Jag visste att det inte skulle gå

Jag visste det redan då, den 21 mars 1982, när vi stod där utanför Östra sjukhuset i Göteborg och skulle ta bussen hem från BB med vår nyfödde Kalle. Det kändes in i märgen - jag kommer inte att klara av att skydda honom från allt svårt som kan möta honom. Att de släppte ut oss, vi ovana och osäkra föräldrar kändes oerhört. Hur skulle vi klara detta? Vi har försökt! Med AD-droppar, frukost och saga på kvällen, semester med glass och Furuviksbesök, fotbollsskor och liftkort. Men ändå skulle han idag behöva uppleva att ta rätt på två sönderslagna kroppar ur ett kraschat flygplan. Jag visste att jag inte skulle kunna skydda honom!
men Kalle gav mig ändå hopp att en del av det vi givit honom i alla fall var till hjälp. Så här skrev han inatt till mej "Ibland är kontraserna stora. Igår njöt jag i kyrkan med Elvislåtarna och de bångstyriga ungarna. Sällan har jag varit så tacksam för ett besök i kyrkan som jag är idag över att jag var där igår."
Vi sänder ikväll våra tankar till den familj i Schweiz som får tillbaka sina anhöriga i en kista istället för i en omfamning. Måtte den som faller med varje sparv som faller från himlen också vara med dem i sorg och förtvivlan. Deras mamma visste det också, det är livsfarligt att leva och vi kan bara våndas över farorna och glädjas över det oerhörda liv vi fått.