Tisdagkväll i pappershögen

Sorgen är en tröttsam vän. Den gör vardagen omständligt seg, oberäknelig och svår att övervinna. Långa stunder tänker jag att det går bra nu, det här var den bästa utvägen. Men så kommer nån liten vink, ett minne i händerna, en röst som påminner eller om jag går i rummen däruppe. Då är det som om det på nytt går upp för mej att det är oåterkalleligt förändrat. Jag tycker inte om det och vill inte samarbeta. Allt praktiskt som ska ordnas, inte är det så märkvärdiga saker, men hela min kropp säger nej, nej, nej. Jag behöver inte ställa iordning nåt för begravning, varken kläder, mat, madrasser eller nåt tal. Jag ordnar det andra lilla vanliga och värjer mig mot själva förberedelsepratet.
Det är så många som tröstar, nästan varje dag får pappa eller nån av oss en hälsning, ett inkännande ord. OJ vad det betyder mycket, jag trodde det inte, visste det inte men nu känns det i den tunga, sega och sorgsna kroppen. Det som tröstar alllra mest är att skratta lite med pappa och han är i sin värld helt suverän på att kasta sig emellan bankens årsbesked och sorgen över att mamma aldrig hann väva den trädda väven, att han aldrig ska få möta hennes ögon igen. Vi skrattar och gråter om vartannat men hans ensamhet lyser som ett bloss, vi är liksom sekunda trots allt. Hans ljus och värmekälla är borta.
Själv kan jag bara krama godnatt och gå ner till mitt välbevarade sammanhang av småsaker, godnattkram, provmjölkning och matteprov. Lärde mig i januari 2011 än en gång hur mycket det är värt.
När jag sorterade i pappershögar och ställ så hittade jag min samling med "kort som ska skickas iväg nån gång". Nu vet jag också att de behövs för de kan verkligen lindra sorg och ensamhet. Nu ska jag krama en ko - detta stora djur kan man gråta stilla med och de stora ögonen ser ut som att de vet!

Minnesord

Min lilla tappra mamma har lämnat oss. Trots att hon var dålig, fick lunginflammation och sen ont i magen så trodde jag på många andra utgångar men inte den. När hon låg där på kvällen såg hon så nöjd ut, det här blev bra såg hon ut att tycka. Jag är nöjd ändå, hon fick så fint ikring sig sina sista veckor. Hon var med på julkonsert med alla våra missionshuskörer, hon var på julkalas, stor julafton, annandagsfesten och 95-årsdagen med ström av fest o folk. Ett nytt år med nyårskonsert och sista veckan middag hos Märta. Vill ni läsa det minnesord jag skrev till tidningen?

Till minne av mamma Maja

Två verksamma händer har lagt sig att vila. Maja Eriksson, född Öhlén, började sitt liv i Gårdtjärn och bodde där hela sitt 95-åriga liv med ett kort undantag då hon var hushållsbiträde i ett studentboende i Stockholm. En tid arbetade hon som affärsbiträde i John Häggkvists affär i Kovland.

Hon föddes först i en syskonskara av fem, föräldrarna drev ett jordbruk där hon tidigt fick lära sig att hjälpa till med alla sysslor. Hon var duktig i skolan, särskilt slöjd, men på den tiden fick man varken skriva bokstäver eller klippa i ett tyg med vänster hand. Hon löste det med att bli dubbelhändig. Slöjdintresset utvecklade hon och vi har sett många alster förfärdigas; stickat, virkat, vävt, spunnet, broderat och sytt. Allra kärast var vävstolen som hon under sitt sista år trädde för en ny mattväv. Hon deltog i Betlehemskyrkans Kongotanter. Många stickade filtar och tröjor har sänts över haven till barn som behövde hennes omsorg i livets början. Intresset för internationellt bistånd följde henne genom livet och hennes sista besök i Missionshuset var Annandag jul vid yttre missionens insamlingsfest.

Majas fann sin livskamrat Anders hemma i byn, de var gifta i 64 år. De har drivit jordbruk och lärt sex barn livets grundstenar; kärlek till Missionshus och kyrka, kärlek till familj och hembygd och de har varit förebilder för livslång kärlek och enhet. Familjen har utökats med barnbarn och barnbarnsbarn och Maja hade full översikt över allas förehavanden, både bekymmer och födelsedagar. Omsorgen sträckte sig långt utanför familjen. Släktingar, barnens vänner, grannarna; alla fick plats kring Majas köksbord där hon lyssnade och kunde ge både råd och bönehjälp.

Missionshuset var hennes andra hem. Hon var ungdomsledare, söndagsskollärare, sekreterare, organist och kaffekokare. På senare år var hon barnvakt för att möjliggöra ungdomsarbete och valborgsspex. Hon älskade sång och musik. Hon sjöng i kören och under många år var hon och brodern Anders ett inslag på gudstjänster och begravningar med sångerna Lär mig din väg och Långt bortom rymder vida bland många andra.

Blommor och grönsaksodling var ett kärt arbete för Maja och hon motionerade genom att stå upp och ned i rabatter och grönsaksland, drev upp tomater och dahlior och försvarade dem som en tigrinna mot frostens angrepp.

Nu har hennes blida stämma tystnat och hennes lyssnande öra hör oss inte längre. Det är tomt på övervåningen och vi vänder oss om och undrar vart hon tog vägen. Hon var själv helt säker på att det väntade ett paradis av glädje, sång och skratt på henne. Vi unnar henne den vilan efter allt dessa varma händer utfört för oss allihop.

/Kanske får jag bilden som hör till av Nils - den kommer sen/