Visdomsord på avvägar

Ikväll skulle jag skriva tal till Elins bröllop i skåne. Det ska läsas upp av Anna-Karin eftersom jag inte kommer dit. Då blir det svårt. Dels brukar jag skriva talet på toaletten strax innan det ska framföras och dels ser det mesta väldigt fånigt ut när man skriver klokheter på ett vitt papper.
Det kan ju tänkas att det blir bättre än vanligt eftersom det blir någorlunda genomtänkt - men jag tvivlar.
Det är ju så pretentiöst med talare, att man liksom har nåt att säga, kan ge goda råd, mynta bevingade ord och bli ihågkommen när de firar silverbröllop. Men ibland rinner det till och jag bara vet att det jag nu säger är helt rätt. en otrolig känsla faktiskt.
Men åter till talet - vad säger jag då till ett ungt brudpar? VAd skulle de behöva höra? Vad skulle du säga? Det svåra med goda råd är, det har jag nog sagt förut, att ingen vill ha dem. goda råd vill man snappa upp i flykten, ta till sig och prova den dan man är motiverad.
I egenskap av 30-årsfirande i äktenskapsbranchen så skulle jag kanske kunna leverera en del bra men de låter så trista; var inte sur, säg som det är, kramas och älska mycket, planera en del men uthärda det överraskande, städa inte för mycket, spara lite pengar varje månad, läs en bra tidning, diskutera smått och stort vid middagsbordet. Berätta roliga saker; leta rätt på skratten. I Sundborn, hos Larssons, hade de ett uppslagsverk i köket för att kunna slå upp saker som diskuterades, bra råd det med!
Sen ska jag ju alltid klämma till med en diktstrof eller ett bibelord. Förslag där? Höga visan eller Kärlekens lov är bara för vanligt. Ps 23 är nästan bannlyst, men det klingar så ljuvt: "Han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro". Nog är det en vacker bild av en god relation baserad på passion, vänskap och juridik?
Två dikter har jag då kvar, Sonnevis
"Inte det bländande riket av ljus, utan den grå, långsamt gryende morgonen till en serie av möjliga dagar av arbete.
Nästan allt återstår att göra
Det kan gå
Det är möjligt" ----- men den är dyster, va?
Då blir det Ingrid Sjöstrand: "Kärleken är som en stubbrytare, som bänder och vänder allt i dess väg.... och gräset vänds upp och ned. Och gräset, det fina, ljusgröna gräset, måste sås om och sås om." (ungefär så, jag hittar ju inte boken, det är ett vanligt letobjekt)
Om talet blir klart kanske jag lägger ut det....