Tal till min mamma

Igår var dagen vi väntat på, gruvat mig för och ändå på så många sätt förberett mig för. Vi har verkligen inte slarvat med sorgearbetet och haft jättemånga ritualer, samlingar, matbord och minnesstunder där vi tillsammans skrattat och gråtit. Igår skulle det samlas ihop. Och det blev så storartat. Som en stor hyllning till en stor liten människa.
Ni får ju läsa mitt utkast till tal, ni kan ju inte se den tavla som blev klar denna vecka; ett montage av flera generationerns hantverk, spetsar, broderi. Några foton och ett recept. Mamma och jag hade plockat ihop det men den blev inte klar i tid, ogjort då men nu blev den klar. Synd att inte hon fick se den: Här kommer talet- det blev klart i tid i alla fall

1 Det finns saker som inte blir gjorda – ogjort.

Mamma hade alltid mycket att göra och hon fick mycket gjort

Denna tavla är en hyllning till hennes verksamma händer, de får symbolisera allt vackert hon gett oss och lämnat kvar.

Hon föddes i en tid när jantelagen var allmän sanning och inget man blev uppmanad att bryta mot, hon hade lärt sig att inte förhäva sig, inte skryta, visa upp sig. I söndagsskolan sjöng man aldrig "du vet väl om att du är värdefull", i skolan användes inte någon tid till självförtroendestärkande.

Hon berättade inte så sällan att jag vid fem års ålder frågade varför hon aldrig blev nåt.När jag ser på tavlan och på dukar och saker hon gjort så undrar jag varför jag aldrig gjort nåt

2 Vi har levt nära i många år, hon har hjälpt mej och varit lätt till det

Nu de senaste åren behövde hon hjälp, allt mer och jag kunde också se på nära håll hur mycket hon hade ont och hur sliten den lilla kroppen var

Hon hade arbetat hård redan från barndomen, fått bära mer än vad axlar och kroppen var byggd för

Hon hade upplevd handmjölkning, bära vatten, sjöslåtter och fäboliv. Fött barn och burit tungt ändå Haft få semestrar och lätträknade lediga dagar

Varje kväll när jag var uppe och omsorgade, sa hon gång på gång Tusen , tusen tack

”Du behöver inte, tänk som du hjälpt mej…

Tusen, tusen tack sa hon ändå, minst en gång till när jag sa god natt

3 En av de sista besöken i Missionshuset hörde hon Fred Nilsson ”livets mening är att brukas, ja faktiskt slitas ut” Hon tyckte det var bra och kände att det gav verkligen mening åt förvärkta händer och en marängliknande ryggrad.

För hon var stolt och kände det meningsfullt när hon såg vad det blev. Hemmets många mötesfester, alla barn, barnbarn och barnbarnsbarns liv och leverne, missionshusets verksamhet och att byn inte växte igen

Tänk vad det blev! Tänk vad många tusen, tusen tack som vi idag och de senaste veckorna fått se och höra

Till den man fötts av, Älskar, levt nära och saknar känns ordet tack inte riktigt heltäckande men ändå Tusen, tusen tack för det du varit för oss, lärt och visat, ställt upp och nästan fläkt dig för att det skulle bli bra, mest för alla andra

Tänk vad mycket hon blev.