Återvändandets glädje 2023

 Det är dags igen - att bli bloggare. Det är alltså 7 år sedan sista inlägget och ändå är det bara att steppa in här och börja skriva igen. Vilken fin institution!

Motivet till att börja igen kommer från en bok jag inspirerats av de senaste veckorna. 1%-metoden Små förändringar, stora resultat Ett enkelt och beprövat sätt att skapa goda vanor och bryta dåliga av James Clear. Det är konstigt att jag inte kommit på det själv. Det är rent av märkligt att så många års idoga försök att göra rätt och bra ändå inte riktigt kunnat hitta sin form. Det har alltid varit ett förändringsprojekt på gång. Det har funnits tips och idéer i bokform, i artiklar och radio, Tv och film. Nära och fjärran vänner har gärna delat sina allra bästa tips - och en del väldigt dåliga. Många av de råd som jag följt och gjort till mina har varit av den sort som en lyssnat sig till. De var inte tänkta som råd till mej. De berättades av någon jag satt i närheten av - tjuvlyssna kallas det. De råden var bäst! 

På mitt allra första jobb som julpaketinslagare på varuhuset Epa var det mesta väldigt överväldigande och nytt. Arbetskamraterna var medelålders rekorderliga damer som jobbat på Epa sen starten. De berättade i förbigående vad de gjort före jobbet och vad de planerade att göra på kvällen. Storögd insåg jag att de förutom att stå i butik hela dagen också bakade vetebröd på morgonen, lagade middag och städade skåpen. För egen del tog jag mig knappt hem. På julafton kunde jag inte hjälpa till med någonting i vårt julfirande som började på riktigt efter kvällsmjölkningen, typ 19.30. Jag var 13 år och utarbetad. De goda råden att baka vetebröd på morgonen har suttit där som ett outtalat krav sen dess. En förebild, Anny Sjödin, är ofta citerad att ha sagt: Det som inte är gjort för 09.00 är det inte lönt att ens börja med. 

Åter till den inspirerande boken. 1 % är inte mycket. James Clear. Om du kan lägga till en ny vana till de du redan gör så blir det så småningom så naturligt att göra som t.ex. att borsta tänderna. Det är ju en vana som få av oss räknar upp när vi ska berätta vad vi hunnit under dagen. Där ska den nya vanan läggas till. Då är det realistiskt att tro att jag kommer ihåg den och dels att den inte blir så omfattande att den tar mycket tid i anspråk.

Starten är då att stapla upp de vanor Gar. Börja med dina goda vanor.
Borsta tänderna. Hämta tidningen. Dricka te med en macka till. Kolla Facebook. Kolla posten. Ge katten mat i källaren. Kolla Instagram. Läsa bok innan du somnar. 

Vad skulle jag vilja skapa för goda vanor? 

Gör en lista:
Ta tid på tandborstningen med ett sandur
Gör ett uteplock när du hämtar tidningen.
11 armhävningar innan du får te och macka.
Bönehävning då jag går igenom person för person åtminstone nämna vid namn. Börjar med mig själv!
Gör en förbättringsplock när du går till källaren och ger katten mat 
Skriv EN rad i almanackan om dagen som gått före kvällstoaletten
Skriv ETT skämt om dagen före kvällsfikat.

Ja typ så. Det är inte säkert att allt jag skriver är sant, genomfört och inpräntat i sten för all framtid. Du får gissa vad av detta som blir av.  Men du kan ta efter hur mycket eller litet du vill. Om jag gör EN armhävning och den blir av lika ofta som jag borstar tänderna - ja då är det 730 på ett år och det är 730 mer än i fjol. En klar förbättring. Världen förändras sällan i ett slag men en förändring är ett resultat av många små tryck, små steg. 

Ja mycket mer skriver han om. Jag kan återkomma om det men som de säger på Insta-kontot: var och en gör förstås som den själv vill. 

Min plan nu är att skriva två inlägg i veckan fram till 1 juni. Som ni anar så kommer den typen av utfästelser också från J Clear ( jag sa ju att jag var mycket inspirerad!).
Blanda in en ansvarspartner. Den är du som läser detta. Om ingen eller många läser - ja men nu när jag skrivit det så är det liksom bindande oavsett antalet ansvarspartners.

Ungefär så här:
Ett inlägg om något mycket praktiskt och personligt, typ mina bästa tårtrecept eller fixaridéer.
Det andra inlägget ska blicka ut i världen, den stora utanför Gårdtjärn. Det kan innebära politisk, idemässig och kulturell spaning eller referat från något jag varit med på, typ min bokcirkel, en gudstjänst eller en naturupplevelse. 

Skogen - min vän

Ibland kan jag titta mig omkring och verkligen undra - hur kom jag hit, varför är jag här och hur ska jag ta mig härifrån.... Ikväll var det så, jag lovade i ett svagt ( läs vanligt) ögonblick ja till att vara mötesordförande på Norrskogs årsmöte i Lidens sockenstuga. Genomfört och klart - men med min ringa kunskap om skogsbruk, röjning, fasskubikmeter och vad de aktiva  heter så kändes det ändå svajigt...
Men de som var där var en vacker syn, människor som tydligt varit i skogen mer än i stan, mycket intresserade av både virkespriser och granbarkborrens angrepp.Och liksom förälskade i skogen. Och i föreningstanken, det gemensamma ägandet och det ideella engagemanget. Jag är också mycket förtjust i det. Men skogen - ja den är verkligen en rekreationsyta mer än produktionsenhet. Men jag undrar om jag inte ska lära mig att röja? Det ser kul ut och enligt Johan, skogsrådgivare, det lönsaehmmaste av sysselsättningar. Om än på lite lång sikt.
Min fysiska behållning av kvällen var en blombukett i kortform, en lotterivinst i form av en termos och två mössor och en keps - med inskriptionen Norrskog. Ska stolt bära den - om jag så bara ska promenera ut i den norra skogen och leta ett orrspel eller en lövsångare.
För dagens tema var nog skog ändå, för den började i skogen vid Östanskär, med fågelskådning i duggregn klockan 06.00. Vi hörde mer än såg! Vi pratade mer än lyssnade.Vi stod stilla mer än vi gick! Ja ibland kan en undra - hur kom jag hit, varför är jag här och hur ska jag ta mig härifrån? Frukosten smakade underbart efter den morgonpromenaden - i det av skog uppbyggda konferenshotellet Östanskär. Där behöver en inte undra varför en är där!!!

Idag skrev jag ett tal till min ungdomsvän som begravs i  morgon, en ofattbar sorg att hon lämnar sin framtid redan nu. Publicerar talet här

Gårdtjärn augusti 2014

Till minne av min vän Gunilla Bekken vill jag skriva några rader, kanske det tal jag skulle hållit om jag kunnat vara med vid hennes begravning

Om jag skulle be er räkna upp tio personer som fått Nobelpriset så skulle ni ha svårt att få ihop det. Gör samma med statsministrar, Idol-vinnare, presidenter, miss Universum… så betydelsefulla var de inte att de fastnade för gott…

Men om ni skulle lista de tio människor som betytt mest för er i livet så skulle det vara lätt, svårigheten skulle vara att välja ut och välja bort några ur de tio.

På min lista över människor som betytt mest för min utveckling och vart livet tog vägen skulle Gunilla finnas på den listan. Vi möttes under den period i livet då vi formades, vi valde riktning, tesmak och klädstil. Vi bodde ihop på Lidingö först och sen i Göteborg.

Vi lärde, lekte och skrattade ofantligt mycket. Diskuterade. Samtalade och dividerade. Formulerade böner, tro och tvivel. Berättade om våra uppväxter och tänkte framåt på våra planer, vad vi ville ändra på. Det var en helt ovärderlig tid för den jag blev sen.

Oh vad jag haft roligt med dig Gunilla!

Jag tackar livet och Gud för att jag fick dig till min slipsten, spegel, kontrastvätska och värmande hand. Vi har levt långt ifrån varandra sen dess, bara mötts korta stunder med långa år emellan. Julkortsvänner mest.

Vårt sista möte blev kort men jag är så varm av att jag fick komma och höra din röst, hålla din hand och se ditt hem, dina barn och se Stefans och deras omsorg om dig i de svåraste av dagar.

Vi ses! Och oh vad vi ska skratta oss hesa då , ja så att vi tappar andan. Och kanske se med kärlek och värme på våra visioner och tankar när vi höll varandras händer 1976-1978. Vi sjöng och var övertygade om varenda stavelse

”Framtiden tillhör oss, Du och jag ska forma den

Inga andra kan göra det. Framtiden det är vi”

Vi hade rätt! Jag såg att du format ditt liv sådär som vi tänkte och planerade. Du kan vara stolt för det liv du hann leva och att du fört vidare hopp och framtidstro till dina barn. Vila i frid och ro!

Boktjuven väcker ordlusten

De senaste veckorna har jag läst Boktjuven, en märkligt disponerad bok som liksom skrivs av Döden henself. Den levandegör hur det var att leva i Tyskland under Hitler och det är en helt fruktansvärd skildring av hur livet är i krig och de solidariteter som då sätts på spel.
En bit in i boken hamnar de i skyddsrum en natt när staden blir bombad. Den lilla flickan som är huvudperson=boktjuven har med sig en bok och hon börjar läsa högt för de andra som alla är allt ifrån skräckslagna intill panikångest till bara i rädsla förstelnade. Orden får alla att tänka på annat en stund och en ro sprider sig i rummet. Bomberna fortsätter förstöra och kriget och judeutrotningen fortsätter men orden ändrar ändå allt just då för de som sitter där.

Hon drar parallellen till Führern - vad vore han utan orden. Det är ju orden som lägger grunden till kriget, till att människor lyder och gör i den lydnaden onda saker. Därför måste hon till slut börja skriva och inte bara läsa. Det är tänkvärt!
Läs boken, förutom historisk kunskap ger den perspektiv på hur bra det är med fred, rättvisa och att alla har lika värde även om de orden kan vara klyschiga. Och vad bra jag har det trots suck o stön för tidiga morgnar vid en korumpa och nervösa nätter inför Valborgsspexet. Perspektiv var det ja.

Festernas folk

Vi hade redovisning om fester i religion, kommit till hinduismen. De har verkligen skapat fest och firande kring allt, både stora och små händelser. Gruppen som redovisade hade hittat alla möjliga begivenheter och visade oss både fyrverkeri, kastmärken och rödfärgskastning. En reflektion var att de som är en av världens fattigaste folk har råd, ork och tid att ordna med fest, ofta och rikligt tilltaget i omfång och fantasi.
En oförglömlig kommentar från Anna och Kristin: "tänk mamma som tycker att vi ska skippa julfirandet i år, hon säger att hon inte orkar - vi som har så lite fester" .
Jag undrar varje lektion om inte jag är den som lär sig mest. Mina elever gör ett gott arbete under den lata pedagogens ledning visserligen men ändå.
Den kraft jag lade ner på att leta indiska kryddor och ingredienser, duka fint och hitta såpbubblor var verkligen välinvesterad tid särskilt om man jämför med att konstruera ett prov och sen rätta det rättvist....
Länge leve aktiviteten, alla de fem sinnena och vuxenstuderande hösten 2011!

Miraklet tar sin tid

Miraklets tid tar tid. Vi lever i en väntan. Hoppet lever sitt eget stökiga liv. Om jag inte tänker hårt och koncentrerat så kan det hända att hoppet inte vill va med längre. Om jag inte värmer det ordentligt kanske det fryser till is. Hur kan man öka sitt hopp, sin tro? Kan man stretcha och värma upp? Kan man kalla det färskvara som en kondition är?
Alla människor som lever med, frågar hur det är med Thure, visar värme, omtanke, hälsar; ja de gör att hoppet tar en dag till i solen; och växer med det!
Alla hoppfulla forskarrapporter, minsta tecken från Lund; ja då tar oron paus och ger plats för hopp och tro igen.
De hade sagt i förväg att det skulle bli en tid i berg-och dalbanan; vem trodde på det? det gick inte ens att tänka hur det skulle kunna bli. Det är väl tur att inte fantasin räcker till så mycket framtidsscenarion. Det räcker så bra ändå.
Goda följder av detta är att organdonationsregistret fått många anmälningar, blodcentralerna fått bra med blod av de unga och starka i släkten och att vi fått värdera det sociala nätverkets betydelse. Nu ska jag flytta upp, sommaren är alltså slut och tjusningen med sommarstuga och gräsmatta har mist sin glans. I vägen står ett kök i kaos och ett skafferi som behöver tätas.... mirakel tar som bekant tid men det ska gå!

Miraklets hårda vecka

Det har varit en oförglömlig vecka. Förra fredagen såg vi fram emot en solig helg. Begravningen i Ljustorps kyrka efter Sven Eriksson, en trotjänare och glad vän som lämnat Siv ensam i sorg och tomhet. Men hela begravningen strålade av hans eftervärme, hans glada skratt och trosvissa utstrålning fanns kvar bland blommor, kakor och alla människor som känt honom.
Thures syrgastup lät där i tystnaden, han fick åka hem utan att gå på kakkalaset då gasen inte skulle räcka och alla handslag och undrande frågor skulle bli för mycket.
0.04 ringer telefonen - jag tror att det är pappas larm som brukar ljuda så där mitt i natten nån gång då och då. Thure jublar: nu far vi till Lund! Centrifugkänslan är tydlig- vad gör vi nu. Väcker Arne för jag känner att jag bara måste se honom och Agneta innan de far. på Berget är det full aktivitet, vi skrattar och gråter om varandra. Jag sitter nån timme i Stanleys kök för att Sofia ska kunna åka hem och säga hej. Den timmen i mörker och tystnad gav mej ro: Thures lycka räcker för att jag ska vara viss om att det som nu sker bara kan bli till bättring, hur det än går. Han är glad nu! NU!
Jenny ringer på morgonen och sen tar en dag av ständiga kontakter, sms, samtal omkring det faktum att Thure nu opereras och får ta emot två nya lungor. Ett sånt nätverk kring en människa, så många som berörs och vill beröras. Det är en lång dag men vi rör oss i praktiska sysslor, pappa sitter vid bordet och tänker, han är i en drömvärld och ändå helt klar över konsekvenserna. Jag hinner tänka att Mor Maja nog har det skönast där hon är, hon hade en stor talang för oro och vånda, och särskilt för Thure. Hon hade ju hela historien och mindes in i märgen hans astmaanfall i barndomen. Thures andfådda 2011 hjade varit ett sömnlöst dito för henne....undrar om hon stöder från andra sidan? Ser? Har bra perspektiv? Vet hur det går?
Vi får besked från Karin vid 19-tiden; operatinen pågår några timmar till, ingen oro är befogad! De skojar? Vid 22.30 ringer Karin igen, jag hör fel först och hinner isas ner innan jag hör att hon säger: Det är klart nu! Det ser bra ut! I bakgrunden hör jag Agneta prata med Sofia och dessutom en massa bilar; de var ute och gick för att skingra tankar och oro när kirurgen ringde.
Lyckligt kaos alltså. På natten får de komma in och se honom, redan då har han bättre färg så det goda syret verkar komma rätt väg. Ett nytt liv han börjat!