onsdag 25 februari 2009

Handens verk

Ikväll har vi haft slöjdcafé - runt det stora bordet satt 22 damer, tanter, kvinnor, ja till och med tjejer, och skapade med vana och trägna händer. alla har handarbetat sen syslöjden och barndomens pall framför spisen - när vi gör en runda så kan de olika tekniker men vill gärna prova på nåt som nån annan nämner; tvåändsstickning, knyppling, tovning, dubbelhäl och lovikkatekniker. Den som kom lite efter generationen som kan handarbet kan ju inte nämna att jag är duktig på tangentbordet eller att läsa baksidestexter på böcker och kanske en roman.
Men ron och det avstressade småpratet får jag dela - ikväll hade jag letat fram en sen 10 år tillbaka påbörjad tröja. Mönstret är förkommet men med denna proffsarmada omkring mej så känns det som en barnlek; "de vet hur man gör ett intag, dessa fantastiska kvinns, som all kvinnokonst minns, konsten att handarbeta" (melodi Att angöra en brygga)
Den kompletta idyllen blev det när så faster Gerd läser högt de sista kapitlen i De långa grå tänderna. Hon har i sin lärargärning läst högt många gånger och vi sitter lika fängslade och lyckliga som sjuåringarna i Wilhelmina någonsin var.

tisdag 24 februari 2009

Apropå fettisdagen och vårt samvete

Vi fick semlor idag till förmiddagsfika - oh vad glad jag är att jag har ett jobb med kaffeautomat och chefer som tänker ut sånt gott som att be vaktmästarn hämta semlot tisdag den 24 februari. Sen blir det lite kul att lyssna hur många som blir förtjusta och hur många som liksom ber om ursäkt för detta frossande före den eventuella fastan. Vår lott som människor är att uthärda svåra dagar, dystra morgnar, skafferirensning som resulterar i blodpuddingmiddag och skrotpannkaka (då mixar man det man hittar av makaroner, ris, gröt, mm i smeten) och kunna njuta av fest och överflöd en annan dag.
Blev påmind om de som varken har kaffeautomat eller ens en regering som bryr sig om hur många dagar han suttit i fångenskap. Gå in på länken och läs om Davit Isaak . I tacksamhet för semlan, att jag har frihet och jobb: http://www.freedawit.com/

måndag 23 februari 2009

Sofia karlsson

Vill du höra sången som jag skrev om ?
Leta Youtube - Jag spelar för livet -
den är hörvärd mer än det mesta

söndag 22 februari 2009

Söndag i Herrens hus

Gudstjänst idag - det är en blandning av ro och oro. Ro av att man lämnar tiden ett slag - är i sång, fokus på ett budskap, omsorg om andra och ideer och åsikter från en annans hjärna. ; Men sången -vad slår sången i att beröra och gripa och utmana alla tårkanaler och associationsbanor.

Hanna sjöng Jag spelar för livet för allting som växer
som lever och andas och föds och dör
Jag spelar för livet - jag vet inget annat
som ger både mening och dagligt bröd
Jag spelar för livet - jag sjunger för full hals
Jag leker med toner och kysser ord
Jag spelar för livet med huv ét i himlen o
och fötterna dansar på Moder Jord

Jag spelar för livet natt o da
Jag spelar för livet - sån är ja
Jag spelar för livet - da och natt
Jag spelar för livet därför att
Jag spelar för livet...

.... ja den oron som en rörelse, en gråt, ett berört sinne kan orsaka , den är livet värt!

onsdag 18 februari 2009

Kodurskvaller

Vattnet hade frusit i kranen på Missian men ändå har vi ikväll suttit och kodurspånat - blir resultatet hälften så kul som vi skrattat ikväll så.... och vilken musik vi hörde och fick ideer från. Vad finns att skoja om? Vad är det som är kul idag, för mej, mina åldersfränder och för femåringen som hänger vid trappkanten? Vad finns det kvar när After shave, hasseotage och cirkuskiev redan gjort det mesta? vad finns kvar?
Kris på halfdans vis, spelberoende, motortävling, en ko som fiser eller kanske ett dagisbarn som rapar, en kock som räknar färgämnen, klimakteriekänningar - nej men jag fick ju inte skvallra så, då kanske själva vitsen redan är förbrukad? elelr kan den förmeras? kan humor bli mer eller mindre?
Hur det av allt detta struntprat ska kunna bli två timmars föreställning är ett mysterium som tenderar att nudda vid mirakelnivå. Men lika mirakulöst är att vi orkar lita till det dessa kvällar av kaffedrickande, kluddiga anteckningar, kalla fötter och skrotade eller nyfunna idéer, ganska hårdhänt hanterade av varandra ibland.
Men vad skulle morbror A sagt "har ni inte haft kran på läkan - jag sa ju att det inte går när de kryper under -10 grader" och så ett femtydigt "huhhhhh". Vi kanske kan skriva en sång om vattnet som fryser - ja det blir ju vackert som kontrast till en koltrast i vårdagssol, JA det gör vi!

måndag 16 februari 2009

Hur många års träning krävs?

Det är en stilla undran - hur bär sig de andra åt? De som är klara med allt när man kommer? Jag har en viss träning i att ordna små och stora kalas. skulle jag räkna efter hur många skulle jag svimma. Barnkalas med tårta, fiskdamm, indiantema och påsar till 60-årskalas med Afrika-tema, scoutrestaurang med trerätters skojmeny och julmorgonskaffe. Jag borde veta hur man strategiskt jobbar för att det ska va klart i tid och kännas lugnt och förberett. men icke - där står jag minst en timme försent och garnerar tårtan medan jag ryter order om dammsugning och hämta bestick från mormors bufféskåp. Den enda klara tanken är: Aldrig mer ska jag ordna kalas, aldrig mer ska jag göra gelatintårta, aldrig mer ska jag krångla till det och nästa gång så, då ska jag duka dan innan, frysa ner tårtan en vecka före och slå in presenterna direkt på affärn.
Men gästerna de är vana - de vet att man nog får ta ett handtag, de hittar både elvisp och servetter och de ska ju ändå prata in sig innan alla kommit. Kanske är det därför jag älskar den där stunden efteråt, när jag lägger allt på ´plats igen - då har jag glömt föresatsen att "aldrig mer". Nej nästa gång, då... Och tänk va kul det är att ha kalas och känna att varenda kvadratmeter av hallen behövs coh salsparketten blir vackert nött, blåblomkopparna ser så fina ut och till och med moms silverskedar är uppskattade (det var annat än då man fick dem i julklapp som barn - då en obegriplig juklapp, vad skulle man med den till?). Nästa gång ska jag göra kolatårta - välkommen!

fredag 13 februari 2009

LRF möte utan motionsflod

LRF-möte ikväll - men var tog motionerna vägen?
Vad ska vi tycka, föra fram, driva, väcka, påtala, skalla, kräva?

Det är en demokratisk gest att motionera - det blir likson aldrig några stora rubriker, inga direkta svar eller åtgärder - men ändå kan jag se att det har en betydelse. Det lilla sammanhanget som samtidigt med alla andra lrf:are runt om i Sverige denna månad samlas och rynkar panna och idehjärna för att välja revisorssuppleant och tänka ut sånt som vi vill ändra på.

KOM MED FÖRSLAG!

Tiden går fort och långsamt

Tänk i mars -82 när förste sonen anlänt till oss förvånade och nyblivna föräldrar. Jag minns att jag längtade tills han skulle bli 3 veckor, han kändes alldeles för liten, skör och för ömtålig för att jag skulle kunna ta vara på honom. Veckorna gick som i slowmotion.
Om jag då vetat hur fort det skulle gå sen så hade jag nog önskat annorlunda. Den lille är 27 snart och isar av flygplansvingar och är ordförande. Nummer 4 Magnus fyller 18 i morgon och jag minns som igår de fyra lugna dagar jag fick på BB innan han lämnade den alltmer torra fostersäcken för att med nästan 5 kg´s tryck bana väg ut i ljuset. I väntan hann jag sy en käpphäst till kusin Olle som skulle fylla 3 och läsa historiska hemskheter i bok av Mika Valtari.
Nu är det mer som om väntans stillhet blir alltmer sällsynt. Men kanske ändå dessa födelsedagar blir den tiden; med tid för idetankar kring present som skulle bli kul och kalas som är lagom ansträngande och ändå festliga. I morgon blir det pulkkalas med o´boy o limpmacka och han som ska fylla år tycker att det är långt till morgonen och den hesa sången som ska väcka och fira. Men jag är som vanligt otålig och längtar bakåt minst en dag för då skulle jag ha gjort ett och annat som nu får skrinläggas.

onsdag 11 februari 2009

jag är ansvarig

Jag har ansvar för den lilla stigen från parkeringen och in till personalingången. I måndags pulsade jag upp den och sen tillbaka igen, blev väldigt kall och blöt kring anklarna men nu kan vi njuta av skogen i 20 meter igen. Sen har jag ju ansvar för att toaletten ser hyfsad ut vare sig det är på Ikea, Ok eller jobbet, att äta upp russin som är kvar från julavslutningen, att föra anteckningar ifall att den ordinarie tappar sina, att plocka upp ölburken som ligger vid skidspåret, vara vänlig mot busschauffören... ja det är många små ansvarsområden jag tagit på mej, för ingen har bett mej eller givit order.
.... det finns en risk med att ta på sig ett och annat - att kraven gärna vill sprida sig - "det är väl inte bara jag som ska hålla uppe stigen, tvätta av tvättstället, äta rester, etc. Hur kul är jag då???
Men jag tror att det har med hoppet att göra. Detta lilla kan jag göra för att förbättra världen. Och om exemplets makt är stor så! Göran Sonnevi skrev så klokt "Inte det skimrande riket av ljus men den grå, långsamt gryende morgonen till en serie av möjliga dagar av arbete, Det kan gå, Det är möjligt"
.... världen blir bättre om vi hjälps åt med att toaletterna extrastädas.

söndag 8 februari 2009

Tigrinnans vånda

Sände iväg den yngste sonen på tågresa med otrolig Traderafyndad biljett á 26 kronor till Uppsala. SMS 08.15 "tåget stannar inte i Tierp" , 13.15 "åt vilket håll ligger Tierp". Då slår reptilreaktionen till, rädda avkomman och det fort! Ser honom pulsande i snö vid banvallen. Övergiven och i fara.
Just med yngste sonen har det sin förklaring och historia. Familjen var på tältsemester, anhalt Göteborg med hustält som anslöts till folkabussen men just denna natt var bussen ställd utanför. 03.06 vaknar jag med ett ryck, sonen, då 1,5 år, är borta, finns inte i någon sovsäck eller bredvid någon känd. Ute ur tältet börjar jag systematiskt gå i fyrkant och leta medan faderna rusar till receptionen för polisanmälan och larm. Jag hinner förstå hur det är att mista ett barn och ser min framtid som ett evigt sökande i lamslagna banor, en förtvivlans insikt att han inte finns i mina armar längre.
Han ligger dock i receptionen och sover, upphittad vid toaletterna av en dansk tältare. TAck du okände. Dagen därpå var Lisebergsbesöket en vånda, jag höll krampaktigt i alla fem. Det blir aldrig lika lugnt längre.
Att få barn är att utöka sin sårbara yta - sa någon kloking. Alla fem har i korta sekvenser varit borta, döda, förolyckade, försvunna eller i min fantasi ( och ibland i verklighet) stått där i mörkret och varit övergivna - och tigrinnan tror att hon rår för och kan rå på det farliga. Men tänk, det har alltid, hittills funnit någon "snäll dansk" där, det finns tillfällen då han till och med varit i min skepnad.

onsdag 4 februari 2009

Tro aldrig att någon vet hur du tänker

Läste Bodil Jönsson i Lärartidningen. Tro aldrig att någon vet hur du tänker. Förklara så gott du kan, ta sen två väl valda exempel så kommer din samtalspartner att komma på minst ett eget. Jag är just nu uppfylld av en föreläsning och en film om Västbanken( Fred Nilsson var en profetisk röst när han förklarade om den kulturella och religiösa bakgrunden i området.) Tänk att då förstod jag hur de tänker; Bonden på Västbanken som odlar lite jord, skördar oliver från de olivträd som ännu inte huggits ner av Bosättare eller israeliska soldater och håller en flock får som med risk för både pälsrem och liv betar under militär bevakning och vägstumpar som skurits sönder av den väg som skär rakt genom området. Men den vägen är inte till för andra än israeler. Jag kände också hur otroligt krångligt livet var för den gravida mamman som bytte blöjor och styckade kyckling under scoutlägerliknande omständigheter men inte en mysig vecka utan varje dag, året om. Och barnen som föstes till skolan av en militärjeep för att de inte kunde gå den korta vägen i fem minuter utan måste ta entimmesomvägen för att undvika beskjutning från bosättarna. Jag förstår - och ändå inte. Jag förstår att detta får pågå år efter år. Avancerad aparheid. Det kan fortgå "because a good mans evil is to do nothing". (Mandela tror jag det var som sa det). Men tänk hur starkt hoppet ändå kan vara - man räknar med att det föddes 70 barn varje natt i Gaza medan bomberna föll! Länge leve livet - men måtte vi förbarma oss över de hoppfullas hopplösa livssituation! .... Om jag nu ger dej två exempel på vad jag kan göra så kommer du alltså på ett eget! Ge pengar till biståndsorganisationer du litar på - skriv på en protestlista,.....