Denna vecka tackar jag för Edvin Bror Anders som kom till byn. Jenny och Roger tog emot - det gjorde ont när 4,5 kg människa ivrar sig ut i en välkomnande värld.
Tackar också för min väns berättelse om hur hennes underbara mamma Barbro fick sluta sitt liv med att vara nöjd med att höra döttrarna lösa korsord varvat med att uttrycka sina sista önskningar. "jag hör er nog" sa hon när de trodde att hon var borom kontakt. Sen fick vi följa byns goda minne till sista vilan - Göte som visste hur alla gamla stigar gick, vem som var släkt med vem och som bistod byns barrn sen 40 år med ASFALT - en hel välsopad gård där man fick cykla. På senare år med hjälmtvång.
Att samma dag möta tvillingstudenterna Öhlen var en kontrast och en påminnelse om senapskornet - min minnesbild av de två när de fötts var två krakar som man knappt trodde skulle överleva sommaren. Nu stod de där och jublade och såg underbara ut. OJ, OJ, Oj var temat för mitt tal till dem - ett ord kan sägas på många sätt. Då med ömkan och rädsla men nu med förundran. Troligen kommer vi att få följa dem med samma ord - en växlan mellan våra utrop för vad livet ger och ställer oss inför.
Sista tacket på grund av följande artikel som jag länkar till - jag gråter av glädje över kusinen Anjas mod och glädjeyttring. http://www.nsd.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=4685699
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oj, det var mycket på en gång. Längtar efter att få träffa den denne Edvin Bror Anders(tilltalsnamn?), jag kommer i efermiddag. Vilken cool kusin jag har i Anja också, även om Jenny är rätt cool hon med som presa ut 4,5 kg, hua, jag drömde om förlossning inatt. Kram
SvaraRadera