Det omöjliga tar längre tid

Igår fick vi se att det omöjliga är möjligt- pappa med den nylagade höftkulan och lårbenshalsen satte sig i en bil och for till Ingrids nya hus i Dalom. För bara nån vecka sen var det otroligt - men någonstans vände det med tilltro och benstyrka och balans. Jag tror att vi tillsammans lyckades vända blicken från det sjuka till allt det friska. Det är som en självklarhet men ändå lätt att halka dit. Prata inte sjukdomar har varit något av hans ledord - det kan ju lätt bli ett kärt samtalsämne när alla vänner hade pacemaker och en medicinlista lång som min inköpslista på Ica.
För oss med hjärtat i full slagkraft och en och annan Ipren som enda njurbelastning så är det lärorikt att tänka friskt och framåt istället för problem och hopplöshet. Till exempel: regnet idag gör att jorden vattnas, jag får vara inne i lugn och ro. Men lite måste man väl få gnälla, ha ont och va rädd för influensan? På P3 sa de att de mer pessimistiska var bättre på att anställa folk; de var mer realistiska i sin förväntan och trodde inte alla om gott.
Ikväll är hela familjen samlad - det känns som ett stort privilegium varje gång - särskilt mot bakgrund av förra veckans bud om en vän som miste sin 19-årige son i bilolycka. När ska den familjen få glädjas kring ett middagsbord igen? När alla hemma inte längre finns som möjlighet? I tacksamhet ska vi ta julkort, värma varann med skratt och njuta av middag hos Jenny och Roger. Livet är vackert och möjligt även om omöjligheterna tar längre tid.