måndag 30 november 2009

Surkål - låter det gott det

Oh om ni bara visste vad beroendeframkallande det är. (Elise vet) Vad skulle annars få mej till detta storverk: odla vitkål som är kålmaskarnas favorit så man måste trassla på en hel sommar med fiberduk över de små huvudena. Kålen är tacksam för den fryser inte och håller sig lagom tills jag får tummen ur och strimla den, väga salt och kryddor, göra ostkaka så jag får loss vassle och sen packa ihop allt i en lergodskruka på 10 liter, stampa till det ser ut som en soppa. Luften ska bort - det är som ensilage - men för folk då. det märkliga är att vitkålens näringsämnen härmed FÖRÖKAS. Det tar tre veckor, de tre första dagarna ska den stå och pluppa i köksvärmen men sen står den till sig i ett källarhörn där jag mätt att det vanligen är 15 grader. Det är tre hatdagar för barnen, de påstår att det luktar vämjeligt.... Nu är det bara att passa och vänta. På julafton ska den öppnas och begås!
Denna dag brukar jag ringa ostkakemor i Småland - Stella min vän - men nu är det efteråt med det. I morgon så ska jag få prata med den mest snabbpratande vän jag någonsin haft. Att hon står ut med mina långsamma svar? Men vår vänskap har varat sen -77 kanske beroende på att hon också har kor, många barn och en stor kärlek till kapell och ungdomsarbete. En vänskap som finns där fast det går år mellan träffarna och ostkakeintervall mellan pratstunderna.

söndag 29 november 2009

Advent är mörker och kyla och ljus

Äntligen är de på plats, både stjärnor och ljusstakar och en del vitare varianter av julblommor. Då fick jag via radion rådet att sitta ner en stund varje dag fram till jul och njuta av det fina i advent.
" Bara njuta och ta det lugnt" - är ett tidens mantra, sägs liksom i onödan, för det är inte alls läge alls för att ta det lugnt. All anledning till oro, febril aktivitet, brådska och hektisk tid.
Några av de 50 000 som blir utförsäkrade 1 januari finns nära mej, när julhandeln slår rekord så kommer den gamla sanningen att 1 miljard av världens befolkning svälter eller näst intill, när de rapporterar från krigshärdar runt om på klotet så får vi veta att en av de effektivaste metoderna är att använda kärleksakten men med våld och hot som drivkraft, inte lust och längtan och värme.
Då tänder jag stjärnorna, sjunger med i adventssången och vågar hoppas trots att det verkligen inte är läge för det heller. Men det trotsiga hoppet om ljus, värme och framtid hålls vid liv när tusen och ännu tusentals hem lyser ikapp. Tänk så många varma händer som ställt i ordning för denna helg. Inte gör vi det i onödan! Inte gör vi det bara för att det känns tvunget och som en av alla måsten. Nej vi gör det för att det fyller ett stort behov och blir till en hoppets ljusslinga genom världen. Måtte det nå den som bäst behöver det.
När vi njutit, slappnat av, vilat och ägnat oss åt oss vår egen mysiga vrå i världen, ja då kan vi nyhoppfulla gå ut och göra nytta i en värld som behöver dessa varma händer och skapande ögon.
Vad gör du själv - kan du väl fråga efter denna "predikan"? Ja, idag vaccinerade jag mig mot svininfluensan, ingen reaktion än så länge. Jag köpte korv av Kennethklubben (osannolikt sällskap förresten) Ikväll satt vi kodurare och planerade med skratt och penna inför den ljusa vårkvällen Valborgsmässoafton. Så smått och ändå hoppfulla steg.
Vi läste i kyrkan idag om paraden i Jerusalem då en stor karl rider in i huvudstaden på en liten åsna. Några veckor längre fram ska vi läsa om ett nyfött barn. Båda bilderna talar om att det är i det lilla och nästan komiska som hoppet kan finnas, ja kanske till och med i en ljusslinga formad som en ren, i en trädgård i Timrå.

tisdag 24 november 2009

Det kom en ängel

Det kom en ängel till oss igårkväll, ja en livslevande och helt synlig. Jag gick min vanliga kvällsrunda i lagårn, ovanligt tidigt vid 22. Då händer det, då jag helst vill stänga dörren och gå in, låtsas att jag inget sett, inget hört och inget sagt. Men det rinner, ja mera sprutar vatten från vattenledningen i taket. Kor gillar egentligen att duscha, men inte mitt i maten, inte en hel natt....
Det är då till att larma, men han som brukar rycka ut var inte pigg och frisk. Magnus kände sitt ansvar och kom ut, liksom Kalle i finkläder... vi stod och undrade.
DÅ kommer grannen Urban och ska hämta mjölk till O´boytörstande söner. Händer rätt sällan, kanske fyra gånger på ett år. Utan att tveka en sekund lägger han ned mjölkjakten; "är det nåt som krånglar" ( ja den var redan hämtad till mejeriet) och blir till Magnus drömmedarbetare. Hoppa upp och ned, klänga, skruva, stänga av och på, bli blöt, ja även om ni inte vet så kan ni ana. Vid 23 var allt torrt och fint igen och efter en del sopande ( mitt bidrag) så lägrade sig lugnet.
Änglarna finns -här i verkliga livet. Härma dom - att dyka upp oväntat och veta när det är tid att komma, inte rädas besvär om en medmänniska behöver. I träningsbyxor och träskor en mörk kväll i november.

torsdag 19 november 2009

Det var ett misstag - jag vet

Vi var på tågresa i helgen, det är ett underbart välgörande företag att åka tåg. hann läsa ut bok och se en film, prata med maken och titta på folk. Väntetiden är liksom en stilla tid då allt som förväntas av en är att man ska sköta sig, prata lagom högt och inte stirra alltför tydligt. Då reser jag mig och går till Pressbyrån - och köper TRE Julmagasin, fullproppade med vackert och kul inför julen. Den 15 november skulle man enligt Jul-Amelia, göra en lista på vad som var lagom att sprida ut av göromål fram till julafton. Redan nu skulle jag ta mig upp på loftet och kolla adventstakarna och julgransbelysningen, julklapparna skulle vara klara under november. Men varför - framgick inte riktigt. Nu? Förstöra dessa lugna veckor då kontrasten mod advent och jul verkligen ska präntas in: "vänta bara du lilla öga och kropp, det kommer ljusare tider".
Misstaget var att skapa sig så många onödiga måsten som jag gjorde då - för hur jag än kan skaka av med dem så finns dom i bakhuvudet, kanske ändå att jag borde börja, nej men nya julgardiner ska väl ändå hinnas med, och vita kuddar, det hinner jag sy, stor krans av ene till öppna spisen, bästa att börja innan en och mossa snöas över, julgodis - om jag gör en sort per kväll, då.... ja ni vet
Men jag har nästan bestämt mig nu - det blir som vanligt! Lugna, vanliga veckor fram till Lucia-festen, sen kör vi/jag. Det blir lite bråttom och mycket, alla andra är på stan samma kväll, gardinerna kan i värsta fall hängas upp ostrykna, julbrevet får Kalle skriva i år; allt för att det ska bli en riktig kontrast till själva julen. Och visst tjänar jag på det - egentligen? En veckas stress och äsch isstället för att smeta ut det på sex veckor? Smart, va?
Någon dag före jul brukar jag ångra detta upplägg men då har jag i alla fall bara hanterat julklapparna och adventsstakarna en gång. Vill nån låna mina julmagasin?

tisdag 10 november 2009

Glad för lite

Ibland undrar jag hur lite som behövs för att glädja en annan människa. Det är osannolikt hur glad jag blev när jag fick en parkeringsbiljett av en medtrafikant vid sjukhusparkeringen. Glädjen motsvaras inte av värdet på parkeringsavgiften (10 kronor) . Nej nåt annat är det - bara det att nån orkar öppna munnen, besvära sig med min kontakt i flera minuter och sen står där med osäkerheten; ska jag ta emot fem-kronan eller bara bjuda? Jag har slutat erbjuda mitt kramade mynt, det blir bara pinsamt. Nej, Saras pappas ordspråk får gälla som huvudregel: skriv upp det på snön och låt solen signera. Man lovar liksom i tysthet där på parkeringen att man ska skicka denna godhet vidare, någon gång, någonstans, till någon annan och gläds åt det hoppfulla i det.

Och just nu blev jag så glad när Matte kunde sin Rysslandsläxa och sen sopade av åt mej ( d.v.s. bytte om, gick till lagårn och jämnade ut på kossornas matbord, kollade den nyfödda kalven, skrapade bort en del smuts och sen släckte godnatt åt madamerna).

Det som är än mer tankeväckande är hur lite som behövs för att på andra sidan sänka en människa. Jag tror, om det gick att mäta, att det behövs mindre för detta än det behövs för att glädja, och då var det ändå så försvinnande lite. Jag ska tänka på det nästa gång jag ringer och klagar på IT-service, bussturerna eller annat ändamål.

lördag 7 november 2009

Det omöjliga tar längre tid

Igår fick vi se att det omöjliga är möjligt- pappa med den nylagade höftkulan och lårbenshalsen satte sig i en bil och for till Ingrids nya hus i Dalom. För bara nån vecka sen var det otroligt - men någonstans vände det med tilltro och benstyrka och balans. Jag tror att vi tillsammans lyckades vända blicken från det sjuka till allt det friska. Det är som en självklarhet men ändå lätt att halka dit. Prata inte sjukdomar har varit något av hans ledord - det kan ju lätt bli ett kärt samtalsämne när alla vänner hade pacemaker och en medicinlista lång som min inköpslista på Ica.
För oss med hjärtat i full slagkraft och en och annan Ipren som enda njurbelastning så är det lärorikt att tänka friskt och framåt istället för problem och hopplöshet. Till exempel: regnet idag gör att jorden vattnas, jag får vara inne i lugn och ro. Men lite måste man väl få gnälla, ha ont och va rädd för influensan? På P3 sa de att de mer pessimistiska var bättre på att anställa folk; de var mer realistiska i sin förväntan och trodde inte alla om gott.
Ikväll är hela familjen samlad - det känns som ett stort privilegium varje gång - särskilt mot bakgrund av förra veckans bud om en vän som miste sin 19-årige son i bilolycka. När ska den familjen få glädjas kring ett middagsbord igen? När alla hemma inte längre finns som möjlighet? I tacksamhet ska vi ta julkort, värma varann med skratt och njuta av middag hos Jenny och Roger. Livet är vackert och möjligt även om omöjligheterna tar längre tid.

torsdag 5 november 2009

Vinterstugan är åter vårt hem

Äntligen, äntligen har jag röjt bort blomkrukor, omöjliga burkar, trasiga kläder och ostruket gods, damm och fluglämningar och vi får flytta tillbaka in i stora vinterstugan, Det känns just, stort och vitt när vi kommer från sommarstugan. Det blir som nytt och uppskattat vårt hem. Här håller sig mössen i källare och i mellanrummet mellan tak och golv...(men Anticiemex är hitkallade för nu syns det för många.) I den underbara boken Vi som aldrig åt lunch skriver Lilian Ryd om att bruket att flytta ut och in på samma gård hade en gynnsam hygienisk effekt, då förr i tiden. Det blev mer välstädat och lusfritt och sjukdomsfritt norrut i landet där detta bruk höll i sig. Läs den: det mest rafflande kapitlet är inte det jag just nu hänvisade till. Och första kapitlet måste man tvinga sig igenom. men sen blir det kul....
... tänk om ett halvår, då skriver jag lika lyriskt om att flytta ut. Det kan te sig lite knepigt men som i alla livsformer så finns en tjusning och en vansinnighet och det är ekvationen som ska gå ut; att det goda väger upp det tokiga.

Det känns bra nu

Det finns en rap-låt som rullar på Det känns bra nu, pengar rullar in, det känns bra nu. Det var värre förr, det känns bra nu...Ibland vet man inte hur det kan bli bra och hur det kan gå tokigt. Efteråt ser man det klart och vet att nästa gång så, då ska jag inte göra så här. Men i förskott?
Så här efteråt blev den mångkulturella festen en skön och rolig tillställning, massa god mat, vi delade med oss av våra bakgrunder och våra glädjeämnen i traditioner och historia.
Fick vara med om den klassiska filmscenen när den osynliga tjejen plötsligt stiger in som en förvandlad, ankungen till svan. En mycket skön dam klev in i vårt klassrum och vi blev hänförda och tysta över fembarnsmamman ( obs inte jag!) som genomgått förändringen; tysta åtminstone för en sekund. Samma dam berättade om sitt land; folkdräkterna, maten, språket och sångerna. Hon hade med dräkterna på en docka. På frågan om hon hade någon dräkt svarar hon med stor sorg: Den brann upp i kriget. Då stannade världen och vi förstod tydligt hur oerhört priviligerad den är som har folkdräkten i garderoben (visseligen både urväxt, missklädsam och stickig) och minns kulturen som vackra ängar och midsommarstång.
Så här efteråt blev avskedet från mina 21 underbara, roliga, stimulerande och läraktiga elever en fin dag, men så sorglig och så tomt det känns. Vi har varit som i en kupa tillsammans detta år, de har varit mitt fokus och mitt bryderi. Så många OJ i olika varianter som de givit upphov till. För det mesta har jag överraskats och hänförts, och inte så sällan våndats och vredgats; men oberörda OJ har inte funnits med. Nu släpper vi iväg dom med ett varsamt och lite skräckslaget OJ - hur ska det gå? Order till ett skakigt arbetsliv; ta väl vara på dom, de är värda all respekt och tillit, de ska tas emot som de oerhörda tillgångar de är! De kommer snart på bild i tidningen - lägg en hand på dom och välsigna dom!