Allena är härligt att va - men ensamheten...

En dikt från förr lät så här
Allena är härligt att va, då gör man vad man vill
Det är ensamheten som inte är bra
Ensamhet är att inte ha nåt att längta till
Igår fick jag hjälp på bred front och då viker ensmhetströttheten för ny entusiasm. Att känna att det är nån mer som drar åt samma håll. En klippte gräs, vi var tre som turades om att dra den geniala radhackan ( men så mycket kraft den tar av ens överarmar!) och jag röjde som en furie bland jordgubbsplanten, de 180 som står på rad med tidningspapper runt rötterna. Den elaka stingflyn hotade jordgubbskarten så vi täckte med fiberväv så långt den räckte. Mattias hade svårt med motivationen men med dragracing i sikte så gick det men med stort frågetecken över motivet "varför gör jag det här - jag äter väl inte jordgubbar". Mor Maja stödde sig på husväggen och rensade upp den stora rabatten, där kan vi tala om en som är genuint intresserad. Nu väntar dahliorna och lobelior på att planteras. Sen kom regnet och det räddar det mesta av vår växtlighet, både den vi är ekonomiskt beroende av och den mer lustbetonade. Ikväll gick jag allena ut och kände på jorden - den är genomblöt och gungar under fötterna. Nu kan jag längta efter de första stråna som snart kommer upp för än syns bara löken. Imorgon ska morötterna titta upp enligt all erfarenhet.