Miraklet tar sin tid

Miraklets tid tar tid. Vi lever i en väntan. Hoppet lever sitt eget stökiga liv. Om jag inte tänker hårt och koncentrerat så kan det hända att hoppet inte vill va med längre. Om jag inte värmer det ordentligt kanske det fryser till is. Hur kan man öka sitt hopp, sin tro? Kan man stretcha och värma upp? Kan man kalla det färskvara som en kondition är?
Alla människor som lever med, frågar hur det är med Thure, visar värme, omtanke, hälsar; ja de gör att hoppet tar en dag till i solen; och växer med det!
Alla hoppfulla forskarrapporter, minsta tecken från Lund; ja då tar oron paus och ger plats för hopp och tro igen.
De hade sagt i förväg att det skulle bli en tid i berg-och dalbanan; vem trodde på det? det gick inte ens att tänka hur det skulle kunna bli. Det är väl tur att inte fantasin räcker till så mycket framtidsscenarion. Det räcker så bra ändå.
Goda följder av detta är att organdonationsregistret fått många anmälningar, blodcentralerna fått bra med blod av de unga och starka i släkten och att vi fått värdera det sociala nätverkets betydelse. Nu ska jag flytta upp, sommaren är alltså slut och tjusningen med sommarstuga och gräsmatta har mist sin glans. I vägen står ett kök i kaos och ett skafferi som behöver tätas.... mirakel tar som bekant tid men det ska gå!