Livet från köksbordskanten

Begravning och avsked - det är något man blir trött av både i axlar, ögon och huvud. Men i tacksamhet för ett 85 år längt och lyckligt liv så var det ändå med en glad känsla som den dagen slutade. Många hälsningar och handskakningar - lite smussel med en handsprit kan tyckas opassande i sammanhanget, men tänk så många smittbärare från hela landet som möttes och bytte kroppsvätskor....
Moster U hade levt hela sitt liv med utgångspunkt från ett köksbord och ett missionshus. Ändå hade hon en vid syn på världen och livet, aldrig att hon generaliserade om hur andra var eller tog för givet att hon skulle lottas lycklig i livets lottdragning. Nätverket kunde räknas i flera, flera hundra som på något sätt hedrade hennes minne och vittnade om vad som händer vid ett köksbord. Några kunde i ord berätta om vad hon lärt och givit - att lägga in påslakan aviga i skåpet, då är det lättare att dra på dem sen; att lägga disken i ordning i diskhon och diska glasen först, att vända degklumpen som ska bli tunnbröd rätt på bakbordet, annars blir kanten ojämn, ta grädde i måttet före sirapen när du gör knäck, ha en tändsticka mellan knapp och tyg så sitter knappen bättre, läsa Blott en dag ett ögonblick i sänder när det dagen känns övermäktig..., handens och tankens visdom som förts vidare genom generationerna. Blir till minnen mer värda än fotoalbum och filmer. Vi tackar och bugar - men allra mest är jag tacksam för goda och vänliga ögon och tankar som följt en sen jag föddes. Vi vårt sista möte slöts ringen då jag fick viska till henne och stryka henne över det då så lilla huvudet: Gud välsigne dej min lilla vän.Tänk jag tror att det var det första hon viskade till mej när vi möttes första gången i januari 1955.