Tisdagkväll i pappershögen

Sorgen är en tröttsam vän. Den gör vardagen omständligt seg, oberäknelig och svår att övervinna. Långa stunder tänker jag att det går bra nu, det här var den bästa utvägen. Men så kommer nån liten vink, ett minne i händerna, en röst som påminner eller om jag går i rummen däruppe. Då är det som om det på nytt går upp för mej att det är oåterkalleligt förändrat. Jag tycker inte om det och vill inte samarbeta. Allt praktiskt som ska ordnas, inte är det så märkvärdiga saker, men hela min kropp säger nej, nej, nej. Jag behöver inte ställa iordning nåt för begravning, varken kläder, mat, madrasser eller nåt tal. Jag ordnar det andra lilla vanliga och värjer mig mot själva förberedelsepratet.
Det är så många som tröstar, nästan varje dag får pappa eller nån av oss en hälsning, ett inkännande ord. OJ vad det betyder mycket, jag trodde det inte, visste det inte men nu känns det i den tunga, sega och sorgsna kroppen. Det som tröstar alllra mest är att skratta lite med pappa och han är i sin värld helt suverän på att kasta sig emellan bankens årsbesked och sorgen över att mamma aldrig hann väva den trädda väven, att han aldrig ska få möta hennes ögon igen. Vi skrattar och gråter om vartannat men hans ensamhet lyser som ett bloss, vi är liksom sekunda trots allt. Hans ljus och värmekälla är borta.
Själv kan jag bara krama godnatt och gå ner till mitt välbevarade sammanhang av småsaker, godnattkram, provmjölkning och matteprov. Lärde mig i januari 2011 än en gång hur mycket det är värt.
När jag sorterade i pappershögar och ställ så hittade jag min samling med "kort som ska skickas iväg nån gång". Nu vet jag också att de behövs för de kan verkligen lindra sorg och ensamhet. Nu ska jag krama en ko - detta stora djur kan man gråta stilla med och de stora ögonen ser ut som att de vet!