Långt om länge

Det är märkligt med komplimanger - de vill liksom inte fastna trots att jag blir smickrad. I lördags skidade jag omkring på Gårdtjärnssjön bland angelfiskare och skoteråkare - någon ropade uppmuntrande Heja Kalla. Tro honom inte- sa Pekka Langer - och det är klart att jag vet att jag inte är speciellt lik Kalla vare sig i åkstil eller hur jag klär i skiddressen, men visst var det snällt ropat? Men att ta det på allvar, nej, där går gränsen.
Men en liten stickreplik när jag beklagade mig om min tidsbrist "men blogga det hinner du" tog hårt och jag tappade helt lusten att då blogga. Den negativa "komplimangen" den kunde jag ta på blodigt allvar och inte alls ha samma distans till som när Kung Helly Hansen ropade "heja Kalla". Konstigt och tänkvärt. Men jag har en egenhet att ganska snart se mig om i hopp och tillförsikt igen trots att surheten sitter hårt ibland.
Den kloke Simonsson sa dock "det är inte hur man har´ne utan hur man tar´ne - så nu är jag tillbaka igen.
Dagens tanke går till att jag för 28 år sedan födde min förstfödde Kalle. Vilken total överraskning den dagen var. Det började kvällen innan, jag ringde till Östra sjukhuset för att fråga om råd. Det var en man som svarade och hävdade att han var barnmorska - men jag kunde inte fråga honom, gick inte in liksom och han var vidsynt och förstod och skickade luren vidare till en "riktig" barnmorska. Sen var hela dygnet fullt av oförutsägbara minuter, allt omöjligt att föreställa sig. En stående tanke var men Mamma - hur kunde du genomgå detta sex gånger???? Inte anade jag då att det skulle bli fyra till. Men aldrig förr hade jag upplevt nåt så totalt uppslukande och kroppsligt naturnära - så här i efterskott så är det bara ridningen på Islandshäst som kan slå det i fysisk totalupplevelse. Ja, den allra största överraskningen var att det faktiskt var en levande varelse som kom ut - och när vi fick veta att det var en pojke så var det som om det fanns hundra olika kön att välja på - så överrumplade blev vi. Grattis Kalle - och tack för att du uppfostrat oss till föräldrar. Att han 28 år senare skulle kunna hantera en svets och sjunga i kör - ja livet är verkligen fullt av överraskningar.