Sorgen och kylan de passar tillsammans

Kylan är en talande bakgrund - den är tröttsam men ändå vacker. Aldrig fryser man som på en begravning, då hjälper inte solen och en stilla vind ens. Jag fick en aning om den verkliga kylan ikväll när jag besökte Ewa´s blogg med en bild på en nersnöad gravsten över sonen Nils som försvann för ett år sen. Sorgen går att ta på många sätt; de har valt att göra det med många, många och det blir liksom mitt i allt ett hopp om att LIVET är möjligt ändå. Kylan som sätter sig i kroppen efter utearbetet går bäst att besegra med en annan människas värme.
Nu har jag fått låna sonens Spotify-uppkoppling medans jag betalade räkningarna - tänk så lätt det gick med Afzelius sjungande både kamp och kärlek. Så förutom en annan människas värme så är nog musiken den näst bästa trösten och värmen.
Ja det skulle vara de vackra orden då. Tänk dikten av Tranströmmer, ska jag ta den?
”Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden.
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i den trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret"
Tack för ikväll - nu ska jag sopa av och sen värma fötterna på min varma sängkamrat.