Kylan är en talande bakgrund - den är tröttsam men ändå vacker. Aldrig fryser man som på en begravning, då hjälper inte solen och en stilla vind ens. Jag fick en aning om den verkliga kylan ikväll när jag besökte Ewa´s blogg med en bild på en nersnöad gravsten över sonen Nils som försvann för ett år sen. Sorgen går att ta på många sätt; de har valt att göra det med många, många och det blir liksom mitt i allt ett hopp om att LIVET är möjligt ändå. Kylan som sätter sig i kroppen efter utearbetet går bäst att besegra med en annan människas värme.
Nu har jag fått låna sonens Spotify-uppkoppling medans jag betalade räkningarna - tänk så lätt det gick med Afzelius sjungande både kamp och kärlek. Så förutom en annan människas värme så är nog musiken den näst bästa trösten och värmen.
Ja det skulle vara de vackra orden då. Tänk dikten av Tranströmmer, ska jag ta den?
”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden.
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret"
Tack för ikväll - nu ska jag sopa av och sen värma fötterna på min varma sängkamrat.
onsdag 24 februari 2010
fredag 19 februari 2010
Tanken flyger
Fredagkväll utan vare sig På spåret eller Skavlan - hur kan det vara möjligt?Men det går att sova till backhoppning och hockey - det är en sorts gemenskap ändå att sitta i samma soffa även om flocken inte är samlad alls.
OS går för mej ut på att spana efter Nils och hans fotopositioner - vill ni följa honom så är hans blogg full av ögonblicksbilder från sidan http://www.blogger.com/post-create.g?blogID=6985025290663918660 eller sök på Google: Nu blev näsan pikig.
Historien om den pikiga näsan är ett tecken på att jag tror att morfar och mormor uppfostrat dessa barn lika mycket som vi. Det är nästa generation man får satsa på - att bli citerad, fotograferad och oroad för. En av årets höjdpunkter var när smågrisarna skulle hämtas ( eller när de sen skulle slaktas på hösten). Barn i lämplig ålder skulle följa detta och då använder den njutande morfadern uttrycket att näsan blir pikig - ni vet när ett barn blir både skräckslaget och stum av det storslagna och nya. Det kan väl hända att man kan ana en del sådana situationer när han flänger omkring i stora världen.
Nåt helt annat - fick uppleva den där känslan idag när det blir helt rätt. Mina religionselever skulle studera Kristendom och vår präst Jermunn kom och svarade på frågor utifrån hur man kan vara kristen. Han gör det igen. Gudasänd så känner han in nivån, briljant utan att briljera så möter han och ger gedigna och trovärdiga svar på frågor som: Vem skrev Bibeln? Är syndafallet Evas fel? Hur kunde en kristen påve beordra Korstågen? Kastade Gud ut Lucifer ur himlen? Begravs präster med huvudet åt öster? Evolutionen eller skapelseberättelsen? Varför läste du inte nåt vettigt istället för att bli präst? Är du en modern präst? Tror du på återfödelse? Kan allt förlåtas? mm.mm.mm.
Att jag inte filmade in detta är oförlåtligt. Ni borde fått vara med! Han visade så tydligt att frågor och svåra dilemman måste mötas med oändlig kärlek och respekt - då kan världen bli en plats av spännande möten och gemensamt lärande. Jag är mer än hänförd över mitt jobb där jag får möta så många fina människor som gärna använder sina hjärnor för nytänkande. Att de sen har svår för tidspassning och att lämna in uppgifter må förlåtas. Idag hade de mvg nästan hela bunten - utifrån målet att hänföras och tänka självständigt. Näsan kan bli pikig av mycket olika händelser minsann.
OS går för mej ut på att spana efter Nils och hans fotopositioner - vill ni följa honom så är hans blogg full av ögonblicksbilder från sidan http://www.blogger.com/post-create.g?blogID=6985025290663918660 eller sök på Google: Nu blev näsan pikig.
Historien om den pikiga näsan är ett tecken på att jag tror att morfar och mormor uppfostrat dessa barn lika mycket som vi. Det är nästa generation man får satsa på - att bli citerad, fotograferad och oroad för. En av årets höjdpunkter var när smågrisarna skulle hämtas ( eller när de sen skulle slaktas på hösten). Barn i lämplig ålder skulle följa detta och då använder den njutande morfadern uttrycket att näsan blir pikig - ni vet när ett barn blir både skräckslaget och stum av det storslagna och nya. Det kan väl hända att man kan ana en del sådana situationer när han flänger omkring i stora världen.
Nåt helt annat - fick uppleva den där känslan idag när det blir helt rätt. Mina religionselever skulle studera Kristendom och vår präst Jermunn kom och svarade på frågor utifrån hur man kan vara kristen. Han gör det igen. Gudasänd så känner han in nivån, briljant utan att briljera så möter han och ger gedigna och trovärdiga svar på frågor som: Vem skrev Bibeln? Är syndafallet Evas fel? Hur kunde en kristen påve beordra Korstågen? Kastade Gud ut Lucifer ur himlen? Begravs präster med huvudet åt öster? Evolutionen eller skapelseberättelsen? Varför läste du inte nåt vettigt istället för att bli präst? Är du en modern präst? Tror du på återfödelse? Kan allt förlåtas? mm.mm.mm.
Att jag inte filmade in detta är oförlåtligt. Ni borde fått vara med! Han visade så tydligt att frågor och svåra dilemman måste mötas med oändlig kärlek och respekt - då kan världen bli en plats av spännande möten och gemensamt lärande. Jag är mer än hänförd över mitt jobb där jag får möta så många fina människor som gärna använder sina hjärnor för nytänkande. Att de sen har svår för tidspassning och att lämna in uppgifter må förlåtas. Idag hade de mvg nästan hela bunten - utifrån målet att hänföras och tänka självständigt. Näsan kan bli pikig av mycket olika händelser minsann.
söndag 14 februari 2010
Födelsedagen är en rit
Magnus 19 år på - född på Alla hjärtans dag 1991. Olle kusin fyllde då tre år och fick en käpphäst som jag gjorde färdig under tre långa dygn på BB i väntan på Magnus ankomst - fostervattnet sipprade på och värkförsvagning var namnet. (Nästa gång visste jag mer och beordrade saltlösning redan första dan.) Sen dess har dessa födelsedagsbarn hängt ihop och haft kalasen samordnade. Idag var det pulkåkningsfest i kvarnbacken med sol och krasig mjuksnö. Till och med pappa var med - bara en fråga om vilja - rullstolen gick att ta i traktorskopan och elden värme gott och mycket folk har alltid varit en kick för honom.
Det är en njutning att vara ihop så här - inget särskilt viktigt sägs utan det är en lek att hurra och sjunga, äta bullar och oboy, höra Antons småprat i knät på Magnus och Williams glädjetjut när han dränks i snö när pulktåget välter i slutet av backen. Varje är är det en seger över tanträdslan att åka med och inte bromsa när det börjar gå fort. Snön kan göra stelaste tonåring till en lekfull busunge igen - oh vad kul att se. Mera snökalas rekommenderas för självförtroendeträning och dödsförakt.
Barnens födelsedagar påminner så tydligt om tidens gång, mycket mer än de egna. Var tog dagarna vägen och hur kom vi hit. Så många vardagars tjat och tråkigheter och så många glädjeskratt som jag lät komma av sig. Jag tror att min ansträngning vid födelsedagarna är som en försoningsrit - nu ska det rättas till som inte blev så bra. Så här mycket betyder du, så här stort är ditt liv och din plats i mitt hjärta, glöm aldrig det min lilla vän, vad jag än häver ur mig när jag är stressad av annat och som drabbar dig som är nära och har lätt att komma ivägen.
Magnus fick en boxningssäck - han som alltid varit så fredlig? När jag skulle köpa present var jag på Moyo ( butik som är ett säkert kort i tonårssammanhang). Bredvid mig stod en kille och frågade efter en kjol till sin flickvän. Det visade sig att han skulle till Afganistan på fredsuppdrag vilket han visade med att gå på stan i full militär/Fn-mundering. Vi önksade honom lycka till och Guds beskydd - men när han gått blev det tyst i butiken - jag sa att jag inte skulle vilja skicka mina med möda uppfödda söner dit och expediten höll med. "Man har det rätt bra här, bara en snattare att jaga, känns rätt tryggt i jämförelse"
Under veckan som gått har jag oroats av att Kalle var i London och Nils for till Kanada - men även det kändes som en onödig oro - de är inte i en krigshärd med opålitliga k-pistar riktade mot sig. Oron att Magnus inte fick rätt present får perspektiv den med! Ikväll räknar jag in flocken och tackar för åren som gått, att de fått vara friska, tycker om sig själva och det liv de valt. Jag är stolt!
Det är en njutning att vara ihop så här - inget särskilt viktigt sägs utan det är en lek att hurra och sjunga, äta bullar och oboy, höra Antons småprat i knät på Magnus och Williams glädjetjut när han dränks i snö när pulktåget välter i slutet av backen. Varje är är det en seger över tanträdslan att åka med och inte bromsa när det börjar gå fort. Snön kan göra stelaste tonåring till en lekfull busunge igen - oh vad kul att se. Mera snökalas rekommenderas för självförtroendeträning och dödsförakt.
Barnens födelsedagar påminner så tydligt om tidens gång, mycket mer än de egna. Var tog dagarna vägen och hur kom vi hit. Så många vardagars tjat och tråkigheter och så många glädjeskratt som jag lät komma av sig. Jag tror att min ansträngning vid födelsedagarna är som en försoningsrit - nu ska det rättas till som inte blev så bra. Så här mycket betyder du, så här stort är ditt liv och din plats i mitt hjärta, glöm aldrig det min lilla vän, vad jag än häver ur mig när jag är stressad av annat och som drabbar dig som är nära och har lätt att komma ivägen.
Magnus fick en boxningssäck - han som alltid varit så fredlig? När jag skulle köpa present var jag på Moyo ( butik som är ett säkert kort i tonårssammanhang). Bredvid mig stod en kille och frågade efter en kjol till sin flickvän. Det visade sig att han skulle till Afganistan på fredsuppdrag vilket han visade med att gå på stan i full militär/Fn-mundering. Vi önksade honom lycka till och Guds beskydd - men när han gått blev det tyst i butiken - jag sa att jag inte skulle vilja skicka mina med möda uppfödda söner dit och expediten höll med. "Man har det rätt bra här, bara en snattare att jaga, känns rätt tryggt i jämförelse"
Under veckan som gått har jag oroats av att Kalle var i London och Nils for till Kanada - men även det kändes som en onödig oro - de är inte i en krigshärd med opålitliga k-pistar riktade mot sig. Oron att Magnus inte fick rätt present får perspektiv den med! Ikväll räknar jag in flocken och tackar för åren som gått, att de fått vara friska, tycker om sig själva och det liv de valt. Jag är stolt!
tisdag 9 februari 2010
Att se trött ut
Det händer då och då att jag och andra möts av hälsningen "oh vad du ser trött ut". Det är nästan bättre med pappas käcka hälsning "vad du har blivit tjock och fet" som han kan säga till nån han inte sett på länge och som utökat i färdriktningen. För varför ska jag påminnas om det som troligen är dagens problem - att sömnen blev för kort, att det sitter en förkylning i kroppen, att klassen sugit all kraft ur mitt redan bleka hår osv.... Min arbetskamrat ville låna puder för att dölja sina påstådda ringar under ögonen - som nån påpekat. Denna mogna och kloka kvinna trodde på detta tillrop!
Men ikväll är jag trött, en halvtimme tidigare än vanligt gör sitt, mycket mer än om jag vakar en halvtimme till på kvällen. Tror jag i alla fall, tills nån påminner om halvtimmen med sitt "oj, vad du ser trött ut". När det gäller repliker är jag inte snabb! Vad ska man svara?
Men ikväll är jag trött, en halvtimme tidigare än vanligt gör sitt, mycket mer än om jag vakar en halvtimme till på kvällen. Tror jag i alla fall, tills nån påminner om halvtimmen med sitt "oj, vad du ser trött ut". När det gäller repliker är jag inte snabb! Vad ska man svara?
måndag 1 februari 2010
Kulturell bulemi
Veckorna som kallas oxveckor är nu. pappa säger att det är för att man mäter hur mycket dagarna förlängs nu. Först en tuppfjät mellan jul och trettondagen och sen häst och lass till tjugondan - men vad hade det med oxar att göra? Att det kanske var oxe och lass? Dessa ljusökande veckor har varit kalla och tungsamma för både kropp och bil men blev ljusare av mängden evenemang; Haitikonsert i Sättna kyrka och Njurundarevyn är två olika typer men båda gjorde mej glad och hoppfull. Filmen Days of Stupid på Söråker sänkte humöret och framtidstron - ett oerhört skrämmande scenario att jorden skulle vara obeboelig år 2065 på grund av våra bidrag till växthuseffekten. Se den och sen är det till att se över både bilpark och semesterplaner och kanske också röstsedeln i höst. Men det märkliga är att just Söråkers Folkets hus är ett hopp i sig, de är ett tecken på att det går om vi går ihop och skapar bra mötesplatser där idéer om framtiden kan frodas. Ska köpa in mej på en stol där!
Musikkafé med Lars-åke Melin hade jag väl inte stretat iväg på i snödrivorna om jag inte varit lite ansvarig för kakan till kaffet men sällan ångrar jag ett evenemang som bekant. Sången förflyttar sinnet en bit med hjälp av både tårar och skratt. Thure Sventon med Kulturskolan blev också en kul kväll - fantasin och ungas speleri, oh vad det är kul, När inte vår egen Agnes var på scen så stirrade jag en del på andra barns reaktioner - halva nöjet att se hur det följde med och fascinerades. Och ett kiknande skratt från ett barn slår det mesta av sinnesintryck. Jag vill verkligen betona att jag tycker att det är hets mot folkgrupp att tjata om att barn skriker. De skrattar ju mest jämt, vad jag minns. Jag törs knappt berätta den men på lördag var vi till Östersund på revy. Om det finns nåt superlativ kvar så kan jag väl klämma till med - oslagbart proffsigt och underhållande. Nu längtar jag mest efter en hemmakväll med plock och Rapport. Vad som ska plockas bort? Gissa! De som har talang för att stressa mej sa att man ska plocka fram pelargonknölarna den 2 februari - och plantera om sticklingarna.......tala om hopp!
Musikkafé med Lars-åke Melin hade jag väl inte stretat iväg på i snödrivorna om jag inte varit lite ansvarig för kakan till kaffet men sällan ångrar jag ett evenemang som bekant. Sången förflyttar sinnet en bit med hjälp av både tårar och skratt. Thure Sventon med Kulturskolan blev också en kul kväll - fantasin och ungas speleri, oh vad det är kul, När inte vår egen Agnes var på scen så stirrade jag en del på andra barns reaktioner - halva nöjet att se hur det följde med och fascinerades. Och ett kiknande skratt från ett barn slår det mesta av sinnesintryck. Jag vill verkligen betona att jag tycker att det är hets mot folkgrupp att tjata om att barn skriker. De skrattar ju mest jämt, vad jag minns. Jag törs knappt berätta den men på lördag var vi till Östersund på revy. Om det finns nåt superlativ kvar så kan jag väl klämma till med - oslagbart proffsigt och underhållande. Nu längtar jag mest efter en hemmakväll med plock och Rapport. Vad som ska plockas bort? Gissa! De som har talang för att stressa mej sa att man ska plocka fram pelargonknölarna den 2 februari - och plantera om sticklingarna.......tala om hopp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)