Idyllens verkliga ansikte

Det är vinterkväll på bondgården. Utanverket visar snövit idyll - under ytan ser vi baksidan av idyllen - i ett dygn har Arne och Kalle krånglat med en mastodontmaskin som krossar kornkärnor till ätbart foder åt alla komadamer som förväntas mjölka i morgon bitti - vilket dom bara gör om de får god mat, gott vatten och en vänlig klapp. Att laga denna maskin har varit en färd mellan hopp och förtvivlan. Nu ser vi felet - laga, svetsa, sätta ihop- provkör - NEJ det går inte ändå - där var det ett fel till - hopp - laga - provkör - osv . 10 - 12 gånger. Det är mörkt, dammigt, kallt och bullrigt. När de äntligen går in och äter middag möts de av nystädad hall. Vem kan då sucka över att det blir kross på det nystädade... inte ens jag. PSST - undret/bönesvaret/miraklet kom 22.10 då Arne hittar två plastpåsar med reservdelar -inköpta ifall att för länge sedan.
Nu äter Rosa, Krusa, Brunros och de andra - i morgon ser de till att det är fullt i de vackra juvren igen. De vet inte att mjölkpriset sänks - de som sänker mjölkpriset - eller tycker att mjölken är dyr - vet inte hur billig mjölken egentligen är. Idyllen återtar sitt grepp - liksom man hoppas på ljudet av en maskin som snurrar så hoppas vi på idyllens fullbordan. Den där morgonen i juni när kor som går och betar i morgondiset är det vackraste som finns.

Kvällens tjusning

Om det gick att glömma för en stund ( jag är rätt bra på det) hur morgondagen kommer att anfalla - ja då är den sena kvällen skön och givande. Rofyllt plockande och avslut av en dag, dra djupa andetag och tänka inifrån och ut. Ett andetag - för de som finns allra närmast, den varma kroppen alldeles bredvid, barnen både i huset och runt om i världen. De behöver mina tankar och böner just, just nu. Känns det att nån tänker på en, tro? Sen ett djupt andetag för närmaste kretsen av släkten, grannarna, arbetskamraterna och mina vuxare. Se dem med hoppfullhetens ögon i denna vänligt stämda belysning. Tredje andetaget för omvärlden - från busschauffören som ska köra barnen i morgon bitti till fredsmäklarna som vädjar till Hamas och Israel. Det är livets under att aldrig sluta hóppas, tro, ja självklart räkna med att under snön ligger fröna till en vår och en blommande sommar. Lita både på busschauffören och diplomaten, trots allt.

Brödet som jäser i bunken

Det är en stor konst och en liten ansträngning att baka bröd. Idag är det dags. Ta tillvara den lilla grötskvätten sedan måndagsfrukosten, mixa ihop spaghettin efter söndagslunchen, skölja ur ett filpaket och saften i tillbringaren, ett bregottpaket som precis passerat bäst-före-datum - jästen har legat länge beredd i kylskåpet. Så börjar en orolig vandring av söner som väntar på fullbordat bröd. Då blir det kvällste i Gårdtjärn, snön faller lite försiktigt ute och matteläxorna är nästan klara. Arne har provmjölkat korna. Det goda livet behöver inte kosta mycket.

Livet från köksbordskanten

Begravning och avsked - det är något man blir trött av både i axlar, ögon och huvud. Men i tacksamhet för ett 85 år längt och lyckligt liv så var det ändå med en glad känsla som den dagen slutade. Många hälsningar och handskakningar - lite smussel med en handsprit kan tyckas opassande i sammanhanget, men tänk så många smittbärare från hela landet som möttes och bytte kroppsvätskor....
Moster U hade levt hela sitt liv med utgångspunkt från ett köksbord och ett missionshus. Ändå hade hon en vid syn på världen och livet, aldrig att hon generaliserade om hur andra var eller tog för givet att hon skulle lottas lycklig i livets lottdragning. Nätverket kunde räknas i flera, flera hundra som på något sätt hedrade hennes minne och vittnade om vad som händer vid ett köksbord. Några kunde i ord berätta om vad hon lärt och givit - att lägga in påslakan aviga i skåpet, då är det lättare att dra på dem sen; att lägga disken i ordning i diskhon och diska glasen först, att vända degklumpen som ska bli tunnbröd rätt på bakbordet, annars blir kanten ojämn, ta grädde i måttet före sirapen när du gör knäck, ha en tändsticka mellan knapp och tyg så sitter knappen bättre, läsa Blott en dag ett ögonblick i sänder när det dagen känns övermäktig..., handens och tankens visdom som förts vidare genom generationerna. Blir till minnen mer värda än fotoalbum och filmer. Vi tackar och bugar - men allra mest är jag tacksam för goda och vänliga ögon och tankar som följt en sen jag föddes. Vi vårt sista möte slöts ringen då jag fick viska till henne och stryka henne över det då så lilla huvudet: Gud välsigne dej min lilla vän.Tänk jag tror att det var det första hon viskade till mej när vi möttes första gången i januari 1955.

Med matjord i fickorna svävande på ett rosenblad

Det är ett härligt yrke att vara lärare. Man får under stor frihet göra roliga lär-saker tillsammans med elever man aldrig valt men som i alla fall ytligt valt att komma hit. De vet det inte , men det är dom som lär mej mest, inte tvärtom. Jag hittar på ingångar till labyrinten, visar på snår av öppning och sen får de kravla själv. Jag får ta del av insikter och slutsatser, ibland helt hissnande tankar

nästan varje dag låter de en skymta ett annat liv än ens eget. Det blir så tydligt att jag föddes med matjord i fickorna och aldrig mött annat än en lätt motvind. Det är inte bara att de har svag ekonomi och är utan jobb för tillfället eller nästan bestående. Berättelser om mobbing och misshandel, fördomsfullt bemötande och placering sist i LAS-kön trots att hon jobbat många år, minnesbilder från krig och bårhus, svält och skottlossningar. En elev mötte mej i korridoren: Du var ingen bra lärare; jag får aldrig nåt jobb! Sen kramade hon mej - jag får aldrig jobba så länge jag har mörkt hår och heter så främmande som jag gör. Hon var den duktigaste eleven.

Det är min födelsedag idag. Jag uppvaktades 06,00 med princesstårta och paket av en pigg man och tre av trötthet halvblinda tonåringar. Prata om att leva på ett rosenblad. Förlåt ni andra .... jag kanske blev en bra lärare som kan göra nytta för sårade och stukade. många av dem går på vuxenutbildningen och får sin andra chans. De berättelserna de berättar om upprättelse och framgång i studierna denna andra chans är min drivkraft! En nyutbildad svetsare står med tårar i ögonen på köksgolvet och berättar för frun: "Jag har fått MVG i matte - jag som aldrig fattade någonting i skolan".

Hyllning till en tapper vän

Jag har på nära håll följt en vän som i snart ett år kämpat mot en svår sjukdom. Jag skulle verkligen vilja ge henne och andra som kämpar en tapperhetsmedalj, en hyllning, en fanfar!
Med alla sina kroppskrafter mot det som vill bryta ner denna vackra och perfekta kropp har kampen pågått och pågår. Det har varit så många dagar av besked, väntan, provtagning, resor till och från vårdande inrättningar, ångest och ledsenhet, tårar och grimaser, illamående och infektioner. Den som i allt detta kan: skratta, riva av sig peruken och visa den vackra stubben, koka pärer och julpynta, våga visa både sorg och glädje mitt i alltihop, ja hon är värd vår hyllning och ja nästan vördnad.
Det har varit en mycket lärorik och underbar livslektion. Låt oss uppskatta vår kropp som den är. Låt oss i tacksamhet för livet alltid sätta i första rummet att vårda vänskap, kärlek och möten framför gardiner och kuddarrangerande.

FANFAR - och kampen går vidare!

Årsmötestidersidéer och drömtjuvar

Att sova en natt med 8 timmar gör underverk, inte bara för immunförsvaret utan också för tillströmning av glada skratt, nya idéer och energi att baka bröd och ringa en vän. Så lite det behövs men så här i årsmötestider ( ett valberedningsmöte och ett förberedande styrelsemöte samma kväl) så kan jag inte annat än undra om det inte finns väldigt många människor som inte har så mycket att göra, som mer än gärna skulle vara med i en styrelse, hjälpa till med en berättarkväll eller föra närvarolistor för en liten barnkör eller kanske i en besöksgrupp. Men var är ni? För när jag ser mej omkring verkar alla ha almanackan full och energin och orken inte alls i nivå med den ens. Att fråga om ännu ett uppdrag är rena övergreppet känns det som....
Uppropet skallar - en ideell uppgift åt alla. Inte som ett tungt lass till utan som en möjlig väg till ett roligare liv!
Vill du var med, hjälpa till, vara delaktig, förverkliga idéer, föra världen framåt i stort och smått? Vill du vara med?

Idélista på roliga aktiviteter:
Stickcafé med handarbetsskola - samtidigt gåutochgåkontaktyta
Bygga en folkdansbana i skogen (Arne och Kalles idé) och sen ordna danskvällar
Se vettiga filmer tillsammns - diskutera etik och livsdilemman
Vuxen- barn- frilufsande mitt på söndagen, Gå, gå men vi kan ju åka skidor nu....
Lekkvällar för unga/barn. Åka pulka,klättra i berg ( jag är grymt ororlig för lekunderskottet)
Stilla stigen - igen.
Skidälskapet - spår i skog och på fälten, skoterfria
....fyll gärna på
Citat från veckans samtal som blev av; Stella i Småland, oj då blåser det i telefonluren. "Akta dej för drömtjuvarna du umgås med"

Världens vackraste vy regnar bort

Så fort det vackra kan förbytas i otäckt mörker, hal is och blöta skor. Men ändå - hoppet finns ändå där, nog blir det snö och kallt igen, säg?
Maträtter är mode och vana - så ovanligt då att mitt emot en vegetarian sitta och äta blodbröd och stekt fläsk - det är liksom den ultimata kötträtten på nåt sätt. Med vitsås och lingonsylt är det gudomligt gott. Inbytingen Sef fick morotspaj och en mindre lyckad omelett men är glad ändå för att ha återbördats till farmens åttkantiga bord.
Fick på mailen idag ett bildspel som skulle påminna om ondska och hat, enormt upprörande bilder från öppnandet av koncentrationslägren. Ett visdomsord som låg där: "Allt som behövs för att det onda ska lyckas är att goda människor inte gör nånting". Låt oss lära av historien! Men vad ska jag verkligen göra för att stoppa bombningarna i Gaza, övergreppen i Kongo, människohandel på Baltikum?

Gårdtjärnsperspektivet

Gårdtjärn är Sveriges vackraste by.
Idag är det mer sant är någonsin, snön ligger vit och skidföret är berusande.
Skotrarna är ett omdiskuterat fenomen - ibland hatade för ljud och spår där och när de inte alls passar - men ibland prisade för att göra fälten tillgängliga för skating i månsken och morgondis, ja till och med hundpromenad. Min uppmaning till skotrarna - håll er på leden så håller vi marken! Det kan verka småsnålt att ni inte få åka var som helst men ETT motiv är att det växer sämre där snön packas hårt ( tänk bara på hur gräsmattan blir där man kört under vintern) SÅ vi som odlar hö och annat ätbart för korna och hästarna uppmanar er skoterkörare - håll leden så kan vi njuta i fred och ro! Bra för humör och fred mellan människor - i Sveriges vackrast by och i världen i stort.