Just nu retar jag mig på bonusar och pensioner - fast alla andra också gör det. Men det blir så tydligt när jag möter grannen som jobbat sen hon var 15 år och nu är pensionär och fått sin pension från AMF sänkt - några hundringar som betyder mycket för den som inte har tjänat bra någonsin. Hon skrattar lite bittert men är ändå förmögen på förnöjsamhet.
De som får stora bonusar och höga pensioner borde få möta dessa människor öga mot öga, där de kommer i enkla jackor, äldre bilmodeller och värkande axlar och andra små skavanker som är deras enda bonus och kompensation för långa arbetsdagar.
Vi har fåfänga förväntningar om vi tror att de som fått bonusar och höga löner ska be om ursäkt eller ha dåligt samvete - de har en annan kulram än vi har för de har gått i skolan med ett annat räknesätt.
På slutet av 70-talet gjorde jag några praktikveckor på Elevförbundet i Stockholm. Där jobbade duktiga 20-åringar med opinionsbildning kring betygen, skolade inom SSU var de goda talare och hanterade tjänsteresor, representationsmiddag och Vip-rummet på Centralen med en vana som fick mig att häpna (ja, ja jag var inte van). De visste redan att det gick att tänja på begreppen, arbetstider och vad som räknades som rimlig kompensation för utförd ansträngning.
De finns nu i samhällets absoluta topp, jag känner igen namnen från ministerlistor och kommunalråden i stora kommuner. Vad tror du att de som fostrades i FPU, MUF eller som påläggskalvar i Volvo eller SEB lärde sig? Man lär där man lever….
Min arbetskamrat har dåligt samvete för att hon åker gratis med bussen de gånger chauffören inte kan med kortläsaren. Men så är hon fostrad i rätt och fel i det fromma Ö-vik.
Någonstans gror en protest – den kommer inte att likna marxism eller liberalism – men den kommer att växa sig starkare än så bland oss som funderar vart alla pengar tar vägen. Vi är fostrade att acceptera att en del har förtjänat rikedom, bättre villkor och goda villkor. Och på något sätt är kungahuset det yttersta beviset för just detta. Vi kan inte tro att de skulle komma på att ha dåligt samvete eller tycka att de tar något som de inte har rätt till
Läs Vi åt aldrig lunch av Lilian Ryd – då insåg jag hur stort det skiljer och att vi aldrig kommer att bli insläppta i gemaken för vi har lärt ett annat, enklare räknesätt: betala på bussen, stjäl aldrig en penna, diska koppen efter dej, skicka några hundra till Amnesty.
