Festernas folk

Vi hade redovisning om fester i religion, kommit till hinduismen. De har verkligen skapat fest och firande kring allt, både stora och små händelser. Gruppen som redovisade hade hittat alla möjliga begivenheter och visade oss både fyrverkeri, kastmärken och rödfärgskastning. En reflektion var att de som är en av världens fattigaste folk har råd, ork och tid att ordna med fest, ofta och rikligt tilltaget i omfång och fantasi.
En oförglömlig kommentar från Anna och Kristin: "tänk mamma som tycker att vi ska skippa julfirandet i år, hon säger att hon inte orkar - vi som har så lite fester" .
Jag undrar varje lektion om inte jag är den som lär sig mest. Mina elever gör ett gott arbete under den lata pedagogens ledning visserligen men ändå.
Den kraft jag lade ner på att leta indiska kryddor och ingredienser, duka fint och hitta såpbubblor var verkligen välinvesterad tid särskilt om man jämför med att konstruera ett prov och sen rätta det rättvist....
Länge leve aktiviteten, alla de fem sinnena och vuxenstuderande hösten 2011!

Miraklet tar sin tid

Miraklets tid tar tid. Vi lever i en väntan. Hoppet lever sitt eget stökiga liv. Om jag inte tänker hårt och koncentrerat så kan det hända att hoppet inte vill va med längre. Om jag inte värmer det ordentligt kanske det fryser till is. Hur kan man öka sitt hopp, sin tro? Kan man stretcha och värma upp? Kan man kalla det färskvara som en kondition är?
Alla människor som lever med, frågar hur det är med Thure, visar värme, omtanke, hälsar; ja de gör att hoppet tar en dag till i solen; och växer med det!
Alla hoppfulla forskarrapporter, minsta tecken från Lund; ja då tar oron paus och ger plats för hopp och tro igen.
De hade sagt i förväg att det skulle bli en tid i berg-och dalbanan; vem trodde på det? det gick inte ens att tänka hur det skulle kunna bli. Det är väl tur att inte fantasin räcker till så mycket framtidsscenarion. Det räcker så bra ändå.
Goda följder av detta är att organdonationsregistret fått många anmälningar, blodcentralerna fått bra med blod av de unga och starka i släkten och att vi fått värdera det sociala nätverkets betydelse. Nu ska jag flytta upp, sommaren är alltså slut och tjusningen med sommarstuga och gräsmatta har mist sin glans. I vägen står ett kök i kaos och ett skafferi som behöver tätas.... mirakel tar som bekant tid men det ska gå!

Miraklets hårda vecka

Det har varit en oförglömlig vecka. Förra fredagen såg vi fram emot en solig helg. Begravningen i Ljustorps kyrka efter Sven Eriksson, en trotjänare och glad vän som lämnat Siv ensam i sorg och tomhet. Men hela begravningen strålade av hans eftervärme, hans glada skratt och trosvissa utstrålning fanns kvar bland blommor, kakor och alla människor som känt honom.
Thures syrgastup lät där i tystnaden, han fick åka hem utan att gå på kakkalaset då gasen inte skulle räcka och alla handslag och undrande frågor skulle bli för mycket.
0.04 ringer telefonen - jag tror att det är pappas larm som brukar ljuda så där mitt i natten nån gång då och då. Thure jublar: nu far vi till Lund! Centrifugkänslan är tydlig- vad gör vi nu. Väcker Arne för jag känner att jag bara måste se honom och Agneta innan de far. på Berget är det full aktivitet, vi skrattar och gråter om varandra. Jag sitter nån timme i Stanleys kök för att Sofia ska kunna åka hem och säga hej. Den timmen i mörker och tystnad gav mej ro: Thures lycka räcker för att jag ska vara viss om att det som nu sker bara kan bli till bättring, hur det än går. Han är glad nu! NU!
Jenny ringer på morgonen och sen tar en dag av ständiga kontakter, sms, samtal omkring det faktum att Thure nu opereras och får ta emot två nya lungor. Ett sånt nätverk kring en människa, så många som berörs och vill beröras. Det är en lång dag men vi rör oss i praktiska sysslor, pappa sitter vid bordet och tänker, han är i en drömvärld och ändå helt klar över konsekvenserna. Jag hinner tänka att Mor Maja nog har det skönast där hon är, hon hade en stor talang för oro och vånda, och särskilt för Thure. Hon hade ju hela historien och mindes in i märgen hans astmaanfall i barndomen. Thures andfådda 2011 hjade varit ett sömnlöst dito för henne....undrar om hon stöder från andra sidan? Ser? Har bra perspektiv? Vet hur det går?
Vi får besked från Karin vid 19-tiden; operatinen pågår några timmar till, ingen oro är befogad! De skojar? Vid 22.30 ringer Karin igen, jag hör fel först och hinner isas ner innan jag hör att hon säger: Det är klart nu! Det ser bra ut! I bakgrunden hör jag Agneta prata med Sofia och dessutom en massa bilar; de var ute och gick för att skingra tankar och oro när kirurgen ringde.
Lyckligt kaos alltså. På natten får de komma in och se honom, redan då har han bättre färg så det goda syret verkar komma rätt väg. Ett nytt liv han börjat!

Ingen struktur

Vi var på fest i helgen. Fick se spår av en man med fantasti och lekfullhet. Hans skapelse var en loge fylld med infall och lek, allt ämnat för skratt, skoj och fest. Bygdens utbytta soffor hade samlats i familjen Normans lekstuga modell större. Skaparen var borta sen många år men hans avkommor kunde konsten, lek och fantasi och festen lekte sig igenom hela kvällen.
Jag lärde mig så många ovanliga allsånger som man kan tänka sig, höra så bra musik man aldrig trodde spelades utanför stadsgränserna och hörde Åke Norman leda fest och allsång så njutbart galet som aldrig någonsin en TV-ledare kan. Ett visdomsord har satt sig i minnet "Jag vill aldrig att nån ska säga om mej att jag har struktur": tur det. Hans sätt att leta allsångsblad vittnade om det, hans infall i gitarrspele likaså.
Jag undrar om STRUKTUR och humor, lekfullhet och skratt kan gå hand i hand?

Sorken stjäl min trädgård och mina morötter

Strid i natt - nu ska jag ta upp striden mot dessa felplacerade Guds underverk. Ni får naturligtvis finnas där i näringskedjan men lämna mej ifred. och min tomt, mina trädgårdsdrömmar och gräsmattan. 'Det är väl en sak att ni vill va med och dela på överskott av godsaker, men det är skräcken och osäkerheten som är det värsta stöldgodset. jag vill ligga i ro när jag rensar, sitta på huk, gå i gräset utan att känna vibbar under fötterna! Än så länge har rått-överenskommelsen gällt; nu kommer jag och då visar ni er inte. Men jag litar inte på er!!!!!!!!!!!!!!!

Bort, flytta, gräv ner er, håll till nere vid ån. OM inte - jag kommer med gasolen snart, tyvärr verkar ni inte bry er om min solcellsdrivna orosmaskin, Den flyttar kalaset 15 meter i sidled men där finns det ju annat att gnaga på i denna oceanstora trädgård.
Nu har jag varnat! I morgon kanske jag skrider till verket. Fast jag har ju bokat pannrumsstädning med maken i morgon. Där finns andra som ska hålla sig på sina platser och inte äta kaviartuber och aluminiumburkar. Kan inte vara bra ens för möss - men förresten, ät på. Min kärlek till skapelsen omfattar som bekant inte denna grupp, skapade dag 4.

Tips på andra sätt att flytta på gnagare? Det vore nåt för P3 istället för att fråga om allt annat dumt och fånigt. Fast idag hade de Husmorstips - jag trodde inte mina öron när jag fick veta att t.ex. saliv kan lösa upp en blodfläck på ett plagg MEN saliven måste va från samma person som blodet kom från. Nu har jag inget mer ointressant att komma med - oväntat nog.....

Semester - en resa i sig själv

Vi har varit på semesterresa i 9 hela dagar. Vi har väl inte direkt rest varje dag men tanken och kroppen har varit på andra platser och i andra banor dessa dagar. Se mer-resa har det varit, både av vårt land, våra vänner och min egen kropp och mitt liv.
Vårt land består av en massa småvägar som skänker fantasi och omväxling åt både öga och bilkörare. Den som kör får inte se så mycket av små gårdar och vackra utsikter; men det går ju att stanna eller eventuellt vända har jag hört.... Det mest oväntade var på Billingen när vi plötsligt var mitt i ett Amishfolks liv; två draghästar drog en balvagn och på en pall satt en kvinna och handmjölkade medan en skäggig man med hatt rökte pipa och såg på/ pratade. Inte stannade vi eller vände tillbaka och frågade om deras produktionsresultat eller EU-stöd; fast då var det nära!
Så många vackra små badplatser det finns; iordningställda för att vi ska få leka i vatten en stund dessa korta sommardagar. Klart inspirerad att göra verklighet av Halfdans Valborgsidé här i Gårdtjärn, det måste väl bara bli bra eller vad tror ni?
Vi har varit inne i många hem denna dryga vecka. Det är en gåva att få komma hem till nån, se deras kök och utsikt, bjudas på det fina de tänkt ut för att vi skulle komma och så få dela varandras liv och tankar några timmar i frid och ro. Det är också en övning i självbild och självkänsla - kort sagt avundsjukans hårda skola. Att ni hunnit med att kakla, tapetserat, tonat och färgat in, bytt lägenhet och soffa - och så fint och städat. Att ni hunnit träna och hålla kroppen i trim och lagom doserad? Försiktigt gör tanken en minnesutflykt....jag är inte bra på att hålla detta ifrån mej men jag tränar; lite och inte helt hängivet. Slutsatsen är ändå som i Brels sång; Kanske kärlek är allt, som till sist vi har kvar.....- Gör palats av ett hus, som var slitet och kallt.

Dan före dan - nerverna spökar

Dan före dan före dan - och idag är det dan efter genrep med lite publik. Samma sak händer varje år, vi tappar tro och balans och sans och då tog vi vilodag idag så vi inte gör nåt dumt; ställer in, skäller på varandra eller ändrar och tar bort. Leif har sagt ifrån inget ska bort, ÄN....Så idag är det hemarbete som gäller; sopor, riktig mat betala räkningar och hälsa på pappa. Då klarnar det igen.

Ni ska få läsa mitt ingångsord till programmet, för jag tycker det är vackert beskrivet, detta hus och projekt som är en så stor del av mitt liv. Som jag delar med så många. Jag är ju en stor hejarklack för folkrörelsen och ideellt arbete. Samhället vilar på att vi gör sånt som inte är direkt nödvändigt också, bredvid det livsuppehållande, det måste bli någonting över. Gärna sådant som gynnar någon mer än mej själv. Jag tror att det är en av meningarna med livet. Välkommen med!

Välkommen till Missionshuset i Gårdtjärn 2011

Våren hälsas välkommen. Våren kom rekordtidigt. Sjön kände på sig att den hade en huvudroll i år och förberedde sig genom att göra sig av med isen redan den 22 april. Missionshuset gjorde sin stora PR-insats genom att kasta av sig taket och ta plats i samtliga lokala medier – allt klart för Valborgsspex i Gårdtjärn alltså!

Våren hälsas först på Valborgsmässoafton med spexpremiär och brasa, vårtal, körsång, korv och fyrverkeri. Sen firar vi dess ankomst vid ytterligare sju föreställningar 1 maj, 6, 7 och 8 maj.

Det är 100 år sedan huset på höjden byggdes om till Missionshus. Gårdtjärns missionsförsamling bildades 1908 i nykterhetsrörelsens Tors lokal på Lötbacken men när den affär som då fanns här gick i konkurs fick man köpa huset av Moster Andersson. Hon bodde kvar på övervåningen livet ut och var en trogen medlem i församlingen.

När taket blåste av den 23 mars i år så fick de som reparerade taket se tre generationer av takbeläggning: spån, tegel och plåt och de anade historiens vingslag där i de handsmidda spikarna, troligen tillverkade vid Norafors bruk på 1800-talet. Nu ligger det nya taket där och under plåten ligger ett brev till framtiden som berättar hur vi gör nu för tiden i Missionshuset.

De kommer att läsa att det finns fyra körer för alla åldrar, att vi firar gudstjänster någon gång i månaden och att det är Slöjdcafé på onsdagar. På hösten har vi en basar med loppis liksom körerna har Luciafirande och konserter. Det berättas också att vi gör ett spex till Valborgsmässoafton, en nu 29-årig tradition och att det samlar många människor och ger ett bra tillskott till kassan. Brevet beskriver också hur många människor som hjälpt till med att få taket på plats och att vi nu planerar att fortsätta arbetet med att dra in jordvärme vilket är ett populärt sätt att spara energi så här i början av 2000-talet. Då lika väl som nu är huset öppet för den som vill dela gemenskap och glädje med andra människor.

Behållningen av kvällarna delas mellan vår ungdomsverksamhet med mycket musik i, Missionshusets andliga och praktiska skötsel samt föreningen Kodurs kulturkassa som vi använder till instrument-köp, gå på musik och teater, skicka ungdomar på musikläger. Allt arbete inför kvällen hjälps vi åt med och vi hoppas och tror att du vill dela den glädjen med oss.

Vårens första blöta fötter

Det blev vår väldigt fort, jag hann åka skidor en sista gång förra onsdagen, i norrsken och på skare klockan 22 på kvällen, det är ett minne att plocka fram i sommarkvällen då motsvarigheten är att simma i Nylanssjön i månsken, Ska bli härligt det. vägen dit är kantad av små uppgifter som inte lockar alls just nu; måla trädgårdsmöbeln, bära dahliakrukor ut och in, hitta på ett sätt att utrota sorken från min mark, laga växthuset, lekstugefixandet och så det antal fönster som ska skina som solen. Lev i nuet och sök i den iderika hjärna efter genvägar, hjälpsamt folk och lagom ambitiösa föresatser. Den röda solstolen är hel, den nya lilla altanen i hörnet är vacker och trädgårdslandet inte uppharvat än - än finns det tid för kloka beslut! Idag satt jag med idérika vännen Helen på mycket vackert café - Omtanken - på norra Järnvägsgatan, mittemot cykel-Nisse. Kreativ miljö och tala om att vi intecknade sommaren tillsammans. Vi pratade inte ett ord om krukorna, växthuset och trädgårdsmöbeln. Men före det - Valborgsspexet är i fullt vardande och är väl en stor orsak till att nerverna börja spela spratt på utsidan. Det som visas offentligt av svagheter och egenheter kräver sin kompensation. Apropå det var jag på Kupan - där finns fynd för en som ska klä ut sig till annat än kulturtant. Svart, kort volangkjol - kan det vara en ledtråd? Välkommen att bese det hela - vi början den 30 april och sen är det en vecka till finalen den 8 maj.

Utrota hungern nu

Kyrkan har en urbra hemsida där årets fasteinsamling annonseras. Utrota hungern nu! Det låter ju fullt rimligt, eller hur, och så går det sakta, sakta. De krig som tillkommer gör inte utrotningsfarten högre, det rika Japan har plöstligt hamnat nära hungern också.
Vattnet - det viktiga vattnet står i fokus - just för att utrota hungern så är vattnet en viktig del. "Var rädd om vattnet" var den ständiga uppmaningen i min uppväxt. Vi visste så väl varför - mardrömmen var när vattnet frös eller källan i Lövsättsberget sinade. Inget vatten - katastrof och bök och extrajobb - men det fanns ändå vatten i ån att hämta, inte behövde vi bära det heller, ja in i huset förstås. Nu har inte vattnet sinat/frusit sen 1995 då det frös på juldagen. Med en enmånaders baby och huset fullt av folk som skulle fira Majas 80-årsdag - då visste vi vad vattnet var värt. det blev en 15-åring av babyn och ett jätteroligt kalas vad jag minns.
"var rädd om vattnet" - idag visade jag mina studerande hur det står till med vattentillgången i världen: 1 15-litershink motsvarar allt vatten på jorden, ett glas motsvararar sötvattentillgången (det mesta bundet i is o glaciär) och ETT KRYDDMÅTT den mängd som står till vårt förfogande att dricka och rena om igen och om igen.
Hemtanke att fundera på - hur spar man på vatten?

I moders spår för framtids segrar

Lördagen i Oxberg var mildare än vallaprognosen sagt men startfältet med 8 700 damer i årets Tjejwasa var i höjd med prognosen. Många nybörjare sa de i speakerhögtalaren, jojo, det ska ni veta. När väl starten gått hade de före trampat sönder spåren, det liknade mest en dålig väg i Gårdtjärn de första milen.
Vid starten kändes det så gripande att jag var där - oh så stolt mamma skulle varit, hon skulle suttit vid Tv´n och följt de båda döttrarna. Hon gladdes åt allt vi fick göra som hon själv aldrig vågat drömma om ens. Nu kändes sorgen helt fysiskt och det var liksom i moders spår mer än fäders denna dag. Ingen såg skillnad på tårar eller snor denna dag.
I dag står det i tidningen att jag minsann utnyttjade startavgiften genom att vara ute 4:26 i spåret, det fanns dom som gick in efter 1:27. De kan inte ha hunnit med så många koppar blåbärssoppa som jag. Osmart! Men jag njöt av varje stavtag måste jag säga. Nästa år ska jag tränga mig fram, köpa/muta in mig på en vallaexpert, klä mig lätt och ledigt och träna 15 mil till. Då du morsan ska du få se på släktled där i modersspåret! Undrar hur många systrar och andra kvinnliga släktingar det går att inspirera? Och andra vänner?

Tal till min mamma

Igår var dagen vi väntat på, gruvat mig för och ändå på så många sätt förberett mig för. Vi har verkligen inte slarvat med sorgearbetet och haft jättemånga ritualer, samlingar, matbord och minnesstunder där vi tillsammans skrattat och gråtit. Igår skulle det samlas ihop. Och det blev så storartat. Som en stor hyllning till en stor liten människa.
Ni får ju läsa mitt utkast till tal, ni kan ju inte se den tavla som blev klar denna vecka; ett montage av flera generationerns hantverk, spetsar, broderi. Några foton och ett recept. Mamma och jag hade plockat ihop det men den blev inte klar i tid, ogjort då men nu blev den klar. Synd att inte hon fick se den: Här kommer talet- det blev klart i tid i alla fall

1 Det finns saker som inte blir gjorda – ogjort.

Mamma hade alltid mycket att göra och hon fick mycket gjort

Denna tavla är en hyllning till hennes verksamma händer, de får symbolisera allt vackert hon gett oss och lämnat kvar.

Hon föddes i en tid när jantelagen var allmän sanning och inget man blev uppmanad att bryta mot, hon hade lärt sig att inte förhäva sig, inte skryta, visa upp sig. I söndagsskolan sjöng man aldrig "du vet väl om att du är värdefull", i skolan användes inte någon tid till självförtroendestärkande.

Hon berättade inte så sällan att jag vid fem års ålder frågade varför hon aldrig blev nåt.När jag ser på tavlan och på dukar och saker hon gjort så undrar jag varför jag aldrig gjort nåt

2 Vi har levt nära i många år, hon har hjälpt mej och varit lätt till det

Nu de senaste åren behövde hon hjälp, allt mer och jag kunde också se på nära håll hur mycket hon hade ont och hur sliten den lilla kroppen var

Hon hade arbetat hård redan från barndomen, fått bära mer än vad axlar och kroppen var byggd för

Hon hade upplevd handmjölkning, bära vatten, sjöslåtter och fäboliv. Fött barn och burit tungt ändå Haft få semestrar och lätträknade lediga dagar

Varje kväll när jag var uppe och omsorgade, sa hon gång på gång Tusen , tusen tack

”Du behöver inte, tänk som du hjälpt mej…

Tusen, tusen tack sa hon ändå, minst en gång till när jag sa god natt

3 En av de sista besöken i Missionshuset hörde hon Fred Nilsson ”livets mening är att brukas, ja faktiskt slitas ut” Hon tyckte det var bra och kände att det gav verkligen mening åt förvärkta händer och en marängliknande ryggrad.

För hon var stolt och kände det meningsfullt när hon såg vad det blev. Hemmets många mötesfester, alla barn, barnbarn och barnbarnsbarns liv och leverne, missionshusets verksamhet och att byn inte växte igen

Tänk vad det blev! Tänk vad många tusen, tusen tack som vi idag och de senaste veckorna fått se och höra

Till den man fötts av, Älskar, levt nära och saknar känns ordet tack inte riktigt heltäckande men ändå Tusen, tusen tack för det du varit för oss, lärt och visat, ställt upp och nästan fläkt dig för att det skulle bli bra, mest för alla andra

Tänk vad mycket hon blev.

Tisdagkväll i pappershögen

Sorgen är en tröttsam vän. Den gör vardagen omständligt seg, oberäknelig och svår att övervinna. Långa stunder tänker jag att det går bra nu, det här var den bästa utvägen. Men så kommer nån liten vink, ett minne i händerna, en röst som påminner eller om jag går i rummen däruppe. Då är det som om det på nytt går upp för mej att det är oåterkalleligt förändrat. Jag tycker inte om det och vill inte samarbeta. Allt praktiskt som ska ordnas, inte är det så märkvärdiga saker, men hela min kropp säger nej, nej, nej. Jag behöver inte ställa iordning nåt för begravning, varken kläder, mat, madrasser eller nåt tal. Jag ordnar det andra lilla vanliga och värjer mig mot själva förberedelsepratet.
Det är så många som tröstar, nästan varje dag får pappa eller nån av oss en hälsning, ett inkännande ord. OJ vad det betyder mycket, jag trodde det inte, visste det inte men nu känns det i den tunga, sega och sorgsna kroppen. Det som tröstar alllra mest är att skratta lite med pappa och han är i sin värld helt suverän på att kasta sig emellan bankens årsbesked och sorgen över att mamma aldrig hann väva den trädda väven, att han aldrig ska få möta hennes ögon igen. Vi skrattar och gråter om vartannat men hans ensamhet lyser som ett bloss, vi är liksom sekunda trots allt. Hans ljus och värmekälla är borta.
Själv kan jag bara krama godnatt och gå ner till mitt välbevarade sammanhang av småsaker, godnattkram, provmjölkning och matteprov. Lärde mig i januari 2011 än en gång hur mycket det är värt.
När jag sorterade i pappershögar och ställ så hittade jag min samling med "kort som ska skickas iväg nån gång". Nu vet jag också att de behövs för de kan verkligen lindra sorg och ensamhet. Nu ska jag krama en ko - detta stora djur kan man gråta stilla med och de stora ögonen ser ut som att de vet!

Minnesord

Min lilla tappra mamma har lämnat oss. Trots att hon var dålig, fick lunginflammation och sen ont i magen så trodde jag på många andra utgångar men inte den. När hon låg där på kvällen såg hon så nöjd ut, det här blev bra såg hon ut att tycka. Jag är nöjd ändå, hon fick så fint ikring sig sina sista veckor. Hon var med på julkonsert med alla våra missionshuskörer, hon var på julkalas, stor julafton, annandagsfesten och 95-årsdagen med ström av fest o folk. Ett nytt år med nyårskonsert och sista veckan middag hos Märta. Vill ni läsa det minnesord jag skrev till tidningen?

Till minne av mamma Maja

Två verksamma händer har lagt sig att vila. Maja Eriksson, född Öhlén, började sitt liv i Gårdtjärn och bodde där hela sitt 95-åriga liv med ett kort undantag då hon var hushållsbiträde i ett studentboende i Stockholm. En tid arbetade hon som affärsbiträde i John Häggkvists affär i Kovland.

Hon föddes först i en syskonskara av fem, föräldrarna drev ett jordbruk där hon tidigt fick lära sig att hjälpa till med alla sysslor. Hon var duktig i skolan, särskilt slöjd, men på den tiden fick man varken skriva bokstäver eller klippa i ett tyg med vänster hand. Hon löste det med att bli dubbelhändig. Slöjdintresset utvecklade hon och vi har sett många alster förfärdigas; stickat, virkat, vävt, spunnet, broderat och sytt. Allra kärast var vävstolen som hon under sitt sista år trädde för en ny mattväv. Hon deltog i Betlehemskyrkans Kongotanter. Många stickade filtar och tröjor har sänts över haven till barn som behövde hennes omsorg i livets början. Intresset för internationellt bistånd följde henne genom livet och hennes sista besök i Missionshuset var Annandag jul vid yttre missionens insamlingsfest.

Majas fann sin livskamrat Anders hemma i byn, de var gifta i 64 år. De har drivit jordbruk och lärt sex barn livets grundstenar; kärlek till Missionshus och kyrka, kärlek till familj och hembygd och de har varit förebilder för livslång kärlek och enhet. Familjen har utökats med barnbarn och barnbarnsbarn och Maja hade full översikt över allas förehavanden, både bekymmer och födelsedagar. Omsorgen sträckte sig långt utanför familjen. Släktingar, barnens vänner, grannarna; alla fick plats kring Majas köksbord där hon lyssnade och kunde ge både råd och bönehjälp.

Missionshuset var hennes andra hem. Hon var ungdomsledare, söndagsskollärare, sekreterare, organist och kaffekokare. På senare år var hon barnvakt för att möjliggöra ungdomsarbete och valborgsspex. Hon älskade sång och musik. Hon sjöng i kören och under många år var hon och brodern Anders ett inslag på gudstjänster och begravningar med sångerna Lär mig din väg och Långt bortom rymder vida bland många andra.

Blommor och grönsaksodling var ett kärt arbete för Maja och hon motionerade genom att stå upp och ned i rabatter och grönsaksland, drev upp tomater och dahlior och försvarade dem som en tigrinna mot frostens angrepp.

Nu har hennes blida stämma tystnat och hennes lyssnande öra hör oss inte längre. Det är tomt på övervåningen och vi vänder oss om och undrar vart hon tog vägen. Hon var själv helt säker på att det väntade ett paradis av glädje, sång och skratt på henne. Vi unnar henne den vilan efter allt dessa varma händer utfört för oss allihop.

/Kanske får jag bilden som hör till av Nils - den kommer sen/