Födelsedagen är en rit

Magnus 19 år på - född på Alla hjärtans dag 1991. Olle kusin fyllde då tre år och fick en käpphäst som jag gjorde färdig under tre långa dygn på BB i väntan på Magnus ankomst - fostervattnet sipprade på och värkförsvagning var namnet. (Nästa gång visste jag mer och beordrade saltlösning redan första dan.) Sen dess har dessa födelsedagsbarn hängt ihop och haft kalasen samordnade. Idag var det pulkåkningsfest i kvarnbacken med sol och krasig mjuksnö. Till och med pappa var med - bara en fråga om vilja - rullstolen gick att ta i traktorskopan och elden värme gott och mycket folk har alltid varit en kick för honom.
Det är en njutning att vara ihop så här - inget särskilt viktigt sägs utan det är en lek att hurra och sjunga, äta bullar och oboy, höra Antons småprat i knät på Magnus och Williams glädjetjut när han dränks i snö när pulktåget välter i slutet av backen. Varje är är det en seger över tanträdslan att åka med och inte bromsa när det börjar gå fort. Snön kan göra stelaste tonåring till en lekfull busunge igen - oh vad kul att se. Mera snökalas rekommenderas för självförtroendeträning och dödsförakt.
Barnens födelsedagar påminner så tydligt om tidens gång, mycket mer än de egna. Var tog dagarna vägen och hur kom vi hit. Så många vardagars tjat och tråkigheter och så många glädjeskratt som jag lät komma av sig. Jag tror att min ansträngning vid födelsedagarna är som en försoningsrit - nu ska det rättas till som inte blev så bra. Så här mycket betyder du, så här stort är ditt liv och din plats i mitt hjärta, glöm aldrig det min lilla vän, vad jag än häver ur mig när jag är stressad av annat och som drabbar dig som är nära och har lätt att komma ivägen.
Magnus fick en boxningssäck - han som alltid varit så fredlig? När jag skulle köpa present var jag på Moyo ( butik som är ett säkert kort i tonårssammanhang). Bredvid mig stod en kille och frågade efter en kjol till sin flickvän. Det visade sig att han skulle till Afganistan på fredsuppdrag vilket han visade med att gå på stan i full militär/Fn-mundering. Vi önksade honom lycka till och Guds beskydd - men när han gått blev det tyst i butiken - jag sa att jag inte skulle vilja skicka mina med möda uppfödda söner dit och expediten höll med. "Man har det rätt bra här, bara en snattare att jaga, känns rätt tryggt i jämförelse"
Under veckan som gått har jag oroats av att Kalle var i London och Nils for till Kanada - men även det kändes som en onödig oro - de är inte i en krigshärd med opålitliga k-pistar riktade mot sig. Oron att Magnus inte fick rätt present får perspektiv den med! Ikväll räknar jag in flocken och tackar för åren som gått, att de fått vara friska, tycker om sig själva och det liv de valt. Jag är stolt!