Sommapratare som väcker tankar

De är ett ojämnt släkte, sommarpratarna i P1, men egentligen är det väl lyssnarskaran som är ojämn och ogillar en del entoniga idrottskrönikörer och älskar författare och skådespelare som kan nyansera och hitta på roligheter. En tvärtompratare var gårdagens Annika Östberg. Jag ville inte lyssna på henne, stängde av vid 13.05 och dök ner i morotsraderna och fågelsången istället. Tänkte många egna kåserier medan jag än en gång tränade mina imponerande underarmsmuskler.
Jag kom på varför jag inte ville höra; en bekant släkting har som favorittema att tycka att just Annika Östberg verkligen inte gjort sig förtjänt av någon kärleksfull behandling av det svenska samhället. Skämdes lite och bänkade oss, maken har ryggskott och är mottaglig för omsorg och bekväma stolar, så vi satt där i kvällsvärmen och lyssnade. Det var oerhört tänkvärt och berörande. Hur kan man efter 25 års nedvärderande fångvaktarbehandling komma ut som en tänkande och kännande människa? Hon visade ånger för de brott hon gjort och också förståelse för det som hon utsatts för.
jag tänker på hur viktigt förväntan och bemötande är; den som möts med förakt och ond förväntan blir allvarligt skadad i självkänslan; den som bemöts med god förväntan och hoppfulla blickar utvecklas och växer. Varför utbildas inte vakter framförallt i bemötandekunskap? Varför får fångvården hålla på och förstärka en dålig början?