Det är över och det börjar

Nu är det över. Helan Valborgsspexet blev som helhet en succé. vi hann så småningom bli klara med både blågula kepsar och Saab och Volvo-sömnaden, repliker och sångrader kom i någorlunda ordning - på den 9:e föreställningen kändes det nästan automatiskt. Så mycket glädje och värme, så många goda och uppmuntrande kommentarer, så många glada skratt som ekat i Missionshuset, så de gläder när vi märker att de poänger vi planerat stämmer med publikens humortröskel. Känns som ett under alltihop. Vi tror att det betyder nåt för oss, för missionshuset som får bjuda till med alla sina resurser; varenda golvbräda och kaffekopp får göra tjänst, för byborna och de som kom längre ifrån. "Tack för förlängningen" " Ni har en sån humanistisk humor" är några av tackorden som kom. Det är till att öva sitt vuxenblivande; både ta emot beröm och väga det negativa med lagom känslig våg. Ett negativt omdöme har en förmåga att skugga nio positiva.
Den enda tidningsskrivare i tjänst som kom valde att skriva om det hela som en intern släkthistoria och var inte alltför positiv, men hon gick ju också innan det hela börjat, knappt.
Nu har vi plockat undan och ska sova igen det missade. Vad ska jag nu göra med alla kvällar som plötsligt är tomma? Bättra på det skamfilade ryktet från scenen, kanske. Jag slängde pepparkaksdegen idag.