Sorgen och glädjen

Sportlov och den vita glömskan fick snabbt grepp om mej. När den röda nyckeln las undan så var fokus på att ta på sig bra kläder, hitta en fin nedfart eller bra glidvalla och tankarna far i helt onödiga och oftast trivsamma banor. Mitt i idyllen kom ett sms och ett besked om Per o Ewas ofattbara katastrof - att mista en son som livet igenom varit en äventyrare och glädjespridare. Det blev plötsligt gråvitt och farligt fast jag satt i en trygg värmestuga och verkligen åkt de snälla nedfarterna och ätit nyttig mat till frukost.
Var är mina barn, kom hit under mina vingar så ska jag skydda er. Allt är farligt, livet är en riskfylld resa, har jag glömt att säga det till er? Jag har mött många som mist barn i unga åldrar och det är obegripligt hur de kan fortsätta leva och någonsin uthärda sorgen. Kanske går det inte heller men de är liksom lugna av vissheten att värre kan inte drabba mej nu och då kan de liksom ta det som är för gediget på nåt sätt - och gott ändå.
Den som skrivit fint om sorgen efter ett barn: Tomas Sjödin senast i Brustet halleluja, jag ska gå och låna den nu.
Vad gör man för att visa medkänsla och deltagande i en sorg som är så svår att den inte finns ord nog till? Vi tände ljus bland tonåringarna på Fjällgården, vi bad små och vilsna böner - inte hjälper det Per o Ewa just; kanske mest för vår egen vanmakt men de får ändå ett kort så de vet att till och med de som inte känner dem kan vara med i stöd och värme, kanske, kanske, kan det betyda en flik av hoppet.