50-årstalet

Vi firade en 50-åring ikväll med god mat i ett oerhört vackert växthus. Rekommenderas: Sidsjö trädgårdscafé - ett sånt där drömcafé som ska skrivas in i bilatlasen.
Talet - blev ungefär så här: Vad ger man en 50-åring? De säger alltid; jag har redan allt, vill inget ha, eller så har de specialstyrt så att de får precis det de ändå vill ha. Det någon ändå envisas med att köpa blir sådär nästan som presenter gärna blir.
Ingen, jag säger ingen, skulle komma på tanken att köpa en spegel! och ändå är det var vi mest önskar oss och behöver! Ja inte en sån där missvisande som man tittar i varje dag och som visar fel. jag skulle aldrig heja på mej själv om jag mötte mej på stan!
Du har redan fått spegeln i vi som är här, dina vänner. Vi behöver så väl få spegla oss i andra, få råd och anvisning som i en spegel, stöd och support i den mötande blicken, gensvar och erbjudande om delande av liv. Du som fyller år i dag är en bra spegel att möta sin verklighet i. Du är så intensivt närvarande i det du gör. Du reflekterar det ljusa, glada och gör som spegeln; vänder på det så att vi känner igen det som vårt eget och ändå inte. För i speglingen görs det annorlunda och bärbart igen. En 50-åring (och ingen annan åring heller) behöver inte lastas på goda råd, orimliga föreställningar om framtiden, deppiga utsagor om hopplösa utförsbackar utan levande möten av en som vill spegla en stund. En sång vi inte sjöng är Staffan Hellstrands Fanfar: "Det här är en sång, en blomma. Det här är en hälsning till de fromma. Dom som inte jagar guldet och äran, dom som ser lycka i det dom har nära. Dom som kan leva en dag i sänder, utan oljade tungor och blodiga händer. Dom som inte alltid jagar efter spänningen i natten. Dom som kan leva på bara luft och vatten. Det här är en fanfar till dom som verkligen har, nånting kvar"
Fast du inte fått varken vas eller spegel - du har verkligen allting kvar.