Lördagen i Oxberg var mildare än vallaprognosen sagt men startfältet med 8 700 damer i årets Tjejwasa var i höjd med prognosen. Många nybörjare sa de i speakerhögtalaren, jojo, det ska ni veta. När väl starten gått hade de före trampat sönder spåren, det liknade mest en dålig väg i Gårdtjärn de första milen.
Vid starten kändes det så gripande att jag var där - oh så stolt mamma skulle varit, hon skulle suttit vid Tv´n och följt de båda döttrarna. Hon gladdes åt allt vi fick göra som hon själv aldrig vågat drömma om ens. Nu kändes sorgen helt fysiskt och det var liksom i moders spår mer än fäders denna dag. Ingen såg skillnad på tårar eller snor denna dag.
I dag står det i tidningen att jag minsann utnyttjade startavgiften genom att vara ute 4:26 i spåret, det fanns dom som gick in efter 1:27. De kan inte ha hunnit med så många koppar blåbärssoppa som jag. Osmart! Men jag njöt av varje stavtag måste jag säga. Nästa år ska jag tränga mig fram, köpa/muta in mig på en vallaexpert, klä mig lätt och ledigt och träna 15 mil till. Då du morsan ska du få se på släktled där i modersspåret! Undrar hur många systrar och andra kvinnliga släktingar det går att inspirera? Och andra vänner?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar