Stolt moder

Jag måste bara flagga för dotter Anna-Karins blogg- en underbar skapelse full av fantasi och lekfullhet. Jag är mycket stolt och glad! SE HÄR: http://ankaniplankan.blogspot.com/2009/09/vav-manga-det-blir-kul-till-slut.html. Tänk att få ha henne i slöjd!
Igår var vi på föreläsning med fantasin och lekfullhet som tema. Pedagogerna på Stjärnans förskola berättade om sitt långa tema Staden -och, tja Sundsvall blir sig aldrig likt igen när jag fått se barnens foton och deras skapelser som inspirerats av ständiga besök i stan. Bara komma på tanken att gå på utflykt till "STAN" - man ska ju gå till skogen enligt en samstämmig förskoletradition. Men här tog de fasta på att de bor i stan och att det finns mycket att lära och inspireras av - och då hade de inte ägnat sig alls åt affärer och restauranger. Jag hörde Cornelis sjunga: Det sjunger några ungar på Karl-Johan. De sjunger starkt som bara ungar kan. ... så länge det finns ungar så finns det hopp. Ja, sannerligen, de kan tänka fritt och skapande. Jag måste ge mig ut i tjyvlyssnandet igen! För precis som i visan så känner jag mig bakom lås och bom, här i mitt hotell. Vi skulle behöva några fyraåringar som med friska ögon kan hjälpa oss i beslut inför framtiden.

Åt skogen med vitaminer och spikmattor

Söndagen bjöd väl inte på världens bästa väder - men en tur till Norafors, lingonskog och liten matsäck. Att få med en fjortonårig Matte som plockade 10 liter - ja det säger väl en del om tillgången. Jag blev manisk och kände att det var en vitamininjektion och en vila på kvistar och barr som gjorde gott. Vägen hem bar jag afrikanskt 18 liter lingon och rikedomen var ett faktum. Mor är en pålitlig hjälp med rensning men hon påstod att jag var lik pappa i att få med så mycket mer av skogen än bara lingonen...men jag skyller på plockaren, den breda utan rensstopp.
Systrarna Karin och Lena hittade svamp, både trattkantareller och gula dito. Jag tappade lusten för att plocka svamp 1986 - Tjernobylnedfallet gjorde det osmakligt och det sitter i.

Morgonidyllen

tidig morgon går jag ut för att förstärka i lagårn, möter korna med att öppna stängslet så de kan komma in. Det är magiskt vackert i hagen, lite dimma och morgonskymning och så står de stora djuren där och tittar storögt. De rör sig inte förrän jag vart och bytt om från fleece och foppatofflor till overall och stövlar. Sen kommer de in med höstlunk, jag får böna och be och skälla för att de ska komma in nån gång. Framåt åtta sitter vi på stocken utanför lagårn och dricker kaffe, maken och jag och då känns livet varmt och enkelt. Hur skulle det vara här utan dessa djur, utan denna levande produktion. Lugnare, billigare, vilsammare och kanske kan idyllen bjudas ur andra moment än just mjölkning och kor. Men det är svårt att tänka sig hur det skulle vara?
Idyllen innehåller också att njuta av ringblommeraderna, se att morötterna växt otroligt sista veckan och att solrosorna växer och blommar ikapp. Tänk vad fåglarna ska bli glada sen i vinter för detta enorma fågelbord. Kanske är skörden övermäktig, åtminstone om den sitter så hårt fast som morötterna gör just nu. Ändå är den trötta kroppen i färd med att planera nästa års grödor. Då ska det inte vara struligt i rabatterna, då ska jag hinna först, inte överraskas av det enorma gräsväxandet, perennutbredandet och trängselplantering. Nej då ska det bli ton i ton, etage och variation. Gör för säkerhets skull en skiss - var förvarar man den för att hitta den i vår? Vet nån? På samma ställe som dahliaknölarna och pelargonerna som ska vattnas varannan vecka under vintervilan . OK, bara så jag vet.... Men hoppet är nog min största talang - det kan gå, det är möjligt.

Insändare som aldrig blir skrivna

Tal som aldrig hölls, sånger jag aldrig framförde, inviter som aldrig vågades fram - frågan är om de ska ångras eller om jag ska vara tacksam för att de stannade inom familjen, typ.
Jag satt en gång i en blå Mercedez och skulle försöka bli ihop med en ung man som väckte varma känslor i mej. Han vågade inte - då. Tre år senare gjorde vi ett nytt försök - mer handfast den gången - då var det försent men ledde i sin tur till att jag vågade skriva ett brev till en stor kärlek som sen visat sig vara mitt livs trisslott. Han vågade svara på inviten. Det blev av....
Men allt som inte blev av är inte förgäves; det man tänkt gör en klokare, det som en gång formulerats kommer till användning i någon form, någonstans. En kärlek som känts finns kvar som en värme och en kvalitet resten av livet och den människan som varit ens mål kan ju ha mått bra av att känna sig omsvärmad och föremål för kärlek, fast de sällan fått veta, bara ana.
Insändare på listan: organisation av hemtjänst, gratis lokaltrafik, afrikansk sexhistoria, samåkningsföreningen x-et, gästnattsorganisation i Sättna, cykelverkstad i Kovland, äldreboende med vedhög, datasal och musikverkstad, - vilka har du på gång? Insändare alltså?
Jag kunde väl i alla fall ringa till radion!

Åka buss ger tid

Avslutande vecka har jag åkt buss mest hela tiden och det ger oväntade fördelar. Det blir tid över på många sätt: en promenadtid till bussen, lifttid med grannen som jag inte pratat med på länge, prattid på bussen med bekanta som jag glömt att friska upp vänskapen med, men nu fick vi en kvart. I stan kan det bli en halvtimme på Kulturmagasinet, en rundtur i lugn takt på stan. Dessutom kommer jag i tid, bussens tid är respektingivande och ej förhandllingsbar.
Men den allra största fördelen är tjuvlyssnandet, eller mer positivt, delandet av andras högljudda tankar. För de fattar väl att jag lyssnar, att det hörs mycket väl från bakersta sätet och en bra bit fram? Jag får veta allt om lärare och program, puckon och drygingar, kärleksord och skällstilltal. En dag fick jag veta vad pappa köpte när familjen var till Spanien. De vuxna är tristare med sitt telefonprat som mest är "jag kommer nu - puss" men ibland glimmar det till där och då är det Valborg- och maj-uppslag så det osar om det.
Det ger idéer och uppslag. Gratis. I bilen får man bara höra dubbelskrattande radiopratare eller så den älskade ljudboken - frågan är vilket som är bäst? Ja det är sexåringarna som väger över, för i torsdags såg jag en till på bussen. Helt oemotståndlig med frågor och skoj, och kloka glasögon, dessutom hade han en kul mamma som levde med. leve såna mammor!

Livets skifte

Är hösten den vackraste av årstider? Tänk att när det blir höst så är det som att den är vackrast och bäst. Det luktar så gott och blommar och bär frukt så det bågnar i landen. Hinner inte med broccolin som blommar innan jag kan förvälla den - men hönsen blir barnsligt glada för blast och blom. Som korna när de får äpplen eller purjolök - de ser ut som lyckligt barn vid paketöppning.
Men hösten som symbol för livet är väl så lagom kul och bringar mig just nu till nattvak och passning som jag inte haft sen barnen var små eller hundvalpssommaren med Jessie. En 54-åring klarar det sämre än jag minns att jag gjorde då. Kunde amma flera gånger per natt och ändå va pigg och påhittig dan efter - men man glömmer väl fort hur det var egentligen, Jag ska fråga barnen vid tillfälle..........
Men att va mamma till sin pappa - det är svårt och en livsomställning i sig förutom sömnruckningen. Det är lätt att se det sjuka, skadade istället för allt det friska och starka som kan komma tillbaka. Egentligen är det väl våra orealistiska förväntningar som ska bearbetas - livet kan inte pågå oförändrat. Om detta går in i våra hjärnor- ja då blir hösten vacker, till och med den "grå, gryende morgonen kan ge hopp om en serie av möjliga dagar av arbete. Det kan gå. Det är möjligt" tröstar Sonnevis diktord.

Önskningar som slår in

Jag fick kaffe på säng, halv sex på morgonen! Det var underbart, tro mej. Underbart var också att skugga en sexåring på ICA. jag hejade på hans mamma som jag bara känner så där på ryggen, hon visste inte vad jag hette och det var ju svårt att kamouflera det när han oavbrutet frågade vem hon hejat på. Jag tog diskret mjölkdisken före frukten - men sen skuggade jag honom, Han hann med tusen intressanta frågor på väg genom ICA. "är 1000 cocacola mycket" är korv som man äter levande" - jag bara förstår att man slutar lära sig saker när man som jag går igenom ICA utan att ställa en kritisk fråga. Mamman ljög så mycket hon för publikens skull kunde göra men sonen var nöjd. Sen är det där med deras kinder - oemotståndliga och jag skulle vilja spara en sån kind till kalla dagar och ensamma stunder då hoppet om mänskligheten sviktar.
Vi såg film om barnmisshandel idag och då skulle kinden behövts. Oj, oj, tänk om vi missar någon liten som blir slagen. Vem är det som ruskar sin lille så att hjärnan slås mot skallen inifrån eller skapar slagmärken vid örat eller slår för att en treåring sängväter. finns det ett barn som förlåter det? Kan hon glömma hur ont det gjorde, hur rädd hon var? Vi måste veta, lyssna och ta in det fast det känns tungt. Men kunskapen ger klokhet - att både ingripa när nån far illa och krama egna barn så det aldrig vill slå nån. Bara ge kaffe på säng och infria önskningar och förhoppningar. Hoppet behöver också tränas och fyllas på!

Kaffe på säng igen

Inte hjälper det att blogga om kaffe på säng, ikväll blir det till att förverkliga drömmen själv. Jag tror att den önskan sitter djupt. Ett barndomsminne var att pappa kom på söndagsmorgonen med mjölkglas placerat i en djup tallrik och så en vetebulle. Då hade han varit i lagårn och kom in och överraskade oss så. När mjölken var urdrucken så lekte han storälgen vilket bestod i att han nästan trampade ihjäl oss när han kom och gick i storskogen på alla fyra, vi skrattade oss harmynta och skrek så det hördes lång väg. Kul minne - inte underligt att man försöker dressera både servitör och storälg.
Denne lekande far ska nu komma hem och igår var det stor ommöblering för att göra plats för en skadad hjälte ( en prövning för mors huvud och syskonkärleken). Nån storälg är han inte just nu men tar sig fram med ny höftkula och spik i lårbenet - en riktigt stabil konstruktion som det verkar. Men det svåra nu är att han får träna sig i att få tillbaka det som han överraskade oss med som små. Mamma får ge tillbaka alla kaffen-på-sängen och vi andra får omvänt leka storälgen med hans ben som behöver träning. Det kan nog bli lika kul - skratt och skrik kan väl vara bra påhejare i träning såväl som lek.
Bertil i Solum sa en gång: om man ska ta reda på hur bra man har det ska man besöka nån som är sjuk. Det är ett gott råd.
Dagens föreläsning om självkänsla gav ett annat råd: du måste ha rätt att må bra utan att tänka på alla som inte har det så bra som du annars orkar du inte ge ut av det som ditt må-bra-ande genererar, jäser över din degbunke. Mycket tänkvärt och klokt sa hon, Jaana Söderberg, rekommenderas om ni ser henne i krokarna. Hon tog flera gånger exempel på hur bra vi var på saker när vi var små (ta emot beröm, se nöjt på sig själv); kunskap som livet liksom slipat bort. På en tavla här hemma skrev Kicki Nyhlen en gång:
Ty barnen är mer mina skapelser än de vuxna
De har ännu inte blivit förstörda av livet, Det jordiska
Och bland alla är de mina tjänare, Framför alla
Och barnens stämma är renare än vindens stämma (Charles Pequy)
- Fika på säng och äl(g)skogslek för oss närmare barnet vi en gång var.