut det. Fick det av en arbetskamrat, tack Ann!
Så, med eller utan inneskor i en påse; Tanten är en förebild!

tisdag 8 december 2009

Den vackraste kvinnan jag sett

Nu finns hon inte längre - den vackraste kvinnan från min barndom och uppväxt. Vi följde henne i sorg till graven, hennes kista stod på en bädd av vackra tyger och runt om rena liljor och röda rosor. Hon var vacker, i svinrygg och snygga klänningar, hon kunde sy en ros av ett tyg, göra bysten på gamla farmor vacker och hon skrattade och berömde allt man tog sig för. Fast vi med tiden blev vänner på egen hand så var hennes namn Tant Ingrid, man sa så på den tiden till den som tillhörde föräldragenerationen, inte var släkt men ändå så aktansvärda att man skulle behandla dem väl och alltså ge dem förnamnet som nu är ett skällsord. Säger du tant till en 60-åring så har du gjort bort dig, se upp.
Jag fick hålla talet till henne den sista gången jag besökte henne. Viska i hennes öra att hon varit den vackraste, att hon varit så duktig med allt hon styrt och ställt. Hur före sin tid hon var när hon som mamma till barn med särskilda behov såg sig som utvald och inte nån som straffats. Hennes båda barn blev också, trots sina hinder, glada och tillitsfulla, helt övertygade om sitt värde. Säga till henne om allt vackert hon sytt, alla goda middagar och kakor hon berett oss, alla råd och klokheter och hur hennes nya stolthet, barnbarnen nu tillför världen goda ting. Du har varit så stor, klok och duktig. Tänk alla planer, all strategi för att få det att fungera, allt mod hon fått ingjuta, gång på gång i både sig själv och de närmast.
Det slog mig på minnesstunden -jag är där hon var i min ungdom, nu. Det är jag som ska ta vid och bli/vara tant nu. De framför är snart borta allihop. Kan jag axla manteln men råd och dåd, upplyftande tillbud, middagar och bullar, smarta upplägg för källarstädning och julbord, inte glömma senapen och den glödlampa som saknas? Vara klädd i dräkt och ha inneskor och chokladask med, smussla med medicinen, skratta åt minnen mest och njuta av ett litet barns underarmar, hur mjuka de var då och är nu. Oh, tant Ingrid, jag ska härma dej allt jag kan.
Idag läste jag nåt klokt - de pratade om att lära sig spela instrument - 1. Lär dig tekniken noggrant 2 Glöm tekniken och gör det på ditt vis!

onsdag 2 december 2009

Ett tips på ett bra klipp

Det är snart klimatkonferens i Köpenhamn. Om det känns obegripligt oh hopplöst - se följande om en riktig profet
www.svtplay/stallom
http://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Rosling
Hoppet vänder åter hos mej när någon med enkla ord och legoklossar kan göra världen och dess utveckling begriplig. Han var på Skavlan för några fredagar sen, mittemellan norske prinsen och Henke Larsson, se det också på SVTPlay.
Vad är det viktigaste miljötipset - ja en bekant "skällde" på mej när jag slängde formarna till värmeljusen i soppåsen; "De ska till metallåtervinning - det finns inget som slukar så mycket energi som tillverkning av aluminium". Alternativet är väl att stöpa om dom - men det är pilligt med vekarna. Man bränner sig- tro mej.

måndag 30 november 2009

Surkål - låter det gott det

Oh om ni bara visste vad beroendeframkallande det är. (Elise vet) Vad skulle annars få mej till detta storverk: odla vitkål som är kålmaskarnas favorit så man måste trassla på en hel sommar med fiberduk över de små huvudena. Kålen är tacksam för den fryser inte och håller sig lagom tills jag får tummen ur och strimla den, väga salt och kryddor, göra ostkaka så jag får loss vassle och sen packa ihop allt i en lergodskruka på 10 liter, stampa till det ser ut som en soppa. Luften ska bort - det är som ensilage - men för folk då. det märkliga är att vitkålens näringsämnen härmed FÖRÖKAS. Det tar tre veckor, de tre första dagarna ska den stå och pluppa i köksvärmen men sen står den till sig i ett källarhörn där jag mätt att det vanligen är 15 grader. Det är tre hatdagar för barnen, de påstår att det luktar vämjeligt.... Nu är det bara att passa och vänta. På julafton ska den öppnas och begås!
Denna dag brukar jag ringa ostkakemor i Småland - Stella min vän - men nu är det efteråt med det. I morgon så ska jag få prata med den mest snabbpratande vän jag någonsin haft. Att hon står ut med mina långsamma svar? Men vår vänskap har varat sen -77 kanske beroende på att hon också har kor, många barn och en stor kärlek till kapell och ungdomsarbete. En vänskap som finns där fast det går år mellan träffarna och ostkakeintervall mellan pratstunderna.

söndag 29 november 2009

Advent är mörker och kyla och ljus

Äntligen är de på plats, både stjärnor och ljusstakar och en del vitare varianter av julblommor. Då fick jag via radion rådet att sitta ner en stund varje dag fram till jul och njuta av det fina i advent.
" Bara njuta och ta det lugnt" - är ett tidens mantra, sägs liksom i onödan, för det är inte alls läge alls för att ta det lugnt. All anledning till oro, febril aktivitet, brådska och hektisk tid.
Några av de 50 000 som blir utförsäkrade 1 januari finns nära mej, när julhandeln slår rekord så kommer den gamla sanningen att 1 miljard av världens befolkning svälter eller näst intill, när de rapporterar från krigshärdar runt om på klotet så får vi veta att en av de effektivaste metoderna är att använda kärleksakten men med våld och hot som drivkraft, inte lust och längtan och värme.
Då tänder jag stjärnorna, sjunger med i adventssången och vågar hoppas trots att det verkligen inte är läge för det heller. Men det trotsiga hoppet om ljus, värme och framtid hålls vid liv när tusen och ännu tusentals hem lyser ikapp. Tänk så många varma händer som ställt i ordning för denna helg. Inte gör vi det i onödan! Inte gör vi det bara för att det känns tvunget och som en av alla måsten. Nej vi gör det för att det fyller ett stort behov och blir till en hoppets ljusslinga genom världen. Måtte det nå den som bäst behöver det.
När vi njutit, slappnat av, vilat och ägnat oss åt oss vår egen mysiga vrå i världen, ja då kan vi nyhoppfulla gå ut och göra nytta i en värld som behöver dessa varma händer och skapande ögon.
Vad gör du själv - kan du väl fråga efter denna "predikan"? Ja, idag vaccinerade jag mig mot svininfluensan, ingen reaktion än så länge. Jag köpte korv av Kennethklubben (osannolikt sällskap förresten) Ikväll satt vi kodurare och planerade med skratt och penna inför den ljusa vårkvällen Valborgsmässoafton. Så smått och ändå hoppfulla steg.
Vi läste i kyrkan idag om paraden i Jerusalem då en stor karl rider in i huvudstaden på en liten åsna. Några veckor längre fram ska vi läsa om ett nyfött barn. Båda bilderna talar om att det är i det lilla och nästan komiska som hoppet kan finnas, ja kanske till och med i en ljusslinga formad som en ren, i en trädgård i Timrå.

tisdag 24 november 2009

Det kom en ängel

Det kom en ängel till oss igårkväll, ja en livslevande och helt synlig. Jag gick min vanliga kvällsrunda i lagårn, ovanligt tidigt vid 22. Då händer det, då jag helst vill stänga dörren och gå in, låtsas att jag inget sett, inget hört och inget sagt. Men det rinner, ja mera sprutar vatten från vattenledningen i taket. Kor gillar egentligen att duscha, men inte mitt i maten, inte en hel natt....
Det är då till att larma, men han som brukar rycka ut var inte pigg och frisk. Magnus kände sitt ansvar och kom ut, liksom Kalle i finkläder... vi stod och undrade.
DÅ kommer grannen Urban och ska hämta mjölk till O´boytörstande söner. Händer rätt sällan, kanske fyra gånger på ett år. Utan att tveka en sekund lägger han ned mjölkjakten; "är det nåt som krånglar" ( ja den var redan hämtad till mejeriet) och blir till Magnus drömmedarbetare. Hoppa upp och ned, klänga, skruva, stänga av och på, bli blöt, ja även om ni inte vet så kan ni ana. Vid 23 var allt torrt och fint igen och efter en del sopande ( mitt bidrag) så lägrade sig lugnet.
Änglarna finns -här i verkliga livet. Härma dom - att dyka upp oväntat och veta när det är tid att komma, inte rädas besvär om en medmänniska behöver. I träningsbyxor och träskor en mörk kväll i november.

torsdag 19 november 2009

Det var ett misstag - jag vet

Vi var på tågresa i helgen, det är ett underbart välgörande företag att åka tåg. hann läsa ut bok och se en film, prata med maken och titta på folk. Väntetiden är liksom en stilla tid då allt som förväntas av en är att man ska sköta sig, prata lagom högt och inte stirra alltför tydligt. Då reser jag mig och går till Pressbyrån - och köper TRE Julmagasin, fullproppade med vackert och kul inför julen. Den 15 november skulle man enligt Jul-Amelia, göra en lista på vad som var lagom att sprida ut av göromål fram till julafton. Redan nu skulle jag ta mig upp på loftet och kolla adventstakarna och julgransbelysningen, julklapparna skulle vara klara under november. Men varför - framgick inte riktigt. Nu? Förstöra dessa lugna veckor då kontrasten mod advent och jul verkligen ska präntas in: "vänta bara du lilla öga och kropp, det kommer ljusare tider".
Misstaget var att skapa sig så många onödiga måsten som jag gjorde då - för hur jag än kan skaka av med dem så finns dom i bakhuvudet, kanske ändå att jag borde börja, nej men nya julgardiner ska väl ändå hinnas med, och vita kuddar, det hinner jag sy, stor krans av ene till öppna spisen, bästa att börja innan en och mossa snöas över, julgodis - om jag gör en sort per kväll, då.... ja ni vet
Men jag har nästan bestämt mig nu - det blir som vanligt! Lugna, vanliga veckor fram till Lucia-festen, sen kör vi/jag. Det blir lite bråttom och mycket, alla andra är på stan samma kväll, gardinerna kan i värsta fall hängas upp ostrykna, julbrevet får Kalle skriva i år; allt för att det ska bli en riktig kontrast till själva julen. Och visst tjänar jag på det - egentligen? En veckas stress och äsch isstället för att smeta ut det på sex veckor? Smart, va?
Någon dag före jul brukar jag ångra detta upplägg men då har jag i alla fall bara hanterat julklapparna och adventsstakarna en gång. Vill nån låna mina julmagasin?

tisdag 10 november 2009

Glad för lite

Ibland undrar jag hur lite som behövs för att glädja en annan människa. Det är osannolikt hur glad jag blev när jag fick en parkeringsbiljett av en medtrafikant vid sjukhusparkeringen. Glädjen motsvaras inte av värdet på parkeringsavgiften (10 kronor) . Nej nåt annat är det - bara det att nån orkar öppna munnen, besvära sig med min kontakt i flera minuter och sen står där med osäkerheten; ska jag ta emot fem-kronan eller bara bjuda? Jag har slutat erbjuda mitt kramade mynt, det blir bara pinsamt. Nej, Saras pappas ordspråk får gälla som huvudregel: skriv upp det på snön och låt solen signera. Man lovar liksom i tysthet där på parkeringen att man ska skicka denna godhet vidare, någon gång, någonstans, till någon annan och gläds åt det hoppfulla i det.

Och just nu blev jag så glad när Matte kunde sin Rysslandsläxa och sen sopade av åt mej ( d.v.s. bytte om, gick till lagårn och jämnade ut på kossornas matbord, kollade den nyfödda kalven, skrapade bort en del smuts och sen släckte godnatt åt madamerna).

Det som är än mer tankeväckande är hur lite som behövs för att på andra sidan sänka en människa. Jag tror, om det gick att mäta, att det behövs mindre för detta än det behövs för att glädja, och då var det ändå så försvinnande lite. Jag ska tänka på det nästa gång jag ringer och klagar på IT-service, bussturerna eller annat ändamål.

lördag 7 november 2009

Det omöjliga tar längre tid

Igår fick vi se att det omöjliga är möjligt- pappa med den nylagade höftkulan och lårbenshalsen satte sig i en bil och for till Ingrids nya hus i Dalom. För bara nån vecka sen var det otroligt - men någonstans vände det med tilltro och benstyrka och balans. Jag tror att vi tillsammans lyckades vända blicken från det sjuka till allt det friska. Det är som en självklarhet men ändå lätt att halka dit. Prata inte sjukdomar har varit något av hans ledord - det kan ju lätt bli ett kärt samtalsämne när alla vänner hade pacemaker och en medicinlista lång som min inköpslista på Ica.
För oss med hjärtat i full slagkraft och en och annan Ipren som enda njurbelastning så är det lärorikt att tänka friskt och framåt istället för problem och hopplöshet. Till exempel: regnet idag gör att jorden vattnas, jag får vara inne i lugn och ro. Men lite måste man väl få gnälla, ha ont och va rädd för influensan? På P3 sa de att de mer pessimistiska var bättre på att anställa folk; de var mer realistiska i sin förväntan och trodde inte alla om gott.
Ikväll är hela familjen samlad - det känns som ett stort privilegium varje gång - särskilt mot bakgrund av förra veckans bud om en vän som miste sin 19-årige son i bilolycka. När ska den familjen få glädjas kring ett middagsbord igen? När alla hemma inte längre finns som möjlighet? I tacksamhet ska vi ta julkort, värma varann med skratt och njuta av middag hos Jenny och Roger. Livet är vackert och möjligt även om omöjligheterna tar längre tid.

torsdag 5 november 2009

Vinterstugan är åter vårt hem

Äntligen, äntligen har jag röjt bort blomkrukor, omöjliga burkar, trasiga kläder och ostruket gods, damm och fluglämningar och vi får flytta tillbaka in i stora vinterstugan, Det känns just, stort och vitt när vi kommer från sommarstugan. Det blir som nytt och uppskattat vårt hem. Här håller sig mössen i källare och i mellanrummet mellan tak och golv...(men Anticiemex är hitkallade för nu syns det för många.) I den underbara boken Vi som aldrig åt lunch skriver Lilian Ryd om att bruket att flytta ut och in på samma gård hade en gynnsam hygienisk effekt, då förr i tiden. Det blev mer välstädat och lusfritt och sjukdomsfritt norrut i landet där detta bruk höll i sig. Läs den: det mest rafflande kapitlet är inte det jag just nu hänvisade till. Och första kapitlet måste man tvinga sig igenom. men sen blir det kul....
... tänk om ett halvår, då skriver jag lika lyriskt om att flytta ut. Det kan te sig lite knepigt men som i alla livsformer så finns en tjusning och en vansinnighet och det är ekvationen som ska gå ut; att det goda väger upp det tokiga.

Det känns bra nu

Det finns en rap-låt som rullar på Det känns bra nu, pengar rullar in, det känns bra nu. Det var värre förr, det känns bra nu...Ibland vet man inte hur det kan bli bra och hur det kan gå tokigt. Efteråt ser man det klart och vet att nästa gång så, då ska jag inte göra så här. Men i förskott?
Så här efteråt blev den mångkulturella festen en skön och rolig tillställning, massa god mat, vi delade med oss av våra bakgrunder och våra glädjeämnen i traditioner och historia.
Fick vara med om den klassiska filmscenen när den osynliga tjejen plötsligt stiger in som en förvandlad, ankungen till svan. En mycket skön dam klev in i vårt klassrum och vi blev hänförda och tysta över fembarnsmamman ( obs inte jag!) som genomgått förändringen; tysta åtminstone för en sekund. Samma dam berättade om sitt land; folkdräkterna, maten, språket och sångerna. Hon hade med dräkterna på en docka. På frågan om hon hade någon dräkt svarar hon med stor sorg: Den brann upp i kriget. Då stannade världen och vi förstod tydligt hur oerhört priviligerad den är som har folkdräkten i garderoben (visseligen både urväxt, missklädsam och stickig) och minns kulturen som vackra ängar och midsommarstång.
Så här efteråt blev avskedet från mina 21 underbara, roliga, stimulerande och läraktiga elever en fin dag, men så sorglig och så tomt det känns. Vi har varit som i en kupa tillsammans detta år, de har varit mitt fokus och mitt bryderi. Så många OJ i olika varianter som de givit upphov till. För det mesta har jag överraskats och hänförts, och inte så sällan våndats och vredgats; men oberörda OJ har inte funnits med. Nu släpper vi iväg dom med ett varsamt och lite skräckslaget OJ - hur ska det gå? Order till ett skakigt arbetsliv; ta väl vara på dom, de är värda all respekt och tillit, de ska tas emot som de oerhörda tillgångar de är! De kommer snart på bild i tidningen - lägg en hand på dom och välsigna dom!

tisdag 27 oktober 2009

mångkultur imorgon

Dagens tanke går till det mångkulturella och jag ska söka min väg. Vad kan bäst spegla min kultur? Mitt odlingslandskap för värden, gemenskap, samhörighet, historia och framtid i en symbol - vad skulle det vara. Många ideer blir det - jag kommer först på älg... men egentligen har jag ingen relation till älgen mer än att han/hon ligger i snart ätbar form i min frysbox. sommaren och odlingen? Korna och mjölken vore väl perfekt kan man tycka, men jag har liksom nött ut det kapitalet för i år. Melpadräkten är ett arbetssamt plagg och inget man slänger fram, det ska letas en väst som motsvarar det före detta veka livet, smycken som är på drift och skor som köptes för små. Men jag brukar låna väst av Marianne Backman - nyttigt för min självbild - den är rätt lagom.

Nu har jag bestämt mig. Smörgåstårta med röding och skaldjur ( Göteborg och fjällsjö) och så tantmunderingen- ni vet den gröna hatten som jag klär så bra i. Då saknas bara lite V o M-vitsar så är den svenska tanten igång. Mina vänner eleverna kommer från flera hörn i världen - det blir spännande och garanterat en lunch som räcker fram till kvällsteet. Leve det mångkulturella Sverige - få se vad jag jublar i morgon om!

lördag 24 oktober 2009

ja eller nej - vilket är bäst?

Jag undrar med anledning av gårdagen - är nej eller ja bäst? Vilket ord sviker mest? Vilket ord gör en dag ohållbar, en vecka till en mardröm eller ett paradis av lugn och ro, uppfyllda mål och förväntningar? Det var mer än rimligt planerat för både fredag och lördagen och det blev väl därefter. Men för varje ja så blir det i bakgrunden nån som står där med ett nej. För det mesta tror jag att jag överdriver effekt och besvikelse hos andra, troligen försvinner det i myllret av tillbud. Allmänt förlåt till de som jag gjorde besvikna med mitt nej, min frånvaro som inte var ointresse - och tack för alla som tackade nej till Bilda-lördagen där jag skulle fixa lunch och fika; den blev inställd.Tack var Nejet! och tack Sofia att du sa ja till att ta ett lagårdspass på lördageftermiddagen - jag njöt av lite lagande som legat länge och en middag utan brådska.
Ikväll såg vi filmen Bröllopsfotografen - en underbar film på samma tema. Att säga nej i rättan tid -ja inte är det lätt. Trisslotten i mitt liv njöt av att se sin gamla scen-kamrat Johannes Brost i en kul roll. Men Kjell Bergkvist är otroligt bra, m.fl. Gå och se den. Ett annat medietips är P4 Kossornas planet. Idag spelade de en bra låt som heter Martins himmel. Leta och lyssna.
I natt ska vi ställa om tiden och imorgon väntar den bästa dagen på året. Den extra timmen ska jag ägna åt att gå ut i skogen och elda lite. Om du lyssnar på Kossornas planet så fattar du att jag är en härmapa men jag kände åter igen vad jag saknar scouterna och utelivet. Men imorgon - Ja jag ska!

onsdag 21 oktober 2009

Folkmusiken som sätter sig i kroppen

Tänk så synd att jag inte kan dansa - nåt vidare och nästan absolut inte polska och schottis som jag skulle vilja. Ikväll var vi på Kyrkorgel och schottis i kyrkan och det lyfte oktoberfukten ur kropp och själ. Det rycker i benen och känns om om dansen är på gång- och ändå inte. ( som krystvärkarna - men de kom ju till slut, om ni minns ni som varit där) Om jag provar så känns det tungt i benen och jag hinner inte runt den smidige kvaljeren. Maken är inte så uppväxt i en dansfientlig miljö som jag så han är en snitsare - men han kunde ju inte få allt med fyndet han gjorde 1979.
Folkmusiken är en härlig gruppform av musik - de verkar ha så kul och de kan låtar och tar stämmor, unga flickor tillsammans med gamla gentlemän. finns det nån motsvarighet?
Kanske lägger jag till på framtidslistan - då när jag skulle bo i liten lägenhet, ni vet- att gå en kurs i polska och en i afrikansk dans varvat med gitarrkursen. Oh va kul det ska bli!
I väntan på detta framtidsliv tycker jag att jag har kul allt som oftast - som idag när jag både fick lära om barns språkutveckling och om en rad funktionshinder som mina elever noggrant forskat kring. Mindre lärorikt och kul att jag två gånger på samma dag backade ut motorvärmarsladden.... oj, oj, oj, men vintern är ju lång att träna upp sig på.

söndag 18 oktober 2009

Sent är det

Det är sen kväll och då visar sig effekten av att sova dagtid, man blir ur spår, men då orkar man ju blogga lite ikväll. När jag blir ledig och kan bestämma över min tid så ska jag stiga upp tidigt, tidigt, sovar en timme mitt på dan och vara uppe till midnatt.
Då ska jag också ha en liten lägenhet med stort förråd, en vacker sommarstuga från april till september, åka tåg genom Europa och sy roliga utklädningskläder.
Men - det är att njuta av livet nu som är livsuppgiften och då är det bra med perspektiv på hur man har det. Vibeke Olsson har skrivit en bok om Sundsvallsstrejken, hon var istan och berättade och beskrev den tidens fattigdom, kamp och framtidstro. Så imponerande det är att tänka sig, mitt i allt svårt fanns även då goda människors gemenskap, familjekärlek och barnaögon som glittrade. De fattiga dagarna lärde dem att uppskatta att vara mätt och varm och den känslan födde en framtidstro, det blir nog bättre!
Vi har det bra, vi är liksom patronerna då, vi lever i rikedom och låtsas inte se de fattiga, de som kämpar med barn som inte överlever femårsdagen, löner som sänks och framtidstro som grusas. Hur ska det kunna bli annorlunda? Då som nu är det människors mod och förmåga att få andra med sig som kan förändra världen till det bättre. Låt oss bli såna!

tisdag 6 oktober 2009

Länstyrelsen oj oj oj

Snart, ja vilken dag som helst så ska jag skriva brevet till landshövdingen, länsstyrelsen, vägverket och vad de nu kan heta. Vi väntar, Sef och jag, på det handledartillstånd som jag måste ha för att han ska kunna övningsköra med mej. Han hinner fylla 18 och mer därtill, övningskörningen blir till halkkörning. Hur kan det ta 6 - 8 veckor att kolla mitt trafikförseelseregister och kolla att jag betalt in de 160 kronorna och sen skriva ut ett förtryckt formulär med beviljande. Man kunde bli rättshaverist för mindre. Kan man muta, bråka, vildsint kräva?
Jag litar verkligen på myndigheter, tandläkare och busschaufförer - men det får sig en prövning då och då, detta förtroende. När EU kräver att vi ska rapportera händelser med djuren inom 7 dagar, när plomben gick sönder som nyss rotfyllts och putsats, när chaffisen pratar och skrattar med sina kollegor och kör på rondellkanten, ja då prövas tilliten.
Vad tycker ni? Ska jag prova med charmen först? Ironin? Utmattningen via e-poststorm? Vykort med ironisk text? Kort på en gråtande Sef?
Klart det kommer i morgon!
,

onsdag 30 september 2009

Stolt moder

Jag måste bara flagga för dotter Anna-Karins blogg- en underbar skapelse full av fantasi och lekfullhet. Jag är mycket stolt och glad! SE HÄR: http://ankaniplankan.blogspot.com/2009/09/vav-manga-det-blir-kul-till-slut.html. Tänk att få ha henne i slöjd!
Igår var vi på föreläsning med fantasin och lekfullhet som tema. Pedagogerna på Stjärnans förskola berättade om sitt långa tema Staden -och, tja Sundsvall blir sig aldrig likt igen när jag fått se barnens foton och deras skapelser som inspirerats av ständiga besök i stan. Bara komma på tanken att gå på utflykt till "STAN" - man ska ju gå till skogen enligt en samstämmig förskoletradition. Men här tog de fasta på att de bor i stan och att det finns mycket att lära och inspireras av - och då hade de inte ägnat sig alls åt affärer och restauranger. Jag hörde Cornelis sjunga: Det sjunger några ungar på Karl-Johan. De sjunger starkt som bara ungar kan. ... så länge det finns ungar så finns det hopp. Ja, sannerligen, de kan tänka fritt och skapande. Jag måste ge mig ut i tjyvlyssnandet igen! För precis som i visan så känner jag mig bakom lås och bom, här i mitt hotell. Vi skulle behöva några fyraåringar som med friska ögon kan hjälpa oss i beslut inför framtiden.

tisdag 29 september 2009

Åt skogen med vitaminer och spikmattor


Söndagen bjöd väl inte på världens bästa väder - men en tur till Norafors, lingonskog och liten matsäck. Att få med en fjortonårig Matte som plockade 10 liter - ja det säger väl en del om tillgången. Jag blev manisk och kände att det var en vitamininjektion och en vila på kvistar och barr som gjorde gott. Vägen hem bar jag afrikanskt 18 liter lingon och rikedomen var ett faktum. Mor är en pålitlig hjälp med rensning men hon påstod att jag var lik pappa i att få med så mycket mer av skogen än bara lingonen...men jag skyller på plockaren, den breda utan rensstopp.
Systrarna Karin och Lena hittade svamp, både trattkantareller och gula dito. Jag tappade lusten för att plocka svamp 1986 - Tjernobylnedfallet gjorde det osmakligt och det sitter i.

onsdag 23 september 2009

Morgonidyllen

tidig morgon går jag ut för att förstärka i lagårn, möter korna med att öppna stängslet så de kan komma in. Det är magiskt vackert i hagen, lite dimma och morgonskymning och så står de stora djuren där och tittar storögt. De rör sig inte förrän jag vart och bytt om från fleece och foppatofflor till overall och stövlar. Sen kommer de in med höstlunk, jag får böna och be och skälla för att de ska komma in nån gång. Framåt åtta sitter vi på stocken utanför lagårn och dricker kaffe, maken och jag och då känns livet varmt och enkelt. Hur skulle det vara här utan dessa djur, utan denna levande produktion. Lugnare, billigare, vilsammare och kanske kan idyllen bjudas ur andra moment än just mjölkning och kor. Men det är svårt att tänka sig hur det skulle vara?
Idyllen innehåller också att njuta av ringblommeraderna, se att morötterna växt otroligt sista veckan och att solrosorna växer och blommar ikapp. Tänk vad fåglarna ska bli glada sen i vinter för detta enorma fågelbord. Kanske är skörden övermäktig, åtminstone om den sitter så hårt fast som morötterna gör just nu. Ändå är den trötta kroppen i färd med att planera nästa års grödor. Då ska det inte vara struligt i rabatterna, då ska jag hinna först, inte överraskas av det enorma gräsväxandet, perennutbredandet och trängselplantering. Nej då ska det bli ton i ton, etage och variation. Gör för säkerhets skull en skiss - var förvarar man den för att hitta den i vår? Vet nån? På samma ställe som dahliaknölarna och pelargonerna som ska vattnas varannan vecka under vintervilan . OK, bara så jag vet.... Men hoppet är nog min största talang - det kan gå, det är möjligt.

måndag 21 september 2009

Insändare som aldrig blir skrivna

Tal som aldrig hölls, sånger jag aldrig framförde, inviter som aldrig vågades fram - frågan är om de ska ångras eller om jag ska vara tacksam för att de stannade inom familjen, typ.
Jag satt en gång i en blå Mercedez och skulle försöka bli ihop med en ung man som väckte varma känslor i mej. Han vågade inte - då. Tre år senare gjorde vi ett nytt försök - mer handfast den gången - då var det försent men ledde i sin tur till att jag vågade skriva ett brev till en stor kärlek som sen visat sig vara mitt livs trisslott. Han vågade svara på inviten. Det blev av....
Men allt som inte blev av är inte förgäves; det man tänkt gör en klokare, det som en gång formulerats kommer till användning i någon form, någonstans. En kärlek som känts finns kvar som en värme och en kvalitet resten av livet och den människan som varit ens mål kan ju ha mått bra av att känna sig omsvärmad och föremål för kärlek, fast de sällan fått veta, bara ana.
Insändare på listan: organisation av hemtjänst, gratis lokaltrafik, afrikansk sexhistoria, samåkningsföreningen x-et, gästnattsorganisation i Sättna, cykelverkstad i Kovland, äldreboende med vedhög, datasal och musikverkstad, - vilka har du på gång? Insändare alltså?
Jag kunde väl i alla fall ringa till radion!

söndag 20 september 2009

Åka buss ger tid

Avslutande vecka har jag åkt buss mest hela tiden och det ger oväntade fördelar. Det blir tid över på många sätt: en promenadtid till bussen, lifttid med grannen som jag inte pratat med på länge, prattid på bussen med bekanta som jag glömt att friska upp vänskapen med, men nu fick vi en kvart. I stan kan det bli en halvtimme på Kulturmagasinet, en rundtur i lugn takt på stan. Dessutom kommer jag i tid, bussens tid är respektingivande och ej förhandllingsbar.
Men den allra största fördelen är tjuvlyssnandet, eller mer positivt, delandet av andras högljudda tankar. För de fattar väl att jag lyssnar, att det hörs mycket väl från bakersta sätet och en bra bit fram? Jag får veta allt om lärare och program, puckon och drygingar, kärleksord och skällstilltal. En dag fick jag veta vad pappa köpte när familjen var till Spanien. De vuxna är tristare med sitt telefonprat som mest är "jag kommer nu - puss" men ibland glimmar det till där och då är det Valborg- och maj-uppslag så det osar om det.
Det ger idéer och uppslag. Gratis. I bilen får man bara höra dubbelskrattande radiopratare eller så den älskade ljudboken - frågan är vilket som är bäst? Ja det är sexåringarna som väger över, för i torsdags såg jag en till på bussen. Helt oemotståndlig med frågor och skoj, och kloka glasögon, dessutom hade han en kul mamma som levde med. leve såna mammor!

onsdag 16 september 2009

Livets skifte

Är hösten den vackraste av årstider? Tänk att när det blir höst så är det som att den är vackrast och bäst. Det luktar så gott och blommar och bär frukt så det bågnar i landen. Hinner inte med broccolin som blommar innan jag kan förvälla den - men hönsen blir barnsligt glada för blast och blom. Som korna när de får äpplen eller purjolök - de ser ut som lyckligt barn vid paketöppning.
Men hösten som symbol för livet är väl så lagom kul och bringar mig just nu till nattvak och passning som jag inte haft sen barnen var små eller hundvalpssommaren med Jessie. En 54-åring klarar det sämre än jag minns att jag gjorde då. Kunde amma flera gånger per natt och ändå va pigg och påhittig dan efter - men man glömmer väl fort hur det var egentligen, Jag ska fråga barnen vid tillfälle..........
Men att va mamma till sin pappa - det är svårt och en livsomställning i sig förutom sömnruckningen. Det är lätt att se det sjuka, skadade istället för allt det friska och starka som kan komma tillbaka. Egentligen är det väl våra orealistiska förväntningar som ska bearbetas - livet kan inte pågå oförändrat. Om detta går in i våra hjärnor- ja då blir hösten vacker, till och med den "grå, gryende morgonen kan ge hopp om en serie av möjliga dagar av arbete. Det kan gå. Det är möjligt" tröstar Sonnevis diktord.

tisdag 8 september 2009

Önskningar som slår in

Jag fick kaffe på säng, halv sex på morgonen! Det var underbart, tro mej. Underbart var också att skugga en sexåring på ICA. jag hejade på hans mamma som jag bara känner så där på ryggen, hon visste inte vad jag hette och det var ju svårt att kamouflera det när han oavbrutet frågade vem hon hejat på. Jag tog diskret mjölkdisken före frukten - men sen skuggade jag honom, Han hann med tusen intressanta frågor på väg genom ICA. "är 1000 cocacola mycket" är korv som man äter levande" - jag bara förstår att man slutar lära sig saker när man som jag går igenom ICA utan att ställa en kritisk fråga. Mamman ljög så mycket hon för publikens skull kunde göra men sonen var nöjd. Sen är det där med deras kinder - oemotståndliga och jag skulle vilja spara en sån kind till kalla dagar och ensamma stunder då hoppet om mänskligheten sviktar.
Vi såg film om barnmisshandel idag och då skulle kinden behövts. Oj, oj, tänk om vi missar någon liten som blir slagen. Vem är det som ruskar sin lille så att hjärnan slås mot skallen inifrån eller skapar slagmärken vid örat eller slår för att en treåring sängväter. finns det ett barn som förlåter det? Kan hon glömma hur ont det gjorde, hur rädd hon var? Vi måste veta, lyssna och ta in det fast det känns tungt. Men kunskapen ger klokhet - att både ingripa när nån far illa och krama egna barn så det aldrig vill slå nån. Bara ge kaffe på säng och infria önskningar och förhoppningar. Hoppet behöver också tränas och fyllas på!

onsdag 2 september 2009

Kaffe på säng igen

Inte hjälper det att blogga om kaffe på säng, ikväll blir det till att förverkliga drömmen själv. Jag tror att den önskan sitter djupt. Ett barndomsminne var att pappa kom på söndagsmorgonen med mjölkglas placerat i en djup tallrik och så en vetebulle. Då hade han varit i lagårn och kom in och överraskade oss så. När mjölken var urdrucken så lekte han storälgen vilket bestod i att han nästan trampade ihjäl oss när han kom och gick i storskogen på alla fyra, vi skrattade oss harmynta och skrek så det hördes lång väg. Kul minne - inte underligt att man försöker dressera både servitör och storälg.
Denne lekande far ska nu komma hem och igår var det stor ommöblering för att göra plats för en skadad hjälte ( en prövning för mors huvud och syskonkärleken). Nån storälg är han inte just nu men tar sig fram med ny höftkula och spik i lårbenet - en riktigt stabil konstruktion som det verkar. Men det svåra nu är att han får träna sig i att få tillbaka det som han överraskade oss med som små. Mamma får ge tillbaka alla kaffen-på-sängen och vi andra får omvänt leka storälgen med hans ben som behöver träning. Det kan nog bli lika kul - skratt och skrik kan väl vara bra påhejare i träning såväl som lek.
Bertil i Solum sa en gång: om man ska ta reda på hur bra man har det ska man besöka nån som är sjuk. Det är ett gott råd.
Dagens föreläsning om självkänsla gav ett annat råd: du måste ha rätt att må bra utan att tänka på alla som inte har det så bra som du annars orkar du inte ge ut av det som ditt må-bra-ande genererar, jäser över din degbunke. Mycket tänkvärt och klokt sa hon, Jaana Söderberg, rekommenderas om ni ser henne i krokarna. Hon tog flera gånger exempel på hur bra vi var på saker när vi var små (ta emot beröm, se nöjt på sig själv); kunskap som livet liksom slipat bort. På en tavla här hemma skrev Kicki Nyhlen en gång:
Ty barnen är mer mina skapelser än de vuxna
De har ännu inte blivit förstörda av livet, Det jordiska
Och bland alla är de mina tjänare, Framför alla
Och barnens stämma är renare än vindens stämma (Charles Pequy)
-
Fika på säng och äl(g)skogslek för oss närmare barnet vi en gång var.

måndag 31 augusti 2009

Kaffe på säng

När jag är riktigt trött kan jag längta efter kaffe på säng. Fast egentligen Te på säng, varmt och så nåt lite till. Ikväll är en sån kväll - trött efter en lyckad dag - men kroppen är trött och te på säng skulle vara förödande för resten av natten rent sovmässigt. Dessutom läser jag Jonas Gardells "hemska men ändå tokbraiga" bok Jenny. Inget att ersätta nattsömnen med. I bilen lyssnar jag på en gastkramande historia som heter Cleopatras kam - Marie Ernstam är jättebra på att få till dilemman så hjärnan går i kors så då avstår jag från samåkning för att få lyssna i fred. Fy så oansvarigt men min medpassagerare avskyr verkligen ljudböcker som hon inte själv valt.
Vi hade bondgårdskamp, lunch i gräset och en ljuvlig sol som värmde så man började fundera på bad men det gick över. Korna förundrades vad för lek vi lekte då de fick bära plastlappar som damer med stavar sen försökte stjäla. När vi skulle ta in dem för mjölkning så hade lekhumöret smittat av sig - de var helt galna hela flocken; av leklust eller 166:s brunst framgick inte riktigt.
En ko som visar brunst vill ha en kalv till med hela sin varelse och det är ingen hemlighet, hela flocken och kalvarna i lagårn och bonden får se naturkraft, livsvilja och oresonlig lust för en dag. Sen återgår hon till sitt lugna och sega jag och om hon blir havande så ligger hon lugnt och lågt i många månader framåt. Bara så ni vet att så är det med kor! Sov gott!

söndag 30 augusti 2009

En krona mer för mjölken

Det är en härlig känsla att betala räkningar. När pengarna finns där och jag får avsluta med plus. Med mjölkkontot är det inte alltid så, särskilt augusti och september för då har korna lagt sig på sparlåga medan skördekostnaderna och semesterdito skenat. Vår vän Arne F läste en gång, när hans barn var små, den där bilderboken om Livet på Landet - ni vet. När han kom till bilden där det fanns en bonde - då var svaret på frågan vad säger bonden: Oj, oj, oj. Men vi kommer att avsluta karriären som miljonärer - men tills dess är det en del oj, oj, oj i modernäringens skaror.
I morgon ska jag göra en av mina insatser för att få konsumenten att förstå och älska jordbruk. som en följd av det vara beredd på en prisökning på mjölk typ den som bensinbolagen gör.
Vi får se hur det går. jag har förberett en aktivitetsspårning, ansat gräsmattan och gjort köttfärslimpa. Hacka potatis mm ska de få göra själva, min klass som ska tänka sig hur detta skulle gå att göra med förskolebarn. Det gäller nu att ingen otrevlig incident inträffar; ingen kalvförlamning, inget strömavbrott, inget vattenläckage. Nej sol, hoppande kor och en glad bonde ( som har lovat att byta tröja och spela trumsolo på magen) som svarar på frågor om mjölk och annat. Välkommen!
På tisdag är det nästa ansats: torgmöte med Milko för att föra fram budskapet: köp svensk, närproducerad mjölk. Ja , gör det!

torsdag 13 augusti 2009

Komma hem

Äntligen hemma -är väl ett TV-program men ändå är det precis som det känns, och ändå inte, det är långt att vara borta i två veckor, vi har aldrig varit lediga så länge, jo när jag var till Filippinerna 1994 men det var mitt i vintern. Sommaren överraskar den bortavarande med att servera väldigt mycket grönt kring blommor och blad när rensaren haft ledigt. oj, oj, men bara packa upp tar nästan en dag.
Det blev en härlig tur, på slutet blev den riktigt kulturell. Jag säger bara Vänern är min nya favorit bland vattensamlingar. Som havet, fast mycket snällare och mindre salt och manetfarligt. Dessutom kan man tantbada (gå eller hasa sig i, absolut inte hoppa i) utan att riva sönder sin bakdel på de elaka havstulpanerna som det annars så fagra Västkustens klippor är fulla av. Kristinehamn bjöd på Picasso, Åmål på underverket kanal och akvedukt, hällristningar och Värmland sen med både Rottneros och det sägenfulla Mårbacka. Nästan så Selma viskade i örat. Vi deltog sen i Östra Ämterviks litteraturkväll, så lokalt man bara kan komma. Det säger lite om värmländskt självförtroende när en liten by kunde uppbåda sex författare som läste och berättade under tre timmar. Alla var väl inte kioskvältare och jag anar varför men det var otroligt alltihop, vi satt i en församlingsgård och lyssnade till berättelser och alla hade självförtroende som de ärvt av bygden som fött en Nobelpristagare.
Turen kompletterades med Emma och Anders Zorns livsverk - Zorngården och egentligen hela Mora med allt rödmålat och allmogestolt. Får jag resa i tiden nån gång så skulle det vara till Zorns hem på 20-talet, få vara gäst och äta på sommartallrikarna och sen sova i nåt av gästrummen. Jag skulle kunna vara piga där också om jag bara fick vara i bakrummet för en dag.
Åter till verkligheten så kalvade en ko mitt i natten, pappa behövde ett besök där han ligger med bruten lårbenshals och man måste till och med laga middag alldeles själv. Jag provtittade på Komvux fasad, bara för att vänja till mig. För på måndag, då...

onsdag 5 augusti 2009

Semester är en konst

Ja så kom den då - semestertiden och så märker jag att jag nog helst ville stanna hemma. Bara sitta och titta först några dagar, vila för att orka med alla beslut och överväganden som ska till för en lyckad dag på semestern. Men eftersom ingen trodde på iden så drog vi söderut med den norska campingvagnen på släp. Den är ett underverk i sig - ser ut som en avdankad släpvagn men när man fäller upp den är den tält/husvagn/koja och förråd - alltiett! Camping är ju som barndomens kojlek - det är litet och improviserbart.
Men man ska inte komma till en camping efter 23, man ska inte börja morgonen med att dividera om frukosten, man ska inte köra i karavan i Stockholmstrafiken, man ska inte tvinga på en artonåring nåt alls, allra minst va på semester med föräldrarna - ja inget av detta står i semestertipsen i alla fall. Men om jag försöker slappna av, inte styra och ställa som jag brukar, träna på tanken att vi inte har bråttom - ja då börjar det arta sig. (Fast jag slänger en avundstanke till Linda Jönssons Power P-planeringar över familjens planerade semestertripper - jag skulle behövt nån av dem!)
Sverige är så vackert och man får så goda ideer av att se hur andra har ordnat det för sig. Ibland väcker det tanken att det är tur att jag inte bor där och ibland är det ju avundsjukan som slår till - men nya tankar väcks onekligen. Idag hittade vi en liten badplats i en liten by mitt i Västergötland. Det var så fint ordnat att jag blev rörd - frivilliga krafter som snickrat badbrygga och dansbrygga, glasskiosk och tennisbana - i en by av Kovlands storlek. Dessutom hade byn begåvats med en självplockning av jätteblåbär. De var underbart goda och som tur var så vägde de bara de kärl man plockade i - men jag åt nog mer än vi plockade och det hade blivit dyrt om jag vägt in. Det finns oanade resurser i landskapet! Det är bara att åka hem och börja - vi köpte fyra plantor! Nästa anhalt är lagårdsbesök - robotar och KRAV-godkänt är också en sak som de glömde i semestertipsen.

tisdag 28 juli 2009

Långt mellan raderna

Det är sommar - även om det regnar mycket så är det bloggtorka från min horisont. MEN tankarna tänks in natura kan jag försvara mej med. Jag pratar för mig själv, övertygar, gör inlägg, blir intervjuad - men bara maskarna och mållan får höra. Det är nära att jag ringer Ring P1 - men det blir så mycket jord på telefon så då avstår jag från det, lyssnar och blir stundom retad och dessemellan glad. En del av sommarpratarna har samma effekt på mej; ni hörde väl Morgan Alling men jag hoppas ni missade Prinsessan Birgitta?
Kort rapport sen sist - ett underbart kalas till, med rockkonsert i ett tält så det kändes som en hjärt- och lungmassage via ljudvågor. Det är därför man ska ha öronproppar, de måste spela högt annars blir det ingen kroppspåverkan - så nu vet ni det. Leif, vår pianist, blev rättmätigt hyllad - men han tyckte vi fjäskade lite väl mycket, men vad gör man inte för en ovärderlig kraft i ens liv? Vi skrev roliga texter om ämnen som barfota, avgaser och Nordsjön - ja det gick riktigt bra men vi sjöng desto sämre - vi skyller på basisten....
Regnet har öst en del och då har det blivit papperstid - nu börjar siffrorna stå på rad coh det känns så bra. Det kommer en del besökare, lite släkt och gamla vänner, det är alltid lika kul även om det hissnar i magen då man kommer på hur tomt det är i efterrättsbuffén. Men självplock på jordgubbar är ingen dålig efterrätt. Det blir korta möten kring våra liv och deras - det är en bra perspektivbild man får på sitt eget när man ska svara på frågor om hur det går och är. Jag märker var det svajar och var det vackra och goda finns.
Idag plockade jag blåbär med två oerhört fascinerade och entusiastiska skåningar - hela dan var en övning i hur vi skulle kunna exploatera vår turistattraktion: bostuga med kokkaffe, blåbärshygge, bäckbad och pannkaka över öppen eld. ja så mycket beröm har jag aldrig fått för en middag ( bestod av två små pannkakor med färska blåbär och socker, källvatten till). Mitt i allt beröm ringde min lagårdsälskling, jag hade inte stängt dörren för korna så de var inne och trampade på hans nysopade gångar redan vid 13-tiden. vad han sa är ej citerbart men beröm var det inte!
Sånt är livet - nu åker vi på semester med tvålkoppen ( tält på en släpvagn). Vi testade ett dygn i söndags men då med bara bakluckesovning - Jämtland visade sin kallaste sommarsida men en rolig teater med min favoritgrupp Garvsyra. de spelade på det ljuvliga Jamtli.

måndag 13 juli 2009

Sommarens tomma tankar

Hur mycket tomt får man tänka på en dag? Det är väl detta som är ledighet - att inte behöva planera och tänka, knappt skriva som synes. Men vissa undantag görs: fakturor och sångtexter.
Vi var på 50-årskalas och fick njuta av mycket härlig musik och människor som vågade bjuda på sig själv i ett underbart självförtroende. Tänk er en flintskallig 50-årig man som sjunger hyllningssång falskt och i otakt, foten höll en och lilla cymbalen en. Otroligt, inte ens jag klarar det. Jag höll inte tal, vi bara skojade med limerickar och koskämt. Det är det mest uppskattade man gör i livet - att skriva en text om en annan människas liv. Lars Åhsgren är urolog på Sundsvalls sjukhus; han sa att det finns inget som betyder så mycket för en god arbetsmiljö på en arbetsplats som att man har roliga fester och skriver sånger till den som fyller jämt! Arbetsmiljöverket har inte hört det för det står inget i Arbetsmiljölagen om det.
... men det är ett 40-årskalas på lördag också - vad ska vi då dra till med? Det gäller att zooma in personen, välja en bra låt, ta fram texten på den - då är halva jobbet gjort.
Limerick om Ulf Wickberg?
En musiklärare med tjänst på Vallen
Han hade ju rytmen i skallen
Han trumma och slog
Så flugorna dog
Men surret blev kvar inne i skallen

onsdag 8 juli 2009

ekologiskt har sitt pris

Vet ni varför ekologiskt odlat har ett högre pris? Min rygg och mina höftkulor kan vittna och glöm aldrig det, någon har krökt rygg både en och två gånger för din tomat. Idag var det högtryck på rensning, på morgonen fastnade jag med stövlarna och blev lerig som ett barn i en vattenpöl men vind och torra solstrålar gjorde underverk under dagen. Frampå eftermiddagen var Arne ledig från mjölkningen och hjälpte mig att hästhacka jordgubbslandet, fast utan häst denna gång. Vår gamla och lilla traktor är underbart smidig och inte rädd för nåt, lättkörd utan elektronik. Sen halmade vi hela landet som i trance och belöningen var synen där man mest fick lust att lägga sig att sova mitt i härligheten. Blir det bara värme så ska jordgubbssylten vara i hamn. Än så länge okynnesäter vi allt som blir rött - men en sån njutning det är.
Mitt beting nu är två morotsrader per dag - men regnet verkar komma och befria mej, äntligen lite innetjänst. Kanske till och med en stadsresa - men jag var ju nyss i Stockholm - men det räknas inte, inte ett ärende blev uträttat då. Kvällen avslutades med en nattvandring till den boförde sonen som var utan hygienartiklar på tredje dagen. Ensam på kvällen i skogen - jag såg björn och faror överallt - jag sjöng rätt högt ska jag säga: "Min hjälp kommer från Herren, som har skapat himmel och jord" - jag klarade det!

måndag 6 juli 2009

Boan och stugan

Idag har Nils bofört sig - det betyder att man flyttar till fäboden ca 7 km bort, och bosätter sig där några dagar. Med sig fick han fem kvigor och en inkomplett matsäck, han ska få påfyllning imorgon bitti när jag drar dit i morgonstund med en lista; spade, salt, saltsten, jordgubbar, lie och ägg. Livet är enkelt i boan och när jag kommer dit så minns jag just barndomens semester som bestod av en vecka med farmor i boan. Det var på 60-talet! Det var ett säreget äventyr, man gjorde lite vad man ville i skogen, det kom besök på kvällen och jag minns mest att vi åt pannkaka med smultron på. Efter några dagar blev farmor rätt less på både det primitiva och oss ungar som skrattade och levde mer än hon var van. Vi var inte heller så idoga bärplockare som hon önskade. När vi kom hem var allt liksom nytt, vinbärsbuskarna hade mognat och det var väldigt skönt med egen säng.
Maken och jag for till lilla stugan vid ån i gårkväll för att sova ledigt, och det påminner om boan i det att man måste röja ut efter smådjuren innan avkoppling är aktuell. Dessutom hade bina byggt sig ett bo i det lilla dasset. Stugan vid ån - Den lånas gärna ut - vi ska fixa bina, jag lovar.
Hemma här är det nu hög tid för första ogräsracet - nu måste jag ligga på knä och rensa fram det sådda. Och tänk att jag tycker det är stor njutning - får sån mani att jag knappt tar en kopp kaffe, det vill inte säga lite. Jordgubbarna mognar med hög hastighet nu - så kommer ni förbi så får ni smaka, De är helt underbara.

fredag 3 juli 2009

Hemma igen

Att komma hem - bara fyra dagar har jag varit borta - är ljuvligt. Allt som man med varsamt öga ser igen, både människor och saker och blommor. Fyra dagar med ständiga transporter och påhitt är en härlig avkoppling även om man inte sover igen sånt man inte sovit. (men jag tror inte att på det är möjligt att "sova igen"). Stockholm är en vacker stad men nära 30 graders värme gör den lite svårtillgänglig. Jag drabbas av storstadstempo och tidtabellsmani - men vi hann mycket och de båda trettonåringarna har använt sina geografi- och mattekunskaper på turistnäring och lokaltrafik. Skansen och Rosendahl var båda en upplevelse av kontakt - man pratade runt med okända människor - alla var där i ett samförstånd. På Rosendahl träffade jag en kvinna som delade min fascination för kålplant och blomprakt, vi hade sällskap i en timme och hann prata om liv och bakgrund. På hennes blogg fanns jag med samma dag - fast hon skrev på grekiska. Min nästan-svärson-Tony fann på råd - på youtube fanns en översättningshjälp som översatte den direkt (youtube Babel) - fiffigt va? Ni ska få adressen med vackra Sthlm-bilder: http://simela.wordpress.com/2009/06/30/strandvagen/ - men som sagt på grekiska.
Efter Stockholm fick jag komma till Skärplinge och Anna-Karins och Tonys nya lya, stort och fint. Det är märkligt att besöka egna barn och inse att de klarar sig en hel sommar utan mej. Lilla A-K står där och är redig med campande turister, tänker strategi och marknadsföring, genomskådar arbetsledning och mors motiv med samma skärpa. Det gick tydligen inte så tokigt med godnattsagorna och Furuviksbesöken! De bär frukt - orättvist att säga annat. TAck för senast min vän! Min nästan-velagsmor Kerstin ansvarade för att jag fick se Upplands sevärdheter och småvägar och insideinformation om folk och hus- tack för det!
Imorgon är det Högsjödagen - en del av Kodur ska spexa lite och sen ska vi njuta av en parsemester, maken och jag. Jag har bara att mjölka i morgonbitti och det ska väl en kropp som fått sova på varma klippor i två dagar klara av.

måndag 29 juni 2009

Den vita piskan har regerat

Vi kör ensilage - det uttalas som Lars på slutet så William tyckte att man skulle byta ut det fina Edvin de bestämt att lillebror skulle heta -till EnsiLars. Prata om nytänkande! En annan följd av denna skördemetod är att nerverna är på helspänn, allt ska klaffa från 06.00 till 00.30 och då är det damernas del att mjölka och ha fika och mat på de mest obestämda tider. Jag förstår varför statarkvinnorna benämnde arbetet med den vita piskan - det är ständigt återkommande och obevekligt noga med tiderna annars krånglar dessa fina damer. De tål knappt en främmande röst i lagårn, än mindre en papperslapp som ligger där de ska gå. Ett ¨dåligt bete eller en vattenläcka - då minskar de resolut på mjölkflödet. så det gäller att hålla sig väl med dem. Då är de trevliga, tunga och varma men långsamma och värmetrötta dessa dagar. Den flock som man för en månad sen fick mota med våld för att de inte skulle spränga dörren, de får man nu vädja till att komma in och inta sina platser. Nu hittar de själv, nästan, och man känner sig som en cirkusdomptör, ni skulle se.

När jag nu fått ordning på boendet (välkommen till sommarstuganm, det är så mysigt och somrigt) så tar jag ledigt och flyr fältet trots att det är hökörning på gång. då gäller i vanliga fall samma rutin som ovan, men nu far jag i alla fall. Den giltiga orsaken är att jag ska sällskapa med mor och far som ska till Skåne på konfirmation, halva vägen ska jag va med, sen tar SJ`s fantastiska ledsagarservice vid. De är ena tuffingar som efter en diger övertalningsprocess nu ger sig iväg på semester. De kanske blir trötta men är det farligt? Det jag säkert vet är att en resa alltid ger en ny livsnjutning och det är dubbelt så kul att vara hemma sen och där är vi överens.Ni håller tummarna att SJ inte har nån busstransportsträcka eller fel på klimatanläggningen just i morgon - vädjan eller order, ni får välja själva´, TACK!

När jag vinkat av dem så ska Mattias, Sam och jag göra Stockholm. Sam ska rädda mej från att sällskapa med en trettonåring i berg- och dalbana eller fritt fall. Kanske kan jag smita iväg till Rosendahls trädgård eller till Allsång på Skansen?

tisdag 23 juni 2009

Regina Spector

Lyssna på en underbar låt.http://bump.blogg.se/2009/june/utkast-2.html se under fliken Regina Spector Nobody laugh

Brölloppsdag igen

Den 29:e brölloppsdan skulle vi fira men det kom av sig bland allt annat av släkt- och folksamling. Vi är inget vidare på mysiga restaurangbesök, hotellsviter eller rosenbuketter varken maken eller jag - kommer på mig med att inte vara särskilt jämlik här. Nog är det väl maken som ska boka bord och inhandla rosorna? men ändå, vi firar på vårt eget sätt, det är liksom en glädje att minnas den första tiden av förälskelse och total inskolning på varandra. men alla dessa år (30 har vi varit ihop) vart tog de vägen i all brådska och vardagsliv? Men nog har kramarna och skratten burit oss genom trötthet och idéförverkligande. Ingrid Sjöstrand skrev: kärleken är som en stormvält tall där det skira, gröna gräset gror efter stormen. Det ska sås om och sås om och sås om. Vackert - eller hur? På vårt bröllop lästes en dikt, en av de få saker jag minns, där Kicki-vännen klokt citerade: Livet är inte att ha ordning i lådorna och skåpen, nej livet är pulsar som bränner. Syster Lena tyckte inte om den men jag håller nog med. Men ändå är det just nu vad jag håller på med - försöka ordna till i lådor och skåp, högar och påsar som rymmer allsköns saker man inte visste sig äga. Detta görs som om det gällde livet - så konsekvent är jag inte. Syster Inger, den ängeln, kom till undsättning idag så: Kanske, kanske kan vi flytta ut i sommarstugan i morgon - 10 meter i sydvästlig riktning. Så ordnade bondefamiljen förr i tiden till semester och omväxling från det vardagliga och vi fortsätter den traditionen. Där i bagarstugan med flera små rum omkring är det svalt och tyst, enkelt och lättsamt och nära till utelivet och humlorna. Då är sommaren här på riktigt!

måndag 22 juni 2009

Det till synse värdelösa

Jag säger bara det - släng inget till synes värdelöst- Man vet aldrig, tro mej, det kan komma till användning, eller det kan vara alldeles genialt, det ser bara värdelöst ut. Midsommarhelgen blev fin om än alldeles väldigt tröttsam av allt anordnande och tänkande, kroppen trött av bärande och småspring. Det var dessutom kallt i Sättnaån när vi plockade bollar efter bollracet - jag höll också på att inför en stor publik och med finklänningen på lägga mig i strömmen i jakt på en dyrbar boll. Vill du se bilder på evenemanget? Gå in på www.kovlandsif.se och kolla.
Dan efter allt trevligt är jag lite grinig och lättantändlig - i ett försök att rädda mysfaktorn i det egna hemmet skulle jag ge björkarna sina snygga gröna vaser - men de var försvunna - slängda... Men såg ni då inte att dessa avklippta, gröna pet-flaskor är mina midsommarvaser till björkarna. obegripligt. När barnen var små var morfar deras fiende när det gällde den perfekta pinnen/ geväret som morfar bara såg som en bra vedpinne som han raskt delade i två delar och slängde in i elden under grispärkoket. obegripligt för en femåring. Idag när jag satt plant ur växthuset till rabatterna har jag tillverkat ett genialiskt vattningshjälpmedel - till synes skräp som en sirapsflaska och en sönderklippt slang. Den gäller det att gömma för den slängsugne - ingen nämnd och ingen glömd.
Vi kör ensilage nu - nerverna på helspänn för att maskinerna ska hålla och regnet inte vara alls så rikligt som idag - det som vi längtat efter annars. Men ska vinterns foder bli bra så att mjölken blir god och rikligt så ska ni hålla tummarna för att kolvar och kablar håller och att molnen håller tätt. TACk ska ni ha för hjälpen!

torsdag 18 juni 2009

Väderleksrapporten är det bästa Tv-programmet

Oh vad jag stirrar på vädret nästan det enda tv-program jag verkligen prioriterar. Inför morgondagen är det jätteviktigt för nerver och tältresning att man anar vad molnen tänker ha för sig. men nu ser det lugnt ut egentligen ett perfekt evenemangsväder för inget kan dra åt annat håll, badstranden är inte att tänka på och det är för kallt att sitta still i den egna bersån hela dan.
tio i tio på kvällen och vid åttatiden på morgonen går sjörapporten på P1. En entonig röst börjar längst upp på Västkusten och slutar i Haparanda. Då kan jag följa hela Sveriges kust, tänka vilka som bor här och där, undra hur de har det och vad de gör just nu. Det är som en omfamning av vårt land och alla som jag någon gång varit med, en del av dom har jag tyckt alldeles väldigt bra om fast vi nu har sporadiskt eller ingen kontakt. Men värmen och samhörigheten finns kvar över tid - visst är det så? "En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dej" sjöng Ledin - inte så tokigt tänkt och känt. Vi möts i sjörapporten - Stellas pappa, husmor från Strömstad, Tomas med skrattet i Småland, Bekken. Men det blir lite orättvist mot inlandet, värmlänningarna kommer ju aldrig på tal - jag får ta dom på nåt annat sätt. sov gott - glad midsommar - dröm ljust och ljuvt,

onsdag 17 juni 2009

Sommarlov i långa och många veckor

Nu har jag sommarlov - vi får se om det innebär total bloggtorka eller om jag kommer att få överenergi så jag blir som min favorit Mymlan - hon skriver jämt och länkar och twittrar och är uppdaterad så man känner sig som en sten i tanke och rörlighet. När jag stängde dörren och gick till bilen så liksom försvann Komvux och alla och allt som varit så centralt i nästan nio månader nu. Tomt men det ska bli skönt - nu är det midsommarfirande i Ånäsparken som står för dörren. Idag köpte jag vinster på clas Ohlsson och Ikea - det såg nog inte klokt ut när någon i rasande fart köper grill, stolar, väskor och kortlek.
Jag är en stor älskare av offentliga kulturyttringar - leve stora folksamlingar med kaffeservering och lokala förmågor - det slår alltid en stor och fin konsert för att inte tala om Tv-program med allsång och kaffe. Löv, brickor och lotter, skyltar och bollar, kakfrossa och fiskdamm, det är ett stort jobb att ta emot 1500 pers på fyra timmar. Men på fjärde året börjar fröken Eva-lena och jag få rutin. Välkommen till ånäsparken är morgondagens jobb. Dessvärre får det till följd att jag inte kan åka till Skattungbyn och hämta M som är på läger och sjunger halsen sårig. Det kanske sätter djupa och bittra spår i hans barnasjäl - mor kom inte, åtminstone känns det så när jag försöker räckar till för allt - men Kalle som är 26 år måste också få lite uppmärksamhet, ordförande i idrottsföreningen som han är. Det får jag vara nöjd med ändå.

tisdag 16 juni 2009

Jag visste att det inte skulle gå

Jag visste det redan då, den 21 mars 1982, när vi stod där utanför Östra sjukhuset i Göteborg och skulle ta bussen hem från BB med vår nyfödde Kalle. Det kändes in i märgen - jag kommer inte att klara av att skydda honom från allt svårt som kan möta honom. Att de släppte ut oss, vi ovana och osäkra föräldrar kändes oerhört. Hur skulle vi klara detta? Vi har försökt! Med AD-droppar, frukost och saga på kvällen, semester med glass och Furuviksbesök, fotbollsskor och liftkort. Men ändå skulle han idag behöva uppleva att ta rätt på två sönderslagna kroppar ur ett kraschat flygplan. Jag visste att jag inte skulle kunna skydda honom!
men Kalle gav mig ändå hopp att en del av det vi givit honom i alla fall var till hjälp. Så här skrev han inatt till mej "Ibland är kontraserna stora. Igår njöt jag i kyrkan med Elvislåtarna och de bångstyriga ungarna. Sällan har jag varit så tacksam för ett besök i kyrkan som jag är idag över att jag var där igår."
Vi sänder ikväll våra tankar till den familj i Schweiz som får tillbaka sina anhöriga i en kista istället för i en omfamning. Måtte den som faller med varje sparv som faller från himlen också vara med dem i sorg och förtvivlan. Deras mamma visste det också, det är livsfarligt att leva och vi kan bara våndas över farorna och glädjas över det oerhörda liv vi fått.

söndag 14 juni 2009

Allena är härligt att va - men ensamheten...

En dikt från förr lät så här
Allena är härligt att va, då gör man vad man vill
Det är ensamheten som inte är bra
Ensamhet är att inte ha nåt att längta till
Igår fick jag hjälp på bred front och då viker ensmhetströttheten för ny entusiasm. Att känna att det är nån mer som drar åt samma håll. En klippte gräs, vi var tre som turades om att dra den geniala radhackan ( men så mycket kraft den tar av ens överarmar!) och jag röjde som en furie bland jordgubbsplanten, de 180 som står på rad med tidningspapper runt rötterna. Den elaka stingflyn hotade jordgubbskarten så vi täckte med fiberväv så långt den räckte. Mattias hade svårt med motivationen men med dragracing i sikte så gick det men med stort frågetecken över motivet "varför gör jag det här - jag äter väl inte jordgubbar". Mor Maja stödde sig på husväggen och rensade upp den stora rabatten, där kan vi tala om en som är genuint intresserad. Nu väntar dahliorna och lobelior på att planteras. Sen kom regnet och det räddar det mesta av vår växtlighet, både den vi är ekonomiskt beroende av och den mer lustbetonade. Ikväll gick jag allena ut och kände på jorden - den är genomblöt och gungar under fötterna. Nu kan jag längta efter de första stråna som snart kommer upp för än syns bara löken. Imorgon ska morötterna titta upp enligt all erfarenhet.

torsdag 11 juni 2009

Beskeden duggar tätt

Denna vecka tackar jag för Edvin Bror Anders som kom till byn. Jenny och Roger tog emot - det gjorde ont när 4,5 kg människa ivrar sig ut i en välkomnande värld.

Tackar också för min väns berättelse om hur hennes underbara mamma Barbro fick sluta sitt liv med att vara nöjd med att höra döttrarna lösa korsord varvat med att uttrycka sina sista önskningar. "jag hör er nog" sa hon när de trodde att hon var borom kontakt. Sen fick vi följa byns goda minne till sista vilan - Göte som visste hur alla gamla stigar gick, vem som var släkt med vem och som bistod byns barrn sen 40 år med ASFALT - en hel välsopad gård där man fick cykla. På senare år med hjälmtvång.

Att samma dag möta tvillingstudenterna Öhlen var en kontrast och en påminnelse om senapskornet - min minnesbild av de två när de fötts var två krakar som man knappt trodde skulle överleva sommaren. Nu stod de där och jublade och såg underbara ut. OJ, OJ, Oj var temat för mitt tal till dem - ett ord kan sägas på många sätt. Då med ömkan och rädsla men nu med förundran. Troligen kommer vi att få följa dem med samma ord - en växlan mellan våra utrop för vad livet ger och ställer oss inför.

Sista tacket på grund av följande artikel som jag länkar till - jag gråter av glädje över kusinen Anjas mod och glädjeyttring. http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4685699

onsdag 10 juni 2009

Trött och trött precis vid mållinjen

Tänk att kraften räcker precis till målsnöret - bara det blir fredageftermiddag eller tisdag eller efter midsommarafton, då ska jag vila och gå barfota och måste äntligen gå till ån och sitta i röda stolen och, och, och. Medan jag planerar för vilan står den vita syrén och blommar och doftar. Just i morgon bitti ska jag ta en stund lugn och dricka te vid dess stam. Att vila mitt i och inte sen, det är en konst som hjärtat kan och kan lära mej.
Det kom lite regn idag- kanske sådden då kommer upp. Imorgon kväll, efter tvillingarna Öhlens studentkalas, är det dags för flamning med gasoltuben. En viktig och alldeles tidsbestämd ogräsbekämpning. på lördag har troligen moroten kommit upp och då är det försent. Gasollågan flammar bort det pyttesmåa ogräset så att när moroten sticker upp så är den ensam på banan till ogräset hämtat sig. Otroligt epokgörande förstprång.

söndag 7 juni 2009

Säg inget till min pappa

Om jag får be mina läsare om en tjänst så är det att ni inte behöver tipsa min pappa om denna blogg. I Gårdtjärn ( och säkert överallt annars också) finns det många ord för att tala. Alla benämningar innehåller också en värdering av det sagda, typ skvaller är mer negativt än informera. Kallprata, tokprata, surrn, ackedera, pjallra och en rad andra ( kommer ni på fler?). Detta skulle gå under rubriceringen "pjaller" och det är synonymt med det som ett barn säger när man är ute och går dvs lite osammanhängande och yrt prat som, om man är välvilligt inställd till barnet, är mycket gulligt och intrressant annars ( om det är annans barn) avfärdas ungefär som vindens sus.

Man skulle inte göra saker i onödan. Inte gå bort och kallprata mitt på vardan, inte pjallra vid matbordet när de vuxna skulle höras och prata, inte jaga en fotboll när det fanns arbete att utföra för samma energiåtgång, inte åka till stan utan viktiga och snabba ärenden. Det sitter i kan man säga. Och jag är fortfarande rätt känslig för pappas beröm eller underkännande - eller rättare sagt jag bryr mig inte om det för att jag är vuxen och bestämmer själv, men ändå sitter det där; vad skulle pappa säga om han såg det här?
Det värsta är att jag ofta har fel om min pappa - han är visserligen konservativ men uppskattar och berömmer mycket av det som jag tror han ska underkänna. Så varför inte - visa pappa min blogg! Men jag gör det inte.....( Vi gjorde turen igår kväll - de små gröna stråna har kommit upp på varenda åker. Den fascinationen som han visade då kan aldrig nåt på Internet slå, jag lovar)

lördag 6 juni 2009

Nu har jag sått

Det är en härlig känsla av tro, hopp och kärlek; att ha sått dessa små frön i jorden, gett dem lite vatten och plattat till. Jesus sa att om er tro är som ett senapskorn så kan ni förflytta berg - och det gäller inte specifikt tro på Gud, Jesus, nej allt vi satsar och vågar tro på, det behövs inte mycket men ändå just det, lite vansinnig övertygelse så att vi tippar över åt "det är möjligt, det kan gå" (citat Sonnevi). kålrotsfrö och malvafrö är årets minsta sådd, bönor den allra största. Landet är för stort redan nu ( det är lite farligt att ha en stark och bred traktor som fräser landyta åt en) och då är ändå inte kålplant och solrosorna riktigt nere än. Men det är som senapskornet - jag tror just nu att i år ska jag hinna med, inte tappa greppet om ogräs och skördetid; jag minns bara hur härligt det är att plocka ringblommor i massor och äta sig mätt av ärter och jordbubbar. När allt är klart frampå dagen ska jag bära dit STOLEN och sittunderlaget. Sommarmärket nr 2 och kalvarna i hagen bredvid följer storögt mina göranden. En ko kan stirra ogenerat men det känns gott att de står där och ser.

torsdag 4 juni 2009

Se här vilka som sätter spår

http://www.magentanews.com/cache.asp?n=6277276 - gå in och titta på ST:s filmklipp

Mari i kodur är en eldsjäl i detta projekt. Allt tokigt material som blir över vill de ha till det nya återvinningslagret som hon håller på att bygga upp, på Västermalms skola- typ ska det vara. Krollsprint, spännpapper, skyltar, rester av karton och bräder - det finns ingen gräns för vad ett barn kan se i det till synes hopplösa och bortkastade.
Det finns ju en del vuxna som är bra på det - leve dom. Mari, Eva Friberg-Holmgren och Ingrid Skoglund är goda tips vad man kan göra av nåt skrotigt och sönderrivet. Själv ser jag möjligheten men förmår inte göra nåt vackert och bra av det.... men jag sparar det ifall att. en gammal kökslåda från mitt barndoms kök, en trasig tavelram från farmors, mina storasystrars ylletröja från 1961, golvbräderna från undergolvet i brystuga - man vet aldrig.

onsdag 3 juni 2009

Moliere på Ållateaterns vis

Ikväll fick jag vara med på en magisk föreställning, Den inbillade sjuke av Moliere i Ållateaterns tappning. Det har sin historia att jag finner den magisk för jag har i Stanleys vardagsrapporter följt hur de arbetat sig in i 1600-talets Frankrike och teaterformen Comedia delArte. De spridda delar, ibland obegrípliga för både S och mej, sattes ikväll ihop till en helhet. Egenkärlek, girighet, beslutsamhet och vänskap vinner ett kärlekens pris till sist och det hela slutar med en ljus och jublande final. Ni som finns i närheten - gå dit och se den!!!!! Skratt och gråt utlovas och dessutom stora bitar av skönhet, sinnesupplevelser och fantasibeundran.
En särskild rad ska ägnas åt Stanleys sång - den är inte lik någon annans och den får en att ana att det finns många dimensioner kvar att uppleva. Det är som att hans allra bästa språkuttryck här får blomma i sin fullhet och då når han längre än ord och andra märkvärdigheter gör.

Mina elever har nu gått på sommarlov (lätta puh hörs här) och innan vi skildes åt fick jag både knytkalas, vackra ord och present. Innan dan var slut så fick jag också se Christers 34-åriga komvuxgärning ända i en succeartad sorti. Sen fick jag en vacker pelargon - vilket jobb jag har!
Det där med fattigdomen blir en annan dag. Nu ska jag sova så jag kan göra rätt för lönen i morgon också.

tisdag 2 juni 2009

Vårruset är en fröjd

Ikväll var vi 6000 som sprang/gick Vårruset. En del var ute för första gången medan andra sprang på lätta ben och gick hem när vi andra kom i mål. Kul med en sådan manifestation för hälsa och friluftsliv. Det blåste grått och kallt kring festplatsen när vi picnicade efteråt.

Kontrasten är stor när jag läser om fattigdomen på dagens Arena http://www.dagensarena.se/text/2009/06/vaga-tala-om-fattigdom- Björn Elmbrand pekar på hur de redan fattiga drabbas av krisen än värre och hur världens rika har nog med sina krispaket. Är det kanske så att för oss är det en repa i lacken medans deras hus krackelerar. När vi gifte oss för snart 29 år sen fick vi ett brev med citat ur Ökenbrevet av Göran Thunström (jättebra bok): Det är Johannes som säger till Jesus: Om sammanhangen ska du tala. Jag tänker att det var kloka ord, inte vet jag om jag lytt rådet men jag känner verkligen behov av att nån kunde förklara sammanhanget: vart tog pengarna vägen, vem blev rik på krisen, börsuppgången, och hur blir det för de allra fattigaste när deras regering får order från Världsbanken att de ska spara i vård och omsorg? Har Sveriges regering fått samma order? Vad är nödvändigt och vad kan vi skrota som onödigt? Ska vi ha blommor på torget eller utepromenad för de äldre, badhus eller fler lärare i klassrummet? Vårruset eller 180 kr till Diakonia? Kan jag se sammanhang och mening och välja? Rätt?
Det var härligt just idag och nu och för mej att njuta av gemenskap och kroppens gensvar. Imorgon ska jag fundera mer på allt det andra.

måndag 1 juni 2009

Om potatis kunde tala

Idag satte vi ett rekordlitet pärland. Ett moget beslut efter några års mindre goda skördar, läs pappa har inte skött sig som tidigare och "de stackare som många sysslor haver" (citat F Sven)har inte ro och tro för att päralning skulle vara viktigare än, ja vadå?
En del av de pärer som sattes i jorden var de som hackades upp för en vecka sen, se tidigare blogg. "vad skulle vi upp o göra" hördes de viska. Operation dagsverke och andra omfördelningar av resureser gjorde att företaget idag sysselsatte Sofia, Olle, Albin, Sam, Mattias, Sef som utförde praktisk matematik. Dessutom stammisarna. Devisen håller - detta företag är sällan lönsamt men sällsamt trivsamt. Glöm allt annat jag sagt och suckat om....
När jag sent omsider skulle så morotsfrö, ringblommor och sättlök på det som var kvar efter pärsättarens framfart så var min såmaskin utlånad till Lidens morotskung. Om han inte vore så charmig skulle jag strypa honom, den gode Ö. Fördelen var att jag fick testa utrustning och vadmuskler inför morgondagens rusande efter en picnic på sjukhusets gröna gräs. vi ses!

lördag 30 maj 2009

Uteliv och träningsvärk

Vi fick riktigt utbildningsväder på utelivsdygnet. vi var 45 i början och runt 25 under natten. Indalsälven drog ned temperaturen till 2 grader, det är kallt om man ligger still och har en medelmåttig sovsäck. Under dagens byggnation och lekar blåste det friskt kring öronen men vi fick verkligen lön för mödan när torsdagsmorgonen bjöd oss solsken, kallt men uppfriskande badvatten och den mjuka känslan när man vaknar tillsammans. man lär känna varandra på ett helt nytt sätt då när man ses över morgonkaffe och havregrynskastrullen. Jag har tidigare mest sovit ute med scouter och ofta fått leda och fördela arbetet rätt handfast. Med vuxna blir det annorlunda minsann, det jag sa blev gjort, de sjunger andra sånger kring lägerelden, vi klarade tidsschemat med glans och min glädje var stor när vi avslutade dygnet på ett himmelskt Smackgrund. Sommaren har kommit, ingen tvekan. Jag har träningsvärk i händerna - troligen av kniv och yxa-hanteringen och en del bärande.
Idag såddes det sista kornet - nu har maken lovat att vi ska ses igen. Vi smygstartade igår kväll med att åka och bese de nysådda åkrarna. 13-åringen tackade nej till det äventyret men det såg bra ut, de släta och fina åkrarna. Några centimeter under jorden ligger det; i väntan på solens kyss och att fukten i jorden ska putta igång det till synes livlösa kornet. Om en vecka ska vi fara samma tur och då bör det synas små gröna strån, riktigt spännande ska det bli.

måndag 25 maj 2009

Risken att blogga

När jag mjölkar får man inte ha hörlurar för då hör man inte när det händer nåt med maskiner och kosparkar men när jag kommit till disken på söndagem är det lagom dags för filosofiska rummet eller teologiska rummet - varannan söndag tar dom en med på stillsamma och omständiga funderingar, långt från Rix-folket som skrattar i mun på varandra och tramspratar.
Igår pratade de om nymodigheter som blogg, face-book och Twitter som jag inte ens vet vad det är. Men en sa att risken med att blogga är att man skriver av sig dagligen och ofta så då blir det aldrig tid och koncentration till en roman. Så nu vet ni det - Anders Mattsson hade fel. Han var svensklärare på Hedbergska, uppmuntrade stort mitt skrivande och sa inför hela klassen att jag skulle bli författare. Men det var på den tiden och inte kunde han ana att jag skulle ägna livet åt att skriva protokoll, barnnotiser i skåpet och så nu - reflektion över en vardag i form av bloggande. Tålamod till en roman har jag inte -men kanske ska boken om Majas händer bli av. Eller historiken om Gårdtjärnsbyn - det bestämde vi igår när Sättna Hembygdsförening fick liv igen efter flera års träda och vila. Jag sa nej till att vara med i styrelsen - hörde ni, jag sa nej. Men i forskar/skrivargruppen kan jag väl va med lite sådär trots bloggen. Jag tar risken.

söndag 24 maj 2009

Bara två veckor kvar

Idag är det två veckor till valdagen - och jag som knappt hade fattat att det var nu, denna vår! Pappa är 92 år och oroar sig för att han inte vet vad det handlar om. Jag kunde inte hjälpa till - men att han ska rösta är tveklöst. Jag tar hans exempel - jag måste nu se till att lyssna. för EU-valet är troligen lika viktigt som ridsdagsvalet - eller kanske ännu viktigare?
Låt oss fira demokratins triumf, göra tårta och klä oss fina. vi måste minnas att det minsann inte är självklart med fria val, röstlokaler utan vakter och valkampanjer utan hot och våld.
Mer näraliggande är väderleksprognosen för veckan som kommer - vi ska sova ute onsdag till torsdag - och nog finns det både dåliga väder och dåliga kläder. Men vi håller tummarna.

lördag 23 maj 2009

Bruksanvisning ifall att

Inte för att jag misstror er mina bloggläsare - men på den sista bilden i förra inlägget kan man klicka på pilen ner till vänster på bilden så rör den sig - jaså det hade du redan gjort? Jamen dåså - sov gott och tack för idag. Till och med kvällen är underbar - det är ljust så det värker. En dikt kanske på kvällskvisten. Jag kom ihåg den när vi var på gökotta vid Prästtjärn i torsdags. När Lars Huss bad Fader vå så gol göken gol precis vid "och den helige Ande". För att påminna oss och väcka oss, leka med vår förundran.
Dikt: Nu sjunger fåglarna, hurra och vi förundras över ljuden Men om vi visste vad fågeln sa skulle sången vara barnförbjuden.

Kosläpp - äntligen sommar



I dag blev det kosläpp på den perfekta dagen även om endast ett av de fem barnen var hemma. Mor och Far är säkra på att vara på plats och upplevde sitt 93:e respektive 92:a kosläpp. Pappa säger samma replik varje år: vore det inte bättre att ni sådde klart först. Mamma hon skrattar och trivs i stora sällskap och ser jobbet bakom både nyryktade kor och kaffekokningen. Trevligt och somrigt blev det, vi var 36 barn och vuxna som njöt i solen och duckade undan regndropparna.



(Följden av att barnen inte var hemma blev att jag inte hade någon att be om ärenden - då var jag klar med kaffekoppar, duk och tårta trekvart före utsatt tid - de ni, till barnen ska sägas att det inte alls betyder att ni ska slippa order/böner/ smickrande vädjanden à "du som är praktisk kan väl". nej, nej - men det blir en massa överkurs som man inte hinner, typ nattodag-blad på tårtan, sista-minutendammsugning och sånt. Ingen märkte skillnaden, tro mej )

Detta är en fantastisk kroppskonst, ser ni hur 600 kg ko kastar sig med sina smala ben nerför backen. Hon har stått stilla på en plats sen i mitten av oktober. Kvällsmjölkningen blev ingen hit - de bara suckar och ligger, juvren är tomma som före sinläggningen och imorgon bitti har de träningsvärk som efter vårruset - och det är ju det som det är. Nu börjar sommaren på gården. På torsdag ska det komma en värstingmaskin och så ett antal fotbollsplaner/hektar med korn. Efter det kan man försiktigt börja kräva respekt för mattider och socialt umgänge igen. Tills det är dags för ensilagekörningen.
Vill ni se en annan ko? Här kommer en MOV - om det funkar:

Denna ko är utsmiten från Östlings robotladugård i Rösåsen
( ur Valborgsspex 09 Kris på Halfdans vis)

måndag 18 maj 2009

Helgens summering

Det blev både historisk kavalkad och ett fantastiskt jubileum där på Viljan i lördags. Jag är stolt så det ryker om mej över vad mina arvingar ideat fram för att skoja och fira att ca 16 år gått. En del gamlingar kom det också, vi drack kaffe och stirrade på videos från ett antal luciafiranden, vårkonserter, invigninstrummandet och utflyktsfilmer. Tänk va mycket kul vi haft där, säger jag igen. Arbetsplikt och styrelsemöten, traktorutfärder och städlördagar - vi känner varandra rätt väl vi som var gemensamma kring våra barns liv där. TAck till personalen som med sina kroppar och själar gjort allt för att 5 år av barnens liv skulle bli lyckliga och lärorika.


Helgen rymde också potatisupptagning modell mindre, hårt som asfalt, kanske just därför hade de klarat sig där nere i jorden trots att tjälen måste varit nära och skotrarna tryckt på ovanifrån.



Sen hände det som gör att jag ångrar att jag är delägare i kor och höns; de kan dö trots att det varken är dags eller nödvändigt. 245 Brunros kunde inte kalva ut sin lovande avkomma och då hjälpte inte ens 25 års veterinärerfarenhet. En romantisk förhoppning om en övernattning i vindskyddet i Prästtjärn grusades längs med tröskgaragegolvet och det hela förvandlades till en riktigt trist lördagskväll. (tur att det var melodifestival - bättre än sitt rykte. Man får ju en rejäl guidning i nutida europeiskt tänkande och tyckande) . 245 Brunros skulle varit med på lördag och hoppa så där osannolikt smidigt som 600 kg brun ko kan när de längtar ut till gröngräset. En sån här gång hjälper det att nynna ur Tröstvals för bondånger: Jag tror det är sanning det där man har sagt Att varenda gång som en ko går till slakt Finns det en himmel för dom ovan där Där det mesta är bra mycket bättre än här. För däruppe är sommaren evig Där finns allting en ko nånsin kan önska sej Himmelska ängder och kosopp i mängder Och vallar med klöver och med timotej. Men de andra, 264 Rosa och 280 Krusa ska ut på lördag och vi sitter i tårtkalaset vid Västerladans södervägg och njuter. Då är det plötsligt värt allt att ha 34 mjölkkor och 33 höns i sin ägo. Kommer ni? vid 12-tiden? Välkommen!

fredag 15 maj 2009

Vem lovade att jag skulle göra en historisk kavalkad

Viljan är vårt kooperativa dagis, förlåt förskola, som vi drog igång 1993. Nu är det jubileum och vi ska fira det imorgon. Det historiska perspektivet tog jag på mig ( och en del annat som jag inte lyckats särskilt väl med). Jag har lätt att dras med i enstusiasmens vind, då är jag lätt som en fjäder, lyfter mot oanade höjder. Inte visste väl jag att jag denna gång skulle spara till sista kvällen; en kväll då varken bildarkivet ser ut som jag tänkt mej eller min kompanjon finns tillhanda. Men det ska bli kul att se igen - det räcker att träffas fast det känns som väldigt länge sen, barnen som då var aktuella har skostorlek 43 och kokar egna makaroner nu för tiden. Men det är en kul tanke att de verkligen skulle vilja vara med, de minns Iris och de andra med glädje. Vi föräldrar hade otroligt kul tillsammans i nystartens entusiasm, målande ekorrar på väggarna och som vi la upp budget och lönelistor.
Om sisådär en 20-30 år ska vi starta kooperativt äldreboende med vedbacke, scen och atelje, eller hur? Vill ni va med?

Åter till den historiska kavalkaden............smitare där. Samtidigt Blocketsäljer jag för sonens räkning fälgar till en Mazda 323 och de tokringer om en fyrhjuling som han också lagt ut. Det var enklare med barnen som sov på kvällen och lekte med lego och sålde teckningar vid vägen.

torsdag 14 maj 2009

50-årstalet

Vi firade en 50-åring ikväll med god mat i ett oerhört vackert växthus. Rekommenderas: Sidsjö trädgårdscafé - ett sånt där drömcafé som ska skrivas in i bilatlasen.
Talet - blev ungefär så här: Vad ger man en 50-åring? De säger alltid; jag har redan allt, vill inget ha, eller så har de specialstyrt så att de får precis det de ändå vill ha. Det någon ändå envisas med att köpa blir sådär nästan som presenter gärna blir.
Ingen, jag säger ingen, skulle komma på tanken att köpa en spegel! och ändå är det var vi mest önskar oss och behöver! Ja inte en sån där missvisande som man tittar i varje dag och som visar fel. jag skulle aldrig heja på mej själv om jag mötte mej på stan!
Du har redan fått spegeln i vi som är här, dina vänner. Vi behöver så väl få spegla oss i andra, få råd och anvisning som i en spegel, stöd och support i den mötande blicken, gensvar och erbjudande om delande av liv. Du som fyller år i dag är en bra spegel att möta sin verklighet i. Du är så intensivt närvarande i det du gör. Du reflekterar det ljusa, glada och gör som spegeln; vänder på det så att vi känner igen det som vårt eget och ändå inte. För i speglingen görs det annorlunda och bärbart igen. En 50-åring (och ingen annan åring heller) behöver inte lastas på goda råd, orimliga föreställningar om framtiden, deppiga utsagor om hopplösa utförsbackar utan levande möten av en som vill spegla en stund. En sång vi inte sjöng är Staffan Hellstrands Fanfar: "Det här är en sång, en blomma. Det här är en hälsning till de fromma. Dom som inte jagar guldet och äran, dom som ser lycka i det dom har nära. Dom som kan leva en dag i sänder, utan oljade tungor och blodiga händer. Dom som inte alltid jagar efter spänningen i natten. Dom som kan leva på bara luft och vatten. Det här är en fanfar till dom som verkligen har, nånting kvar"
Fast du inte fått varken vas eller spegel - du har verkligen allting kvar.

onsdag 13 maj 2009

Våren kommer till vår fröjd

Förra inlägget var tänkt att bli en bildkavalkad..... men tröttheten slog till,

Våren blir lite urlakad om vi pratar om den men mitt i våren så är den en genomkörare för min naturtillhörighet. Fick både elda och äta ute idag så då är jag mer än nöjd. Min klass var glada och nöjda med, vi hittade en oas nära skolan med både stockar och eldplats och fågelsång.
Idag har f Sven sin födelsedag så jag ska gå till hans grav med en vårlilja från Gårdtjärn. Vem kunde berömma en som han gjorde och vem kunde skratta så gott? Vem kunde få pappa att skratta så och komma ihåg så långt bak i tiden att det svindlade. Det blev väldigt tyst och tomt och oh vad jag ångrar alla osagda frågor och olyssnade historier! I din himmel gläds du nog åt att f Gerd sover på Qvarnen igen och att vitsipporna trängs på Holmen och att tibasten blommar på bar kvist i tallbrinken. Det kanske är som att halvsova i rummet bredvid köket höra rösterna från dom hemmavarande och njuta av vilan när man är riktigt trött?

fredag 1 maj 2009

Njutning på hög nivå

Nu har vi haft andra kvällen - en stor njutning är att vara på scen eller på loftet och höra en publik som vrider sig av skratt. och jag som skrattar trots att skämten inte är nya för mina öron. Men halkan i hjärnan gör att texterna inte sitter än, tur att vi har vår bond-karaoke, dvs blädderblock som man kan snegla på. Så många fina och trevliga människor som möts och säger sig bli glada och upplyfta. Det allra roligaste är mixen av åldrar och att se de små och deras ögon och små, stilla skratt. Ikväll såg jag hur Klaras tankar for i det lilla huvudet - får man göra så här, hur ser mamma ut nu och hur gör pappa, ok de skrattar då kan det vara ok men man brukar inte vara så där, i alla fall inte de där tanterna.
Men oj vad trött jag blir nu när spänningen släpper. Och idag gjorde jag min traditionsenliga städmaniinsats, tog fram spisen, städade växthuset och gnodde kring socklarna. Det är min antireaktion mot rollen som den lata, städbefriade och bantningsvägrande Maj. Så idag vägde jag mej också - men nu är det ju bara 31 dagar kvar till Vårruset så då så.

onsdag 29 april 2009

Dagen idag är dagen D

Idag gick sjön upp och det är det mest omtalade fenomen i Gårdtjärnsbyn, i alla fall nuförtiden, Förr var det vem som först tog ut harven, där är det lätt att vara först nu, vi är ensamma kvar om den sysslan. Den rena sjön talar om att nu är vintern besegrad! När jag läste biologi lärde jag mig vad som dessutom händer varje vår och höst - sjön vänds upp och ner så att det syrefattiga vattnet i botten kommer upp till ytan och tvärtom så ska det syrerika ner till botten och göra underverk med vegetation och småkryp, tänk som de ska ha väntat. Så därför ska vi vara glada för lite busväder, storm och häftiga regn både höst och vår. Det är inte för att retas med oss - nej det är längtan i sjön som då blir stillad. Så håll i hatten - tänk på abborren när han slungas runt i så många kubik vatten. Ett mirakel nästan i klass med månen från igår, va?
I morgon måste jag kunna lite textrader till, några gospelrörelser och en och annan replik till som vi hittade på ikväll. Improvisationsövat heter denna arbetsform. Nästa år ska Agneta stå i disken. Och jag - sälja lotter?

tisdag 28 april 2009

Vill du se en stjärna - se på mej

Blinka lilla stjärna där - idag hade vi förvaltningsdag på/i det vackra Stadshuset. Började med en föreläsning om stjärnehimlen och hur vi hänger ihop, hela kosmos och lilla jag. Det svindlar vid alla perspektiv av ljusår, månar och planeter som snurrar och funnits i miljarders år. Den fantastiske sa också att en människa består till 80 % av stoft från en stjärna som exploderat en gång för länge sen. 80 % är ju en klar majoritet om än inte hela mej. mest stjärna. vad det andra var framgick inte....Vårt planet och dess måne är frukten av en lyckad krock som gör att vår måne är lagom stor och skuggar/skyddar sin jord på ett unikt sätt.
Dagen avslutades med att den person som fått igång Elvis i Hudiksvall berättade om sitt arbete bland utvecklingsstörda och teater. hans berättelse om hur det som inte ansågs värt något med rätt bemötande och förutsättningar kunde bli just stjärnor. Mycket berörande och gripande var den berättelsen. Mer gripbart än universum lika oändligt stort - och kanske detta är frukten av ännu en lyckad krock. Jag tror att såna mirakel har en god vilja som drivkraft. Stagnelius citerades också idag "Kaos är granne med Gud"
... då kan genrepet med Kodur ses med hoppfulla och goda ögon.

måndag 27 april 2009

Lång dags färd mot natt

Hur lång kan en dag vara - och hur kort kan den bli? Halfdan, vår filosof här i byn, han uppfinner en klocka som visar realtid. Den går fortare då man har kul och sakta, sakta då det är långsamt och småtråkigt. Idag har jag kastat mej från blomvattning, flygplatsparkering där jag hämtade hem Göteborgssonen för en veckas avlastning, snabbfika i storasysters kök där det aldrig fattas väl- och gottfyllda bullar. Sen revival på jobbet - tänk att det märks när man är borta en vecka - nåt att tacka för. Snabbt går det att komma in i det som kändes som en planet i yttre rymden bara i gårkväll. Det är väldigt kul att ha lektion, att liksom vinna över motstånd, trötthet och ointresse och så höra när klassen går igång i diskussion och inlevelse. Vilket jobb jag har. Jag glömde äta lunch och det vill inte säga lite för min del. Sen en uppbygglig timme med fortbildningsgruppen - vi handleder varandra i lärardilemman och äter frukt under tiden. en timme välinvesterad energi. Hemma hade jag lagt upp för serve - men inge tagit den bollen så köttfärsen låg kvar på bänken, posten ohämtad och kaffepannan tömd men om jag bara inte surar så går det rätt fort att få till både kött- och vegsås om Sef och jag hjälptes åt och det gjorde vi.
Sen - övning och kaffedrickande med Kodur en hel kväll och nu borde det varit söndag igen, så lång känns denna dag. Varvtalet gör att det är svårt att stänga de blå, men det ska gå. Natten är min egen skrev Marit Paulsen en underbar liten bok en gång och så är det. Bara flugorna vandrar och surrar, åns smältvattensbrus finns där i bakgrunden och de utegångande korna bligar och undrar varför jag är ute och sitter. De kan stirra snällt dom, sov gott nu hela världen, vi ses i morrn.

fredag 24 april 2009

Komplimang


Ni ser bilden här ovan - jag fick en otroligt fin komplimang av äldste sonen när jag berättade om vår introduktion av fågeltema i klassen "Tänk om man nån gång haft en lärare som gjort nåt i närheten av att klä ut sig till höna" " De var långt, långt därifrån"
Jag lyckades inte få bilden som jag tänkt - den blev huvud för hela bloggen - hur gör man
men kul va
Höna nr två är min fantastiska kollega Ingrid - där finns inga omöjliga infall, inte nåt nej jag vill inte, aldrig brist på ork - och så klär hon så bra i gula trikåer!

Upplägget

vi övar och funderar och sjunger varje kväll nu. Vill ni höra hur motiveringen lyder för denna begivenhet:
Välkommen till Valborgsspex i Gårdtjärn
Kodur står på scenen igen - i en sång påstår vi att det är 27:e gången och det är säkert sant även om det känns och verkar otroligt men roligt.

Vi har ännu en gång åkt berg- och dalbana mellan ide och papperskorg, mellan skratt och tomma blickar, ja, mellan himmel och jord. Det är varje år en hissnande färd som traditionsenligt började segt en kall kväll i Leifs stuga. Färden bromsar sakta in nu ikväll när lamporna släcks och vi går till Valborgselden. Redan då skrattade vi så mycket att ni klarar er med hälften ikväll. Granarna i Gravanäset skulle inte känna igen mycket av det som sades den kvällen om de skulle lyssna på det som framförs här ikväll. Om det är tur eller otur återstår för både Kodur och publik att se. Det vi gjort under otaliga kvällar är att vi omformat alla de uppslag som ni gett oss, på fikarasten, på bussen, på ICA, kiosken och på vägen. Tack för det! Vi har väl snokat en del på Tv- och dataskärmar, sett lite olika revyer och allt blev till en föreställning som skojar med våra liv i med- och motlut år 2009.

Vårt tema i år är löst sammanhållet KRIS – fast på Halfdans vis och det är troligen något helt annat än det som A-ekonomi och de orange kuverten talar om. Vi tror berghårt på att skrattet är den bästa motorn i både gemenskap människor emellan och i världsekonomin. När föds de bästa idéerna? När tror vi att vi kan mest? När bestiger en människa berg? Jo mitt i skrattet och den goda gemenskapen. I surhönan värps inga framtidsägg, i surån rinner inget friskt vatten och i surkartens sällskap är påhittsnivån låg och leklusten liten. Håll i er, känn igen er, njut av glädje, värme och det alldeles levande spelet och sångeriet som framförs här i kväll. Nu har det vänt, våren och framtiden är på väg. Det är bara i motlut som det bär uppåt!


Slut citat. nu gäller real life - i morse hörde jag på tankar inför dagen, hon pratade om "det är bra nu" och att det räcker just nu. Idag satt jag en liten stund i mitt nya hörn, där dahliarabatten tronat i alla år, där ska jag lägga 4 m2 vita plattor så att man kan sitta i smyg där på en liten vit stol, På gården måste man nämligen smyga lite med att sitta göralös en vardag.... Då kändes det verkligen "det är bra nu" och det gav en sån frid. Sen gick jag ner i kvarnbacken och hittade de första vitsipporna och fann kålrötter i landet från ifjol - det verkade helt ok. mor fick uppdraget att koka rotmos. Pappa blev orimligt glad över ett sånt fynd - och hans förhoppning höjdes om att fjolårets förlustpotatis också ska befinnas ätbara och ofrusna. Jag lovade gå och kolla bara marken bär på Tyras.