Oh om ni bara visste vad beroendeframkallande det är. (Elise vet) Vad skulle annars få mej till detta storverk: odla vitkål som är kålmaskarnas favorit så man måste trassla på en hel sommar med fiberduk över de små huvudena. Kålen är tacksam för den fryser inte och håller sig lagom tills jag får tummen ur och strimla den, väga salt och kryddor, göra ostkaka så jag får loss vassle och sen packa ihop allt i en lergodskruka på 10 liter, stampa till det ser ut som en soppa. Luften ska bort - det är som ensilage - men för folk då. det märkliga är att vitkålens näringsämnen härmed FÖRÖKAS. Det tar tre veckor, de tre första dagarna ska den stå och pluppa i köksvärmen men sen står den till sig i ett källarhörn där jag mätt att det vanligen är 15 grader. Det är tre hatdagar för barnen, de påstår att det luktar vämjeligt.... Nu är det bara att passa och vänta. På julafton ska den öppnas och begås!
Denna dag brukar jag ringa ostkakemor i Småland - Stella min vän - men nu är det efteråt med det. I morgon så ska jag få prata med den mest snabbpratande vän jag någonsin haft. Att hon står ut med mina långsamma svar? Men vår vänskap har varat sen -77 kanske beroende på att hon också har kor, många barn och en stor kärlek till kapell och ungdomsarbete. En vänskap som finns där fast det går år mellan träffarna och ostkakeintervall mellan pratstunderna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar